Det kĂ€ndes lite som att komma hem frĂ„n en knapp veckas kustsemester till de bekanta gatorna i Melbourne. Andra gĂ„ngen gillt och hostellet som vi spenderat vĂ„r andra, dock kortare, vistelse i Melbourne har varit snĂ€ppet vassare Ă€n det första och med tanke pĂ„ att vi delat rum med fjorton andra har det varit riktigt bekvĂ€mt – vissa saker kan de australiensiska hostellen Ă€ndĂ„ inte alls jĂ€mfört med de europeiska. Min flunssa vĂ€grade ge med sig efter Apollo Bay och stackars Erika bev förstĂ„s det andra offret vilket har betytt vĂ€ldigt lugna dagar i sjukstugan med tvĂ„ krassliga tjejer. VĂ€dret har inte heller varit nĂ„got alltför hĂ€ftigt och nĂ€r resten av Australien lider av decenniets vĂ€rmebölja, eller nĂ„gonting ditĂ„t, har vi definitivt inte haft hett.
NĂ€r man inte kan aktivera sig fysiskt har det funnits tid att göra research om resten av resan och planerna bara vĂ€xer och vĂ€xer över de kommande mĂ„naderna, likasĂ„ spĂ€nningen. Vi har Ă€ven hunnit besöka vĂ„rt ”stamkund”stĂ€lle 1000 ÂŁ Bend igen och tröstade vĂ„ra trötta kroppar med otroligt bra kaffe/chai samt mat samtidigt som bĂ„da fĂ„tt Ă€renden igen undanstökat.
Det som dock Ă€r vĂ€rt att berĂ€tta om Ă€r vĂ„r konsertupplevelse igĂ„r! NĂ€r solen började dala ner promenerade vi till Melbourne Cricket Ground och möttes av ett par andra mĂ€nniskor. BĂ„da har aldrig befunnit sig pĂ„ en större arena och tydligen rymmer den 100 000 personer. NĂ„gon timme fick vi till och med solen rakt pĂ„ oss vid vĂ„ra sittplatser och hann vĂ€rma oss före det blev kyligt igen. Som förband agerade det australiensiska bandet Wolfmother och jag var mer Ă€n nöjd över att jag fick dessutom se dem pĂ„ samma gĂ„ng. Redan vid det laget kĂ€ndes det helt absurt att sitta pĂ„ en sĂ„ enorm arena i strĂ„lande kvĂ€llsljus och uppleva atmosfĂ€ren som bara vĂ€xte med mĂ€nniskorna som sakta började fylla alla platser. Sedan blev det nĂ„gon timmes vĂ€ntande och dĂ„ började det verkligen kĂ€nnas som att stĂ€mningen skulle explodera vilken sekund som helst. Guns N’ Roses var förstĂ„s de som alla vĂ€ntade pĂ„ och de Ă€ldre mĂ€nnen, samt vissa nyare figurer, bjöd pĂ„ en ordentlig nĂ€rmare tre timmars omgĂ„ng av Ă€ldre, nyare musik och bland annat AC/DC covers med Angus Young (!). Axl Roses gulddagar Ă€r nog förbi men överraskande bra lĂ€t det Ă€ndĂ„ och dĂ„ han drog sina ikonsika höga toner fick knappast bara jag gĂ„shud. Höjdpunkten mĂ„ste Ă€ndĂ„ ha varit sista encoren Paradise City dĂ„ alla gubbarna pĂ„ scen tog i ordentligt och det fanns 70 000 andra som skrĂ„lade med till sĂ„ngen. Absurd skulle vara ordet för kvĂ€llen.
Hej frÄn Melbournes flygfÀlt! Strax skall vi gÄ ombord pÄ planet till Adelaide dÀr vi skall hÀlsa pÄ Erikas vÀn, Matt, frÄn hennes utbyte i Arizona. Hans familj har varit vÀldigt vÀnliga och lovat oss stanna hos dem i nÄgra dagar, vilket betyder lite miljöbyte frÄn hostellen igen. Tycker det Àr vÀldigt fint att vi fÄr uppleva Àven Adelaide pÄ denna resa, som vi annars skulle ha hoppat över.
SOLIS ĂVENTYR 