NEWCASTLE TOUCHDOWN

Lite vemodig var torsdag morgon då vi lämnade det mysiga hostellet efter att ha vant sig vid människorna och platsen men några timmar senare kände vi oss definitivt oss som hemma i Newcastle. Chris, en bekant från vår  Europa Interrail, hade redan från början av resan erbjudit oss att stanna över hos honom samt hans bror Matt och det kändes skönt att ta emot gratis boende för några dagar efter en vecka på hostell. Det tog inte länge förrän vi kom att förstå att vi kom att bli behandlade som prinsessor under vår tid i ett av de charmigaste ställen jag någonsin besökt.

Vi blev upplockade vid tågstationen lite före Newcastle eftersom Chris och Matt bor i en av stadens förorter vid namnet Cardiff. Huset är relativt nyrenoverat av bröderna och är väldigt snyggt med fyra rum, terass och bakgård där de odlar egna tomater, lime och chili mm. Kontrasten till hostellet var nästan överväldigande och känslan över att ha ett eget rum där en kan sprida sina saker fritt var minst sagt skön. Eftersom det var Australia Day och röd dag tog det inte länge tills vi traskade över till Chris’ barndomsväns hus där vi blev varmt välkomna av en hjärtlig australiensk familj som bjöd på jätte goda svampburgare och frukt, samtidigt som de nyfikiket lyssnade på hur vi hittat dit ända från Finland. Slutet av kvällen spenderades hemma med ett litet gäng av brödernas vänner tills alla stupade i säng långt före midnatt på grund av långa dagar.

Efter att Chris slutat sitt morgonskifte tog han och hans kompis Jordan oss på en oförglömlig hike i Glenrocks-området. Det var första gången vi sett den australienska naturen på nära håll och allting var nästan för svårt att ta in eftersom allting verkligen är så fotogeniskt vackert. Till vår förtjusning lyckades vi till och med råka på en sköldpadda redan under de första minuterna på promenaden, vilket tydligen inte är alltför vanligt. I slutet av stigen kom vi fram till den vackraste och största stranden jag någonsin sett och som pricken på i:et var det ett perfekt simställe. Som tur hade vi pojkarna med eftersom vid ett tillfälle hade de lite förskräckt kollat att vi flyter lite väl snabbt med strömmen, vilket man själv inte märker av före det blir svårt att simma bort. Trots strömmarna var det alldeles himmelskt skönt att få simma och dyka ordentligt och våra guider kunde inte sluta skratta åt våra fåraktiga leenden och speciellt Erika som såg mera hemma ut i vattnet än på land.

(De följande historierna kommer förresten att innehålla väldigt många superlativ eftersom det har varit några nästan för bra för att vara sant dagar.)

Som en perfekt avslutning på en perfekt dag slängde vi ihop en gudomligt god avokado-räkpasta, ännu omedvetna om att detta fina bara var en början.