De följande dagarna efter rånet är ett enda virrvarr. Vi ordnade en massa papperarbete och Erika fick ringa ett och annat samtal samt fara på besök till den finska ambassaden, passet skulle komma inom två veckor. Det var bara att vänta på det då. Jag lagade en kväll en enorm sats currygryta som Rex tog med på en arbetsfest och som vi sedan åt av resten av vår vistelse och på morgnarna såg vi på komediserier för att stänga av hjärnorna.
På torsdagen blev vi dock aktivare och besökte The Australian War Memorial. Lätt ett av de bästa museerna jag besökt och fastän vi var där flera timmar kom vi igenom endast första och andra världskrigen. Man nästan skäms över hur lite man egentligen visste om Australien före vi kom dit och utställningarna lärde massor, det blev till och med nästan för mycket information och till slut var hjärnan snurrig. Stället är gripande och fint gjord och tankarna bara snurrade efteråt, allt detta har inte hänt länge sedan och historien upprepar sig dagligen.
På kvällen tog Bel hela gänget på ett kvällsäventyr till Mulligans Flat Woodland Sanctuary i totalmörker. Hon hade precis fått jobb som guide på skyddsområdet och vi fick äran att vara hennes första grupp. Platsen är lämpad för utrotade eller utrotningshotade djur som man försöker anpassa tillbaka till naturen utan att de har rovdjur och många av djuren har varit en framgång i experimentet. Under den kyliga kvälssturen såg vi kängurer, vallabyn, en uggla samt den bedårande tasmanska opossumråttan. När vi fick värma oss en stund med några koppar kakako i stugan mitt i området fick vi även hälsa på pungråttan Handsome som smalt våra hjärtan. Kvällsäventyret följdes av hamburgare på Greasy Moneky som sedan fortsatte med ping-pongturné mellan Erika och Rex på hans kontor. Vi väntade nämligen Miguel som hade varit på egna äventyr den senaste månaden men skullle retirera i Canberra några dagar före han skulle fortsätta till Nya Zeeland. Lägenheten i Kingston hade blivit ett riktigt kollektiv.
Nästa dag började jag ha överloppsenergi igen och for på en riktig sightseeingtur genom Canberra. Sjön är verkligen otroligt vacker och jag satt länge och bara kollade på människor varvat med bokläsning och kaffedrickande. På tillbakavägen tyckte en herreman att det var bessynerligt att jag fotade en av broarna och jag fick sällskap hem. Mitt sällskap var journalist och jag fick höra några historier om skandinavien och Estland före vi skildes åt i Kingston. Tror att jag lyckades promenera kring 15 km den dagen och maten smakade bra den kvällen vill jag minnas. Den kvällen fortsatte även långt in på natten med Rex, Miguel och Erika och tiden rusade iväg tack vare vinflaskor, kortspel och allt som måste tas igen sedan Agnes Water där vi alla setts senast.
Alla var lite mosiga dagen efter och morgonen rivstartade inte precis. Så småningom hade planer smidits bland Canberra-gänget och beslutet hade tagits att det skulle bli campingutflykt samma veckoslut. Vi begav oss efter en ny hyrbil och försäkringarna dubbel- och trippelkollades. På vägen till bilen lade Erika märke till IKEAs blå-gula byggnad och kom med den fantastiska idén att vi kunde fara dit på utflykt. Baktanken var givetvis det skandinaviska godiset. Jag och Erika blev lite fåniga när vi klev in bland den svenska designen och fastän det inte ens var finskt kändes det väldigt hemtrevligt och tryggt med de svenska namnen på varje skylt. Vi lunchade i samma veva och pojkarna fick uppleva de klassiska köttbullarna medan tjejerna var riktigt nöjda med vegevarianten. Höjdpunkten var ändå definitivt lösgodishyllan där de salta fiskarna samt Marabouchokladen tillförde euforisk lycka.
Sedan skyndade vi till det vetenskapliga museet Questacon som höll på att stänga och fick gratis rusa igenom så många rum vi hann med under den sista halvtimmen och alla fyra blev som ivriga småungar. Väl ute igen hade himmelen blivit pastellfärgad och vi sade hejdå till solen på en av Canberras kullar med sällskap av kängurer och ett förälskat par som vi antagligen störde. Hemma blev det curryfest på mina sista rester och kvällen slutades med hela härliga familjen Sarah, Libby, Miguel, Rex och Erika (& jag förstås) framför den helt fantastiska filmen Captain Fantastic. Vilken dag.
Nästa morgon var det en för tidig väckning med tanke på den sena sista minuten-packningen föregående natt men hurtiga slängde vi alla varma kläder vi ägde och filtar som kunde hittas i lägenheten in i bilen och vi var iväg. Första pausen var vid Braidwood Bakery som tydligen är välkänt för sina bakverk där vi även hittade Bel och Matt i solen med sina kaffekoppar och pajer. Mätta och piggare fortsatte vi österut och stannade lite före vår destination för att fylla kylväskorna med proviant. Det är rätt intressant att mathandla med ett så pass stort gäng där alla kommer från olika kulturer men till slut fick vi en hel vagn fylld med mat och dryck. Det fanns några vinflaskor och ölburkar i vår kundvagn och det första kassabiträdet frågar efter är ID och Erika smyger väldigt listigt bort från oss eftersom hon då inte hade för tillfället något på sig. Hela resten av gänget blir en aning förvånade (detta har knappast hänt dem på några år) men snällt överräcker vi körkort till damen och när det är min tur kan hon inte tro min ålder. Hon erkänner att det var på grund av mig hon ville se ålder och vi alla skrattar åt det hela och jag tar det som en komplimang än en gång (detta hände mig och Erika konstant under resan).
Sedan kom vi äntligen fram till kusten och Pebbly Beach och det var varmt igen. Och havet! Några timmar bort från inlandet och klimatet var betydligt varmare och mildare och fastän Canberra är otroligt vackert skulle jag sakna havet förskräckligt mycket om jag bodde där. Tälten gick upp på stenhård mark och gänget röstade bland alternativen vandring på ca 16 km, vandring på ca 8 km eller strandhäng ett stenkast från våra bilar och tält. Det sista alternativet vann och lite lättade bunkrade jag och Erika, som äkta strandvalar, oss på handdukar och det tog inte länge förrän vi somnat i solen medan de andra härjade i det kalla vattnet. När de fått nog blev det spel på agendan och Exploding Kittens blev en stor hit bland alla när man snappat upp hur de bästa strategierna utfördes. Solen började dala ner och jag hade ingen lust att bli blå och lila i vattnet men troligen skulle ett sista dopp i Australien inte ångras så in i havet for vi. Enormt roligt hade vi alla men som förutspått var jag stel av kyla efteråt och fick inte upp värmen fastän alla tänkbara kläder åkte på. Här kan tilläggas att om vi inte hade sett alltför många vilda kängurer under vår resa hittills kompenserade Pebbly Beach det med att ha nästan tama krabater hoppadndes omkring på campingområdet och stranden. Helt overkligt.
Med många kockar i köket får man till den bästa maten inte sant? I alla fall smakade våra halloumi- och hamburgare med tillbehör gudomligt efter en hel dag ute. Med tidningspapper fick vi grillen nästan skinande ren och med kallt vatten fick vi kärlen… inte rena i alla fall. Bredvid vårt läger hittade vi en fallfärdig tunna som kunde fyllas med ved och med mycket möda fick vi en eld till. Te kokades, marshmellows grillades och vinflaskor öppnades. Bel och Matt gav upp när det hade varit kolmörkt redan flera timmar medan Rex, Miguel och finnarna satt uppe och talade om allt mellan himmel och jord medan dova dunsar hördes i bakgrunden. Ficklamporna avslöjade att våra söta kompisar med stora svansar hade gjort oss följe bara några meter från oss och vi skrattade åt situationen och kröp närmare elden medan jag drog mössan längre ner över örönen. Det är definitivt en myt att Australien är konstant stekhett. Denna kväll och natt är säkert en av de roligaste vi upplevde och sent, sent kröp vi bokstavligen till kojs.
Överraskande nog sov vi alla rätt bra på det hårda underlaget och vaknade alla i sin tur i fullständigt solsken på stranden. Frukost fixades och kängurer klappades och jag tror att alla var rätt nöjda med livet. Vi sade hejdå till Miguel som på ett eller annat sätt skulle ta sig till Sydney samma kväll och fixade lägret bort. Planen var, tror jag, att hikea den 8 km långa rutten som vi talat om och vi började gå längs med kusten. Vi kom så långt som till nästa bukt och bestämde oss för att kika ner där. Det slutade med att alla satt sig ner bland stenarna i tur och ordning och snart sov någon medan andra byggde torn och konstellationer av småstenarna. Väldigt terapeutiskt och välbehövligt. Plötsligt ser vi något som rör sig vid havsbrynet och jag får se min första stingrocka på nära håll. Väldigt fascinerande var vi alla och där stod vi en bra stund och funderade om den inte klarade av att komma längre ut i havet eller helt enkelt trivdes i lågvattnet. Hoppas på det andra alternativet. Vid något skede bestämde vi oss för att detta var tillräckligt med vandring för idag och vände tillbaka där vi tog farväl av vår strand före vi bilade tillbaka mot områden som hade nätsignal.
Vid Batemans Bay stannade vi för middag som fick bli äkta, färsk australiensisk fish n’ chips. Tänk er en riktigt liten och idyllsik hamnstad och det var vad Batemans Bay verkligen var. Glass till efterrätt och dagen var verkligen kronad och det var dags att rulla hem. Många tack till vårt gäng som gjorde denna utflykt oförglömlig!
SOLIS ÄVENTYR 