Mycket sömn blev det inte följande natt heller eftersom många var rätt bra på att hålla mycket oljud långt in på natten och våra klockor ringde igen vid 05.30.Vid första titt ut genom tältet verkade himmelen väldigt molnig och det var lockande att somna om igen men vi drog oss sist och slutligen ut. Det visade sig vara en riktigt bra idé eftersom det inte alls var så molnigt och det var endast vi och de tyska tjejerna Tamina och Marika som hade vaknat. När vi närmade oss stranden tassade vår dingogranne runt knutarna men smet som tur iväg mot rätt håll, en ganska häftig upplevelse var det ändå att mötas av den synen.

Morgonsolen var precis lika vacker som dagen innan och det var absolut värt lite för lite sömn att få uppleva de otroliga färgerna och guldranden som bildades längs med molnkanterna. Morgonrutinen fortsatte i liknande banor med lunchwrapsen strax inlindade i folie och apelsinbitarna blandade i våra frukostcornflakes. Vid det här laget började jag bli så pass desperat på att få en kopp koffein så jag lagade det värsta snabbkaffet någonsin men som ändå gjorde sitt jobb. Upplevelsen i sig att sitta i morgonsolen på stranden gjorde ändå att frukosten var en av de bästa jag har fått i mig.

Om föregående dag hade varit trög för vissa människor var denna morgon inte något lättare. Smått otåliga blev vi eftersom vi blivit klara med våra sysslor ett bra tag sedan men till sist så hade vi vår första destination i sikte. Kanske det mest berömda och populära målet på Fraser Island är sjön Lake McKenzie och det förstår man mer än väl när man ser naturfenomenet med egna ögon. Vattnet är så rent att få arter klarar sig i det (John berättade att vissa människor med ohälsosamma livsvanor blir sjuka av att dricka det, suck) och sanden är så gott som bara kisel och är bländande vit. Att simma i sjön var kanske den bästa simmturen i mitt liv och det var väldigt uppfriskande att kunna simma långt ut i mitten av sjön utan att svälja saltvatten eller oroa sig för strömmar. Alltför snabbt måste vi iväg igen och både jag och Erika kunde ha riktigt bra tillbringat en hel dag i det lena vattnet varvat med uppvärmning i den otroligt mjuka sanden.

Eftersom Lana, den andra i vår bil som hade körrätt, inte alls var intresserad av att köra slutade det med att jag körde alla ruttar på vår resa förutom en. Jag kan inte säga att det skulle ha varit en alltför stor börda för mig och var i själva verket överlycklig att jag fick tillbringa så mycket tid bakom ratten. Sista sträckan jag fick köra var den mest intensiva jag någonsin upplevt på väldigt gropiga vägar, fulla med lös sand, som slingrade sig hit och dit. Helt fantastiskt roligt var det men rätt slutkörd var jag när vi kom fram till hamnen där vi väntade på att färjan skulle ta oss tillbaka till Hervey Bay. Medan vi åt vår lunch började vi förstå att detta äventyr började nå sitt slut vilket var rätt sorligt eftersom vi haft bland de mest spännande dagarna hittills.

På färjan dinglade jag med benen över räcket och hann få en del sol i ansiktet och dessutom såg vi en haj ett par gånger med Erika. När vi körde mot hostellet hade utmattningen börjat nå i kapp mig och väl framme var jag rätt färdigtkokt. En sista hejdå fick jag ändå säga till ”min” Toyota Land Cruiser då några av oss i gruppen körde bilarna till verkstaden där de skulle få en del behandligar före de kunde användas av nästa lyckliga grupp. Sedan väntade en väldigt välbehövlig dusch och vår jakt på mat började. Varken Erika eller jag hade någon som helst lust att trängas i köket och laga mat så vi traskade mot närmaste Domino’s Pizza för att stilla vår desperata hunger. Promenaden dit var helt värt middagen och på vägen hem råkade Erika vända sig om och märkte att vi hade en supermåne hängades lågt nere i skyn. Dagen slutade med glass och choklad medan vi betraktade den nya gruppen som skulle ut till ön dagen därpå och vi önskade att vi hade kunnat smita in bland dem och göra allt en gång till.

Om vi var i säng tidigt föregående kväll var vi ändå väldigt tidigt uppe på lördagmorgon. 05.30 ringde väckarklockan och ytterst yrvaket kravlade vi oss ut på stranden där vi mötte några andra morgonmänniskor. Horisonten var rätt täckt av moln men strax skymtade vi den enorma morgonsolen och när den stigit upp över molnen fick vi skåda någonting verkligen oförglömligt. Tröttheten var som bortblåst och länge satt vi mycket häpna på den fuktiga sanden. När ljuset började övergå till det vi var vana med fick vi laga lunch och frukost i lugn och ro i campingköket med endast John och några andra som sällskap före vi satte oss ner på stranden igen med havet som frukostutsikt.

Medan vi redan var klara med att börja dagen kunde vi vila en stund medan de flesta andra kämpade med att komma igång, jag börjar förstå morgonmänniskor mer och mer. Sedan var det äntligen dags att sätta oss i bilarna igen och jag fick köra längs med stranden norrut och se upp för det höga tidvattnet så att det inte skulle ens i misstag komma in saltvatten i bilmotorn tills vi anlände till Eli Creek. Bäcken är den största på Fraser Island och är endast 16°C varm vilket verkligen kändes som iskallt efter alla varma havsvatten vi simmat i på sistone. Men senast då vaknade man upp påriktigt när vi flöt längs med strömmen och festmänniskorna verkade må mycket bättre när vi satte oss i bilarna igen.

När vi fortsatte norrut längs med stranden möttes vi av ett imponerande monument som stack upp ur sanden. SS Maheno körde mellan Nya Zeeland och Australien mellan åren 1905 och 1935 tills skeppet såldes till japanerna och skulle skeppas till Osaka för att tas isär. Skeppet strandade dock på Fraser Isalnd på grund av en cyklon och de fick inte henne ut på vatten mera så de tog de viktigaste delarna loss och lät skeppet ligga kvar på stranden där hon fortfarande finns, nästan helt begraven i sanden. Inte en helt vanlig turistattraktion, nej.

Vid det laget var jag redan vrålhungrig och lunchpausen kom väldigt lämpligt. Våra wraps som vi lagat på morgonen var kanske inte den mest speciella kulinariska smakupplevelsen men just då skulle jag ha gott kunnat äta vad som helst. Färden fortsatte i regn vidare norrut och när vi steg nästa gång ut ur bilarna hade himlen lämpligt åter spuckit upp. Denna gång fick vi bestiga utisktsplatsen Indian Head och möttes på toppen av en väldigt imponerande strand- och havsutsikt mot alla hållen. När vi suttit på klipporna ett tag skymtade någon en haj och då blev människorna, mig inkluderat, väldigt allerta. Medan vissa skymtade den ett par gånger hann jag för första gången se stora stingrockor tydligt under vattenytan, väldigt coola varelser. Mitt i allt syntes en alldeles enorm hammarhaj på ytan som snurrade 360° runt om och om igen före den sedan försvann med antagligen en av stingrockorna mellan tänderna, det kan hända att jag då pipit till av förtjusning. Vi hann även skymta ett par till varelser och någon påstod att en av dem skulle ha kunnat vara en tjurhaj. På Indian Head hann vi dessutom stöta på en guide som bott i Åbo ett tag eftersom han jobbade på fartyget Oasis of the Seas och som var lycklig över att hans favoritställe Blanko fanns kvar. Världen är förskräckligt liten.

En bit framåt låg de berömda Champagne Pools där vågorna slår över klipporna till bassängarna vilket gör att de får en porlande effekt. Alltför mycket bubbel fanns det inte i pölarna men lufbubblor kröp upp längs med huden upp mot vattenytan vilket var en rätt rolig känsla. Sedan fick jag mig en kort tupplur igen på stranden i eftermiddagssolen, vilket uppsakattades stort. Vid bilen satt jag och Erika på motorhuven i helt fantastiskt ljus medan vi betraktade våra medresenärer och funderade på hur olika vi alla sist och slutligen är. På vägen hem körde vi en bit inlands i väldigt lös sand och det blev rätt spännande vid ett tillfälle då jag råkade köra för mycket in på kanten och förstås skulle bilen fastna där. John kom till räddningen och en aning snopet fortsatte jag färden på den lättare vägen längs med stranden. Länge varade inte den känslan och vid den ännu kallare och väldigt uppfriskande Eli Creek fick vi skölja av oss saltvattnet före vi körde hem igen för sista gången. Det kan nämnas att vi inte duschade en enda gång på ön och alla började redan se en aning rufsiga ut vilket också syns på bilden där jag kör.

Plötsligt såg vi en riktig sötnos som sprang längs med vägen. Dingon ser häpnadsväckande lika ut som hundar men denna hade någonting lite rävaktigt över sig. Dessutom är dessa djur väldigt smala vilket tydligen hör till arten, därför skall man inte låta sig luras av dem att de skulle vara svältande. Väldigt listiga och lömska är de också, John berättade om någon som stått blickstilla när han mött på en och dingon hade kommit fram och slickat hans ben varefter hade den bitit detta, därför skall man verka väldigt dominerande om man möter på en istället för att försiktigt ta sig bort. Vår kompanjon var ändå väldigt söt och följde oss bredvid bilarna en god stund före den stannade av, rätt nära våra tält dock.

Kvällen fortsatte med återigen kaotisk matlagning men som än en gång slutade med förbryllande goda ”burgare”. Vi spelade kort med svensken Jonathan en stund före största delen började med sina egna spel igen och jag och Erika smet som vanligt med våra handukar och muggar med lådvin till stranden. Bonusfakta; lådvin kallas för goon här och största delen av resenärerna dricker det eftersom det är väldigt billigt. Gott är det inte och vi håller ännu också på att jobba på vår första låda och kommer knappast att köpa en till. Under mån- och stjärnhimmelen satt vi sedan utan något tidsbegrepp och hade våra hetsiga diskussioner om vad allt som är fel i denna värld varvat med hur fantastiskt vi har det. Fullständigt utmattad och samtidigt på strålande humör efter den gångna dagen somnade jag med öronpropparna i öronen med musiken dånande i bakgrunden.

Det blev inte många sovmorgnar för vår del och kl. 06.30 satt vi åter igen på bussen, denna gång med Hervey Bay som slutstation. När vi checkat oss in på Palace Adventures hostell och fått i oss frukost fortsatte vi med våra reseplaner och denna gång slutade det med att vi hade flygbiljetter hem till Finland (buu). Det var ändå skönt att få det understökat och nu kan vi resa vidare utan att behöva fundera på om pengarna räcker till en flygbiljett och varifrån vi flyger hem, men lite hemskt är det att vår resa har nu ett konkret slut.

Efter en glasspaus som stillade ångesten en aning började det vara dags att se framemot det verkligt stora äventret vi väntat på i några veckor, vi skulle nämligen resa i grupp till Fraser Island med 28 andra ungdomar samt en tourguide i fyra stycken fyrhjulsdrivna bilar. I aulan samlades vi under eftermiddagen och fick i oss den mest väsentliga informationen vi måste veta om de kommande dagarna och blev även indelade i några olika grupper som vi skulle laga mat tillsammans med. Om någonting bygger upp tålamod är det att bestämma mellan åtta olika männiksor i olika åldrar med olika nationaliteter vad man skall köpa och hur maten skall tillagas; till slut efter en och annan motgång hade vi ändå en meny och två lådor fulla med mat. Svälta ihjäl skulle vi ändå inte göra och sedan var det bara att samla ihop en liten ryggsäck med saker och vänta på att morgonen skulle komma.

Morgonen kom väldigt fort och började med att vi fick se en av de tråkigaste informativa videorna om Frasier Island och bilsäkerhet, tourguiden John skämtade verkligen inte när han varnade oss om att vi skulle uppleva en av de tråkigaste 30 minuterna i vårt liv. Därefter var det inte tråkigt mera när vi  hittade våra bilar och spänningen steg upp mot skyn. I vår bil var jag en av de två som kunde köra denna gång och mitt i allt körde jag i ett led mot färjan. Bilen bestod givetvis av mig och Erika , Sam från England, Jonathan från Sverige, (pojkarna agerade som DJ:s hela resan och fastän det var skönt att ha musik i bilen var deras musiksmak inte den allra bästa) Karolin från Norge och Tamina, Marika samt Lana från Tyskland.  Allt hände rätt snabbt och det tog några kvarter före jag insåg att jag kör i helt riktig australiensisk trafik, på fel sida av vägen och allt. Ännu mera spännande blev det när jag fick backa in bilen på färjan, med nöd och näppet fick alla bilar plats men länge tog det inte före vi var ute på havet. Om det hade varit spännande att köra i trafik med bilarna var det verkligen ingenting jämfört med vad vi upplevde när vi kom ut på sandvägarna på ön, aldrig någonsin har jag upplevt någonting liknande.

Dags för lite information om Fraser Island här emellan: ön är ca 120 km lång samt 25 km bred och är därmed världens största sandö. Platsen är en av de främsta turistmålen på grund av den väldigt unika naturen, till  exempel växer allting i sanden vilket är fullständigt absurt. Ön har allt från regnskog till tallskogar och sandyner medan vattnet som finns inlands hört till de renaste i Australien. Dessutom har Fraser Island de sista renrasiga dingona som man blir påminda om gång på gång av skyltar som varnar för att lämna någon som helst mat framme.

Vidare till bilturen; färden fortsatte flera kilometrar och när vi kom fram till vår första destination var jag rätt hög på adrenalin.  Skogen vi anlänt till doftade väldigt hemtrevligt barrskog men inte långt neråt mot Wanggoolba-bäcken promenerade vi plötsligt mitt bland regnskog. Bäcken är så ren och klar att man knappt förstår att det är vatten i den, man urskiljer allt på botten lika klart som om det funnits glas ovanpå. Nästa destination var en imponerande utsiktsplats över Hammerstone Sandblow samt Lake Wabby. John var väldigt sakkunnig och berättade passligt mycket fakta och historia och var i överlag lätt att konversera med. Bonusfakta är att det som ser ut att man klottrar med penna över trädstammen orsakas av malar som kallas för Scribbly Gum Moth, australiensarna har verkligen kunnat det här med att hitta på namn.

När vi kommit ner igen från kullen såg vi den enorma stranden för första gången och jag fick även uppleva hur det är att köra längs med strandkanten 80 km/h, inga ord kan beskriva hur häftig den känslan är. Sedan fick vi röra på oss lite och hikea med Lake Wabby som belöning. När vi svalkat av oss tog det inte många minuter före jag somnat till så djupt att nästa gång jag öppnade ögonen kastade solen redan djupa skuggor och endast vår grupp hängde kvar vid sjön. Skönare tupplurar får man leta efter.

När vi kört längs med stranden en bit söderut anlände vi till vårt campingområde. Erika och jag nappade åt oss ett eget tält och så var det bara att börja laga mat med vår rätt stora grupp. Kan säga att det var lite för många kockar i köket men när maten äntligen fanns på tallrikarna var jag mer än nöjd. När ynglingarna började bli lite väl högljudda smet vi ner till vattnet för att se på stjärnhimmelen med pinnar som skulle skydda oss mot dingon om vi skulle råka möta på en runt knutarna. Det var väldigt absurt att sitta mitt bland den bländande fullmånen och försöka para ihop stjärnorna, utan alltför mycket framgång, medan musiken hördes från ett håll och havsdånet från det andra. Utmattade och väldigt lyriska kröp vi ner i sovsäckarna med endast yogamattor som liggunderlag, än en gång bland de första i gruppen. Tydligen händer det någonting med festlusten och behovet att sova mellan åldern 19 och 22, heh.

Det räckte med en dag av detta för att resan var värt pengarna redan och än hade vi över hälften kvar, lyckans ostar var vi verkligen.