ANZAC DAY & BYE BYE AUSTRALIA 👋

Från de sista dagarna i Canberra finns det inte många vettiga bilder men några historier till och så flyttar vi oss till andra kontinenter.

Tisdagen efter att vi kommit hem från campingresan var den 25 april och Anzac Day, en röd dag i Australien. Anzac Day är dagen för att hedra de som stridit samt de stupade i Anzac, alltså de australiensiska och nyzeeländska trupperna. Denna dag är då Anzac-trupperna landsteg i Gallipoli under första världskriget och striden var katastrofalt brutal på bägge sidorna. Allt detta och lite (verkligen mycket) till lär man sig på Australian War Memorial och vi tyckte att denna dag vore bra att tillbringa just där. Rex, Sarah och finnarna styrde stegen (i själva verket hade vi hyrbilen ännu och körde i regn och rusk dit, bekväma som vi är) till den imponerande byggnaden och fick flera timmar att gå i de olika utsällningarna. Denna gång fick vi lära oss om krigen och situationerna efter andra världskriget och det som berörde mig mest var hundratals gamla fotografier på soldater och civila med små texter om vad man vet om dem. En mindre utställning om de australiensiska soldaterna i Afganistan och videohistorier om dem hann vi med också och det var nära att jag inte var en enda stor pöl när vi blev utskickade vid stängningstid. På innergården tog vi del av en ceremoni som hedrade de stupade soldaterna och på något sätt störde inte regnet alls, stämningen var väldigt lugn och fin.

För att lätta lite på dagen tog vi oss till den lokala biografen i Kingston och med en massa snacks från butiken såg vi en mediokert bra och underhållande Guardians of the Galaxy 2. Rex bidrog även till lite komik som avslutning på dagen då han släpade upp en knallröd och väldigt låg kontorstol av läder som han lovat sin kollega att hålla reda på under en obestämd tid. Hans min berättade allt om vad han tyckte om stolen. Ironiskt nog blev jag väldigt förtjust i möbeln och den hade passat perfekt i min lägenhet.

Nästa dag var det dags för alla vuxna att fara på jobb igen och det öste ner något förfärligt. Bra dag för ett till museibesök med andra ord. Efter en kopp kaffe i en av de charmiga caférna vid Kingstons sjökant gav jag upp hoppet att förbli torr och anlände dyblöt till National Gallery of Australia. Även detta museum var otroligt fint ordnat och imponerande överlag. Favoriterna var definitivt Monet och Warhol och några verk av favoriten Lichtenstein fanns också på plats. När det räckte med kultur för den dagen möttes jag av en dimm-konstellation utanför som gjorde parken riktigt kuslig och vacker på samma gång. Dagen avslutades med risottolagning som en trött Rex uppskattade och en film. Vår värd föräkrade oss än igen att vi var mycket mer nytta än besvär då han fick mat och umgänge efter arbetsdagarna. Vilken ängel och tur för oss.

Sedan blev jag förkyld och den sista fredagen i Canberra började med ett väntat telefonsamtal – passet var här! Jag fixade flyg för följande dag ut ur landet och Erikas uppgift var att söka upp dokumentet och hålla det nära för brinnkära livet. Sedan slog det alla att vi faktiskt skulle bort vilket var verkligen vemodigt. Vi mötte upp Rex på hans kontor och for och firade med Bel och Matt. När vi tagit farväl av det fantastiska paret fortsatte vi till baren Molly som inte ens har en skylt utanför och före man kommer in i lokalen är ens första tanke att till vem källare är vi påväg nu… Men in kliver man i ett utrymme som påminner massor om de olagliga pubarna som hölls under 20-talets USA och drinkarna var säkert de bästa jag upplevt. Vi pratade om allas framtid och fick sällskap av Libby före vi tyckte det var dags att fara hem. Jag vägrade ändå lämna Australien utan att få mina sista Tim-Tams. Denna härliga chokladsak biter man av kanterna på och sörplar te genom den så att innehållet smälter och så är man plötsligt beroende av dem, att jag saknar dem i skrivande stund. Kvällen rann iväg med vin och öl som vi köpt för våra värdar samt många partier kortspel där Sarah även kom in på. I något skede var det ändå bara att inse att vi skall vara ute tidigt på morgonen med alla saker som spridits över hela lägenheten och Erika och jag packade våra ryggsäckar fulla igen efter en lång paus.

Morgonen blev ett hejdå-kalas med sömndruckna, härliga människor som vi inte visste när vi skulle se dem nästa gång. Dessa fantastiska personer som tagit hand om oss i över två veckor och låtit oss sova mitt i vardagsrummet utan att tycka att vi var i vägen över huvudtaget. Så otroligt mycket kärlek och uppskattning för dem och jag hoppas att vi kan göra dem en gentjänst i framtiden var än i världen vår nästa mötesplats är. Efter lite vanligt rådd satt vi äntligen på en buss mot Sydney och jag lyssnade för sista gången på radiokanalen Triple J som varit min kompanjon genom halva Australien.

Det var det sista om Australien och jag saknar landet mera än någonsin. Vilken resa det var, tror inte alla dessa ord eller bilder gör den rättvisa men ett tappert försök har jag gjort.