På påsksöndagen brukar man ta det lugnt men vi hade andra planer. Alla var väldigt trötta och möra från föregående dag (Rex kunde knappt gå av muskelvärk och min fot tog olidligt ont) men ändå var vi ute ur dörren tidigt på morgonen med hikingutrustning på igen. Med smörgåsar från ett lokalt café mötte vi upp Sarahs arbetskompis Lina från Litauen samt hennes väninna och styrde bilarna mot Namadgi National Park. Vi hade blivit lovade att vi ej skulle lämna Australien utan att se vilda kängurun och den rutan kunde vi checka av vid parkeringsplatsen där några sötnosar vilade i solen. Vi traskade längs med en stig och temperaturen började så småningom stiga så att klädlager efter klädlager kunde åka av och efter en hel del vandring kom vi fram till Square Rock, australienarna har än en gång haft mycket fantasi när de namngett ting. Vyn var dock någonting helt annat än tråkigt och vi klättrade alla upp på den högsta stenen med lite möda och det kändes som om man befann sig på toppen, både bokstavligen och bildligt talat. När stenarna var utforskade slog vi oss ner intill klippkanten och njöt än en gång av en väldigt speciell lunch medan solen värmde oss och vi blev slöa och vi måste tvinga oss att kravla upp och traska ner igen. Vid bilen möttes vi av våra kängurun som inte flyttat på sig under de senaste timmarna, deras liv är inte alltför dåligt.
På tillbakavägen till Canberra pausade vi vid Gibraltar Falls och vinkade av våra nya kompisar som måste ge sig av. Lina hade studerat i Finland och det var väldigt intressant att höra hur hon upplevt vårt land i tiderna. Dessutom försäkrade hon oss att allt det man oroar sig över i tjugoårsåldern brukar lösa sig, fullständigt onödigt att oroa sig över dem i första taget. Skönt att höra det från någon lite äldre, om man sedan kunde ännu ta till sig lärdomen vore det perfekt.
Vi satt vid vattenfallet en stund och förbryllades över hur lilla Sarah kunde uthärda det iskalla vattnet medan vi andra började se stjärnor av smärta efter ett tag. En liten bit vidare från nationalparken stannade vi vid Canberras enda strand och tog en väldigt snabb tupplur i den varma sanden före vi fortsatte för dagens sista utfärdsmål.
National Arboretum Canberra ligger på en av de tre kullarna som omringar huvudstaden och har en intressant historia. 2003 brann området fullständigt ner i en förödande skogsbrand och det bestämdes att man skulle plantera olika slags träd och buskar på det 250 hektar stora området. Efter 2005 har man hållit på och planterat massa olika trädslag och 2013 öppnades trädmuseet dit vi kikade in och fick en trevlig liten rundtur av en volontär. Stället är väldigt häftigt och imponerande och det kommer vara fruktansvärt spännande att se hur kullarna kommer att se ut om 20 år. Vissa träd växer riktigt bra medan man har problem med andra och vi funderade om hela projektet i sin helhet kommer att fungera i slutändan eller rubbar man ekosystemet genom att låta arkitekter planera skogar som ser fint ut för ögat men kanske inte fungerar biologiskt sätt. Det väntar att se.
Hela rundturen hade vi spetsat oss på att få något gott och sött i oss så vi belönade oss med riktigt goda bakverk och vilade väldigt trötta fötter en stund. Före museet stängde hann vi se otroligt fina bonsaiträd och hittade ett som var 137 år gammalt vid det här laget – hur man inte klarar av att hålla en växt levande ett år är obegripligt när andra kan sköta om sitt träd i över hundra år.
Vi satte oss i bilen och körde några hundra meter upp på kullen för att beundra utsikten och värmen som kom med de sista solstrålarna och parkerade den bland flera andra med barnfamiljer runtomkring oss. Vid örnskulpturen satt vi sedan och kände oss väldigt nöjda med dagen och planerade vad vi skulle hitta på de sista timmarna i Canberra och jag tog upp kameran och tänkte att jag måste få ett sista foto ännu av den vackra naturen. När vi till slut promenerade tillbaka till bilen slog våra världar om. Ett krossat bilfönster räckte till detta.
Som jag tidigare skrivit blev vi rånade där och då och det vi blev av med var Erikas ryggsäck. Ingen hade ens kommit på tanken att vi borde ta med ägodelarna eftersom vi endast stannade i parken ca 20 minuter och stället var definitionen av säkert. Att jag tog min ryggsäck med var endast av dum tur eftersom jag nästan alltid går omkring med kameran, annars skulle två personers alla mest värdefulla ägodelar försvunnit.
Följande timmar var kaotiska med samtal till Finland och polisen i Canberra. Det tog inte länge förrän vi förstod att vi inte skulle få åka ut ur landet före ett nytt pass kommit från Finland och till råga på allt var det påskledigt, vilket betydde att processen kunde påbörjas först om två dagar. På parkeringsplatsen satt vi tills det blev beckmörkt och det blev så kallt att alla satt ihopkrupna intill varandra för att hålla någonslags värme. Till slut efter över två timmar väntande fick vi besked att polisen kunde komma till Rex’ hem och frusna åkte vi genom staden med en ruta mindre. Kan fortfarande inte förstå att de handlade situationen så dåligt. Men Rex och Sarah var guldvärda. Sarah tröstade med varma kramar och Rex var väldigt snabb med att försäkra oss om att vi får stanna hos honom så länge som vi behövde, snällare människor får man leta efter. Kvällen slutade med pizza och Forrest Gump och tankar som snurrade för snabbt; Vad skullle hända nu?
SOLIS ÄVENTYR 