Från de sista dagarna i Canberra finns det inte många vettiga bilder men några historier till och så flyttar vi oss till andra kontinenter.

Tisdagen efter att vi kommit hem från campingresan var den 25 april och Anzac Day, en röd dag i Australien. Anzac Day är dagen för att hedra de som stridit samt de stupade i Anzac, alltså de australiensiska och nyzeeländska trupperna. Denna dag är då Anzac-trupperna landsteg i Gallipoli under första världskriget och striden var katastrofalt brutal på bägge sidorna. Allt detta och lite (verkligen mycket) till lär man sig på Australian War Memorial och vi tyckte att denna dag vore bra att tillbringa just där. Rex, Sarah och finnarna styrde stegen (i själva verket hade vi hyrbilen ännu och körde i regn och rusk dit, bekväma som vi är) till den imponerande byggnaden och fick flera timmar att gå i de olika utsällningarna. Denna gång fick vi lära oss om krigen och situationerna efter andra världskriget och det som berörde mig mest var hundratals gamla fotografier på soldater och civila med små texter om vad man vet om dem. En mindre utställning om de australiensiska soldaterna i Afganistan och videohistorier om dem hann vi med också och det var nära att jag inte var en enda stor pöl när vi blev utskickade vid stängningstid. På innergården tog vi del av en ceremoni som hedrade de stupade soldaterna och på något sätt störde inte regnet alls, stämningen var väldigt lugn och fin.

För att lätta lite på dagen tog vi oss till den lokala biografen i Kingston och med en massa snacks från butiken såg vi en mediokert bra och underhållande Guardians of the Galaxy 2. Rex bidrog även till lite komik som avslutning på dagen då han släpade upp en knallröd och väldigt låg kontorstol av läder som han lovat sin kollega att hålla reda på under en obestämd tid. Hans min berättade allt om vad han tyckte om stolen. Ironiskt nog blev jag väldigt förtjust i möbeln och den hade passat perfekt i min lägenhet.

Nästa dag var det dags för alla vuxna att fara på jobb igen och det öste ner något förfärligt. Bra dag för ett till museibesök med andra ord. Efter en kopp kaffe i en av de charmiga caférna vid Kingstons sjökant gav jag upp hoppet att förbli torr och anlände dyblöt till National Gallery of Australia. Även detta museum var otroligt fint ordnat och imponerande överlag. Favoriterna var definitivt Monet och Warhol och några verk av favoriten Lichtenstein fanns också på plats. När det räckte med kultur för den dagen möttes jag av en dimm-konstellation utanför som gjorde parken riktigt kuslig och vacker på samma gång. Dagen avslutades med risottolagning som en trött Rex uppskattade och en film. Vår värd föräkrade oss än igen att vi var mycket mer nytta än besvär då han fick mat och umgänge efter arbetsdagarna. Vilken ängel och tur för oss.

 

Sedan blev jag förkyld och den sista fredagen i Canberra började med ett väntat telefonsamtal – passet var här! Jag fixade flyg för följande dag ut ur landet och Erikas uppgift var att söka upp dokumentet och hålla det nära för brinnkära livet. Sedan slog det alla att vi faktiskt skulle bort vilket var verkligen vemodigt. Vi mötte upp Rex på hans kontor och for och firade med Bel och Matt. När vi tagit farväl av det fantastiska paret fortsatte vi till baren Molly som inte ens har en skylt utanför och före man kommer in i lokalen är ens första tanke att till vem källare är vi påväg nu… Men in kliver man i ett utrymme som påminner massor om de olagliga pubarna som hölls under 20-talets USA och drinkarna var säkert de bästa jag upplevt. Vi pratade om allas framtid och fick sällskap av Libby före vi tyckte det var dags att fara hem. Jag vägrade ändå lämna Australien utan att få mina sista Tim-Tams. Denna härliga chokladsak biter man av kanterna på och sörplar te genom den så att innehållet smälter och så är man plötsligt beroende av dem, att jag saknar dem i skrivande stund. Kvällen rann iväg med vin och öl som vi köpt för våra värdar samt många partier kortspel där Sarah även kom in på. I något skede var det ändå bara att inse att vi skall vara ute tidigt på morgonen med alla saker som spridits över hela lägenheten och Erika och jag packade våra ryggsäckar fulla igen efter en lång paus.

Morgonen blev ett hejdå-kalas med sömndruckna, härliga människor som vi inte visste när vi skulle se dem nästa gång. Dessa fantastiska personer som tagit hand om oss i över två veckor och låtit oss sova mitt i vardagsrummet utan att tycka att vi var i vägen över huvudtaget. Så otroligt mycket kärlek och uppskattning för dem och jag hoppas att vi kan göra dem en gentjänst i framtiden var än i världen vår nästa mötesplats är. Efter lite vanligt rådd satt vi äntligen på en buss mot Sydney och jag lyssnade för sista gången på radiokanalen Triple J som varit min kompanjon genom halva Australien.

Det var det sista om Australien och jag saknar landet mera än någonsin. Vilken resa det var, tror inte alla dessa ord eller bilder gör den rättvisa men ett tappert försök har jag gjort.

De följande dagarna efter rånet är ett enda virrvarr. Vi ordnade en massa papperarbete och Erika fick ringa ett och annat samtal samt fara på besök till den finska ambassaden, passet skulle komma inom två veckor. Det var bara att vänta på det då. Jag lagade en kväll en enorm sats currygryta som Rex tog med på en arbetsfest och som vi sedan åt av resten av vår vistelse och på morgnarna såg vi på komediserier för att stänga av hjärnorna.

På torsdagen blev vi dock aktivare och besökte The Australian War Memorial. Lätt ett av de bästa museerna jag besökt och fastän vi var där flera timmar kom vi igenom endast första och andra världskrigen. Man nästan skäms över hur lite man egentligen visste om Australien före vi kom dit och utställningarna lärde massor, det blev till och med nästan för mycket information och till slut var hjärnan snurrig. Stället är gripande och fint gjord och tankarna bara snurrade efteråt, allt detta har inte hänt länge sedan och historien upprepar sig dagligen.

På kvällen tog Bel hela gänget på ett kvällsäventyr till Mulligans Flat Woodland Sanctuary i totalmörker. Hon hade precis fått jobb som guide på skyddsområdet och vi fick äran att vara hennes första grupp. Platsen är lämpad för utrotade eller utrotningshotade djur som man försöker anpassa tillbaka till naturen utan att de har rovdjur och många av djuren har varit en framgång i experimentet. Under den kyliga kvälssturen såg vi kängurer, vallabyn, en uggla samt den bedårande tasmanska opossumråttan. När vi fick värma oss en stund med några koppar kakako i stugan mitt i området fick vi även hälsa på pungråttan Handsome som smalt våra hjärtan. Kvällsäventyret följdes av hamburgare på Greasy Moneky som sedan fortsatte med ping-pongturné mellan Erika och Rex på hans kontor. Vi väntade nämligen Miguel som hade varit på egna äventyr den senaste månaden men skullle retirera i Canberra några dagar före han skulle fortsätta till Nya Zeeland. Lägenheten i Kingston hade blivit ett riktigt kollektiv.

Nästa dag började jag ha överloppsenergi igen och for på en riktig sightseeingtur genom Canberra. Sjön är verkligen otroligt vacker och jag satt länge och bara kollade på människor varvat med bokläsning och kaffedrickande. På tillbakavägen tyckte en herreman att det var bessynerligt att jag fotade en av broarna och jag fick sällskap hem. Mitt sällskap var journalist och jag fick höra några historier om skandinavien och Estland före vi skildes åt i Kingston. Tror att jag lyckades promenera kring 15 km den dagen och maten smakade bra den kvällen vill jag minnas. Den kvällen fortsatte även långt in på natten med Rex, Miguel och Erika och tiden rusade iväg tack vare vinflaskor, kortspel och allt som måste tas igen sedan Agnes Water där vi alla setts senast.

Alla var lite mosiga dagen efter och morgonen rivstartade inte precis. Så småningom hade planer smidits bland Canberra-gänget och beslutet hade tagits att det skulle bli campingutflykt samma veckoslut. Vi begav oss efter en ny hyrbil och försäkringarna dubbel- och trippelkollades. På vägen till bilen lade Erika märke till IKEAs blå-gula byggnad och kom med den fantastiska idén att vi kunde fara dit på utflykt. Baktanken var givetvis det skandinaviska godiset. Jag och Erika blev lite fåniga när vi klev in bland den svenska designen och fastän det inte ens var finskt kändes det väldigt hemtrevligt och tryggt med de svenska namnen på varje skylt. Vi lunchade i samma veva och pojkarna fick uppleva de klassiska köttbullarna medan tjejerna var riktigt nöjda med vegevarianten. Höjdpunkten var ändå definitivt lösgodishyllan där de salta fiskarna samt Marabouchokladen tillförde euforisk lycka.

Sedan skyndade vi till det vetenskapliga museet Questacon som höll på att stänga och fick gratis rusa igenom så många rum vi hann med under den sista halvtimmen och alla fyra blev som ivriga småungar. Väl ute igen hade himmelen blivit pastellfärgad och vi sade hejdå till solen på en av Canberras kullar med sällskap av kängurer och ett förälskat par som vi antagligen störde. Hemma blev det curryfest på mina sista rester och kvällen slutades med hela härliga familjen Sarah, Libby, Miguel, Rex och Erika (& jag förstås) framför den helt fantastiska filmen Captain Fantastic. Vilken dag.

Nästa morgon var det en för tidig väckning med tanke på den sena sista minuten-packningen föregående natt men hurtiga slängde vi alla varma kläder vi ägde och filtar som kunde hittas i lägenheten in i bilen och vi var iväg. Första pausen var vid Braidwood Bakery som tydligen är välkänt för sina bakverk där vi även hittade Bel och Matt i solen med sina kaffekoppar och pajer. Mätta och piggare fortsatte vi österut och stannade lite före vår destination för att fylla kylväskorna med proviant. Det är rätt intressant att mathandla med ett så pass stort gäng där alla kommer från olika kulturer men till slut fick vi en hel vagn fylld med mat och dryck. Det fanns några vinflaskor och ölburkar i vår kundvagn och det första kassabiträdet frågar efter är ID och Erika smyger väldigt listigt bort från oss eftersom hon då inte hade för tillfället något på sig. Hela resten av gänget blir en aning förvånade (detta har knappast hänt dem på några år) men snällt överräcker vi körkort till damen och när det är min tur kan hon inte tro min ålder. Hon erkänner att det var på grund av mig hon ville se ålder och vi alla skrattar åt det hela och jag tar det som en komplimang än en gång (detta hände mig och Erika konstant under resan).

Sedan kom vi äntligen fram till kusten och Pebbly Beach och det var varmt igen. Och havet! Några timmar bort från inlandet och klimatet var betydligt varmare och mildare och fastän Canberra är otroligt vackert skulle jag sakna havet förskräckligt mycket om jag bodde där. Tälten gick upp på stenhård mark och gänget röstade bland alternativen vandring på ca 16 km, vandring på ca 8 km eller strandhäng ett stenkast från våra bilar och tält. Det sista alternativet vann och lite lättade bunkrade jag och Erika, som äkta strandvalar, oss på handdukar och det tog inte länge förrän vi somnat i solen medan de andra härjade i det kalla vattnet. När de fått nog blev det spel på agendan och Exploding Kittens blev en stor hit bland alla när man snappat upp hur de bästa strategierna utfördes. Solen började dala ner och jag hade ingen lust att bli blå och lila i vattnet men troligen skulle ett sista dopp i Australien inte ångras så in i havet for vi. Enormt roligt hade vi alla men som förutspått var jag stel av kyla efteråt och fick inte upp värmen fastän alla tänkbara kläder åkte på. Här kan tilläggas att om vi inte hade sett alltför många vilda kängurer under vår resa hittills kompenserade Pebbly Beach det med att ha nästan tama krabater hoppadndes omkring på campingområdet och stranden. Helt overkligt.

Med många kockar i köket får man till den bästa maten inte sant? I alla fall smakade våra halloumi- och hamburgare med tillbehör gudomligt efter en hel dag ute. Med tidningspapper fick vi grillen nästan skinande ren och med kallt vatten fick vi kärlen… inte rena i alla fall. Bredvid vårt läger hittade vi en fallfärdig tunna som kunde fyllas med ved och med mycket möda fick vi en eld till. Te kokades, marshmellows grillades och vinflaskor öppnades. Bel och Matt gav upp när det hade varit kolmörkt redan flera timmar medan Rex, Miguel och finnarna satt uppe och talade om allt mellan himmel och jord medan dova dunsar hördes i bakgrunden. Ficklamporna avslöjade att våra söta kompisar med stora svansar hade gjort oss följe bara några meter från oss och vi skrattade åt situationen och kröp närmare elden medan jag drog mössan längre ner över örönen. Det är definitivt en myt att Australien är konstant stekhett. Denna kväll och natt är säkert en av de roligaste vi upplevde och sent, sent kröp vi bokstavligen till kojs.

Överraskande nog sov vi alla rätt bra på det hårda underlaget och vaknade alla i sin tur i fullständigt solsken på stranden. Frukost fixades och kängurer klappades och jag tror att alla var rätt nöjda med livet. Vi sade hejdå till Miguel som på ett eller annat sätt skulle ta sig till Sydney samma kväll och fixade lägret bort. Planen var, tror jag, att hikea den 8 km långa rutten som vi talat om och vi började gå längs med kusten. Vi kom så långt som till nästa bukt och bestämde oss för att kika ner där. Det slutade med att alla satt sig ner bland stenarna i tur och ordning och snart sov någon medan andra byggde torn och konstellationer av småstenarna. Väldigt terapeutiskt och välbehövligt. Plötsligt ser vi något som rör sig vid havsbrynet och jag får se min första stingrocka på nära håll. Väldigt fascinerande var vi alla och där stod vi en bra stund och funderade om den inte klarade av att komma längre ut i havet eller helt enkelt trivdes i lågvattnet. Hoppas på det andra alternativet. Vid något skede bestämde vi oss för att detta var tillräckligt med vandring för idag och vände tillbaka där vi tog farväl av vår strand före vi bilade tillbaka mot områden som hade nätsignal.

Vid Batemans Bay stannade vi för middag som fick bli äkta, färsk australiensisk fish n’ chips. Tänk er en riktigt liten och idyllsik hamnstad och det var vad Batemans Bay verkligen var. Glass till efterrätt och dagen var verkligen kronad och det var dags att rulla hem. Många tack till vårt gäng som gjorde denna utflykt oförglömlig!

 

 

På påsksöndagen brukar man ta det lugnt men vi hade andra planer. Alla var väldigt trötta och möra från föregående dag (Rex kunde knappt gå av muskelvärk och min fot tog olidligt ont) men ändå var vi ute ur dörren tidigt på morgonen med hikingutrustning på igen. Med smörgåsar från ett lokalt café mötte vi upp Sarahs arbetskompis Lina från Litauen samt hennes väninna och styrde bilarna mot Namadgi National Park. Vi hade blivit lovade att vi ej skulle lämna Australien utan att se vilda kängurun och den rutan kunde vi checka av vid parkeringsplatsen där några sötnosar vilade i solen. Vi traskade längs med en stig och temperaturen började så småningom stiga så att klädlager efter klädlager kunde åka av och efter en hel del vandring kom vi fram till Square Rock, australienarna har än en gång haft mycket fantasi när de namngett ting. Vyn var dock någonting helt annat än tråkigt och vi klättrade alla upp på den högsta stenen med lite möda och det kändes som om man befann sig på toppen, både bokstavligen och bildligt talat. När stenarna var utforskade slog vi oss ner intill klippkanten och njöt än en gång av en väldigt speciell lunch medan solen värmde oss och vi blev slöa och vi måste tvinga oss att kravla upp och traska ner igen. Vid bilen möttes vi av våra kängurun som inte flyttat på sig under de senaste timmarna, deras liv är inte alltför dåligt.

På tillbakavägen till Canberra pausade vi vid Gibraltar Falls och vinkade av våra nya kompisar som måste ge sig av. Lina hade studerat i Finland och det var väldigt intressant att höra hur hon upplevt vårt land i tiderna. Dessutom försäkrade hon oss att allt det man oroar sig över i tjugoårsåldern brukar lösa sig, fullständigt onödigt att oroa sig över dem i första taget. Skönt att höra det från någon lite äldre, om man sedan kunde ännu ta till sig lärdomen vore det perfekt.

Vi satt vid vattenfallet en stund och förbryllades över hur lilla Sarah kunde uthärda det iskalla vattnet medan vi andra började se stjärnor av smärta efter ett tag. En liten bit vidare från nationalparken stannade vi vid Canberras enda strand och tog en väldigt snabb tupplur i den varma sanden före vi fortsatte för dagens sista utfärdsmål.

National Arboretum Canberra ligger på en av de tre kullarna som omringar huvudstaden och har en intressant historia. 2003 brann området fullständigt ner i en förödande skogsbrand och det bestämdes att man skulle plantera olika slags träd och buskar på det 250 hektar stora området. Efter 2005 har man hållit på och planterat massa olika trädslag och 2013 öppnades trädmuseet dit vi kikade in och fick en trevlig liten rundtur av en volontär. Stället är väldigt häftigt och imponerande och det kommer vara fruktansvärt spännande att se hur kullarna kommer att se ut om 20 år. Vissa träd växer riktigt bra medan man har problem med andra och vi funderade om hela projektet i sin helhet kommer att fungera i slutändan eller rubbar man ekosystemet genom att låta arkitekter planera skogar som ser fint ut för ögat men kanske inte fungerar biologiskt sätt. Det väntar att se.

Hela rundturen hade vi spetsat oss på att få något gott och sött i oss så vi belönade oss med riktigt goda bakverk och vilade väldigt trötta fötter en stund. Före museet stängde hann vi se otroligt fina bonsaiträd och hittade ett som var 137 år gammalt vid det här laget – hur man inte klarar av att hålla en växt levande ett år är obegripligt när andra kan sköta om sitt träd i över hundra år.

Vi satte oss i bilen och körde några hundra meter upp på kullen för att beundra utsikten och värmen som kom med de sista solstrålarna och parkerade den bland flera andra med barnfamiljer runtomkring oss. Vid örnskulpturen satt vi sedan och kände oss väldigt nöjda med dagen och planerade vad vi skulle hitta på de sista timmarna i Canberra och jag tog upp kameran och tänkte att jag måste få ett sista foto ännu av den vackra naturen. När vi till slut promenerade tillbaka till bilen slog våra världar om. Ett krossat bilfönster räckte till detta.

 

Som jag tidigare skrivit blev vi rånade där och då och det vi blev av med var Erikas ryggsäck. Ingen hade ens kommit på tanken att vi borde ta med ägodelarna eftersom vi endast stannade i parken ca 20 minuter och stället var definitionen av säkert. Att jag tog min ryggsäck med var endast av dum tur eftersom jag nästan alltid går omkring med kameran, annars skulle två personers alla mest värdefulla ägodelar försvunnit.

Följande timmar var kaotiska med samtal till Finland och polisen i Canberra. Det tog inte länge förrän vi förstod att vi inte skulle få åka ut ur landet före ett nytt pass kommit från Finland och till råga på allt var det påskledigt, vilket betydde att processen kunde påbörjas först om två dagar. På parkeringsplatsen satt vi tills det blev beckmörkt och det blev så kallt att alla satt ihopkrupna intill varandra för att hålla någonslags värme. Till slut efter över två timmar väntande fick vi besked att polisen kunde komma till Rex’ hem och frusna åkte vi genom staden med en ruta mindre. Kan fortfarande inte förstå att de handlade situationen så dåligt. Men Rex och Sarah var guldvärda. Sarah tröstade med varma kramar och Rex var väldigt snabb med att försäkra oss om att vi får stanna hos honom så länge som vi behövde, snällare människor får man leta efter. Kvällen slutade med pizza och Forrest Gump och tankar som snurrade för snabbt; Vad skullle hända nu? 

Lördagsmorgon och vi var alla ute ur dörren redan åttatiden, lite trötta men ivriga för den kommande dagen. Vi följde Bel och Matt i varsin bil och stannade för kaffe efter en stund för att piggna till lite. Efter ett par timmar hade vi kört fel och fick vända om men före klockan slog eftermiddag hade vi ändå kommit fram till Thredbo-skidanläggning – vi skulle bestiga berg! Mount Kosciuszko är Australiens högsta och enda berg på 2228 m och det är rätt vanligt att man tar upp en skidhiss de första kilometrarna som är de brantaste och sedan promenerar de sista sju upp till toppen. Det var vår första plan men eftersom hissen var rätt dyr och det slutade med att alla var okej, vissa mera tveksamma än andra, med att promenera hela vägen upp så letade vi hurtigt upp Merrits Nature Track. Sedan var det bara att följa vägen uppåt.

Vilken himla tur att vi inte visste hur otroligt brant den första biten skulle vara, annars hade vi antagligen gladeligen betalat för hissen. Det tog inte länge förrän benen skakade och lungorna väste, aldrig någonsin har jag klättrat uppför så många trappor efter varandra. Tanken att det inte kan vara mycket kvar och gott resesällskap hjälpte och lite på en timme senare var vi framme vid den första etappen och vi firade med att ta gruppfoto.

Vyn var inte fy skäms redan på denna höjd och med skräckblandad förtjusning kollade vi hur terrängcyklisterna ven förbi utför den branta sluttningen. Sedan var det bara att samla sig och fortsätta uppåt. Om det hade varit absurt att se höstfärger i Canberra var snön vi mötte någonting av helt annan klass, det var under en vecka sedan vi solat på Newcastles stränder och nu var vi omringade av snöhögar. Rex startade snöbollskrig och före vi var uppe på toppen hade alla fått åtminstone en snöboll i nacken som sedan fortsatte i hämnd. Vyerna blev bara vackrare och vackrare och det var svårt att greppa tag om var vi var.

När det var några kilometrar kvar började magarna kurra tillräckligt mycket och temperaturen blev inte varmare, passligt med matpaus med andra ord. Vi tog skydd av vinden bakom stenbumlingar och smaskade i oss egengjorda smörgåsar med de ”australiensiska alperna” och Lake Cootapatamba som lunchutsikt, det kan ha varit en av de bästa luncherna någonsin. Med ny energi var stegen sedan en aning lättare och äntligen började vi stiga den sista delen.

Och så var vi på toppen! Alla var sprudlande glada och euforiska att vara på den högsta punkten av Australien. Vi alla fick plats på pelaren som märkte denna punkt och fortsatte med att fota omslaget till bandet som hypotetiskt skulle bildas. Utsikten togs in till max och det var en väldigt befriande och lätt känsla jag hade där uppe. Fastän solen var farligt lågt vid det här laget och vi hade hela vägen ner ännu tog alla det lugnt en bra stund och blickade över bergstopparna, vissa som hade zebraränder och andra som såg klarblå ut. När klockan var fyra visste vi att det skulle bli mörkt om en och en halv timme och det skulle ta betydligt längre för oss att komma ner. Sista delen av detta äventyr började.

Ljuset på bergen var vi den här tiden någonting helt magiskt och jag kunde ha stannat och tagit tio gånger flera foton än vad jag gjorde. Tillbakavägen promenerade vi nästan helt utan andra vandrare vilket gjorde hela upplevelsen ännu mera speciell. Vid hissarna möttes vi av en solnedgång och de vackraste färgerna. Trapporna vi steg uppför väntade även på oss och min onda fot var inte glad. Vi alla förstod att det inte skulle vara kul att hoppa nerför trapporna i mörker, givetvist hittar man alltid då på en plan B.

Beslutet togs att vi skulle försöka ta oss nerför gräsbacken som skidåkarna åker nerför vintertid, sagt och gjort. Backen var så otroligt brant att alla föll ner på baken gång på gång och det torra gräset var något absurt halt. Därifrån kom idén att åka nerför backen på våra ändor och därefter kom idén att ta fram Bels frisbee och ta oss ner med hjälp av den. Detta hände och fungerade påriktigt och var något fruktansvärt roligt. När jag fått ordentlig fart och susade nerför backen en god bit med gräs överallt kunde jag inget annat än fnittra hysteriskt, roligare färdmedel får man leta efter. Den sista biten stumlade vi ner i totalmörker med mjölksyra i benen och när fötterna äntligen rörde asfalt var det en verklig lättnad – vi hade klarat den sex timmar långa färden på ca 20km!

Nästa etapp var givetvis mat men på landsvägen påväg österut märkte någon i bilen att stjärnhimmelen var klarare än någonsin. Vi parkerade snabbt på en liten väg någonstans mitt ute i ingenstans och snart låg vi alla i en ”hippie circle” på en iskall grusväg och var i totalt hypnotiskt tillstånd av alla stjärnor och Vintergatan (eller The Great Microwave som den även kan kallas) som sträckte ut sig ovanför oss. När alla var genomfrusna bröt vi den magiska stunden och fick äntligen varm mat i oss på en pub i Cooma. Matt och Bel skulle fortsätta äventyrsveckoslutet i trakterna så vi kramade dem hejdå och körde sedan utmattade med Sarah och Rex tillbaka till Canberra. Den här dagen kan jag lugnt säga var en av de mest spännande och roligaste som jag varit med om!

Tåget till Sydney tog vi från Newcastle men vår slutdestination var något lite mera exotiskt. Rex, som vi hade blivit vän med i Apollo Bay och senare träffat i Agnes Water, hade bjudit oss till sig i Canberra och ett sådant erbjudande vill man ju inte tacka nej till. Väl i Sydney tog vi oss till någon stadsdel som hette Marrickville och satte oss sedan utanför stationen på våra ryggsäckar och såg allmänt vilsna ut bland lokalbefolkningen. Efter en god väntan kom äntligen Rex i en hyrbil med Sarah från Schweitz som följe. Vi skulle strax lista ut att Sarah var Rex’s väldigt nya flickvän, de hade knappast väntat sig få se efter två herrelösa finnar så länge som det till slut blev, heh. Fruktansvärt söta var båda två hur som helst. Alla var hungriga och vi satte oss på första bästa thairestaurang som visade sig vara en av de bästa jag ätit på, slumpen slutar aldrig förvåna en.

Sedan följde en över tre timmar lång resa mot inlandet och termometaren på bilen började sjunka sakta men säkert. Vid ett skede vaknade jag till att vi körde mitt i ingenstans och det hela liknade väldigt mycket någonting ur en skräckfilm med landsvägen omringad av dimma och ingen annan än vi på vägen och en och annan död känguru. Tydligen hade navigatorn bestämt sig att leda oss på en ”scenic route”, till slut kom vi ändå fram till Canberra, Australiens huvudstad. Sarah plockade några sovsäckar till oss hemma hos sig och vi for i samma veva upp till hennes takterrass som hade en utsikt som inte var fy skäms. Stjärnhimmelen och ljusen från Canberra fick vi uppleva kl. 02 medan vi höll på att frysa ihjäl oss, 4 grader var ingenting vi vid det här laget var vana vid kan jag säga.

Följande morgon vaknade alla väldigt sent efter den långa natten och vi kröp ut i strålande solsken och höstfärger i sakta mak. Rex’s ena rumskamrat äger ett café som Rex lovade hade den bästa brunchen och mycket rätt hade han. Penny University hade helt gudomligt god mat och fantastisk service, man blir alltid väldigt glad när unga människors företag går bra och att Ellie har lyckats så väl med sitt är beundransvärt – ett måste att besöka om man är i trakterna! Det var fyra väldigt mätta och nöjda typer som fortsatte en sightseeingdag i Canberra efteråt.

Rex bor i stadsdelen Kingston som ligger söder om sjön Lake Burely Griffin. Kingston är ett väldigt förmöget område och bostaden vi fick vistas i är ett verkligt kap med tanke på storlek, läge och hyra. Vi promenerade längs med sjön och förundrades över hur höstigt allt kändes, på något vis hade vi en bild av Australien att det alltid var sommar där. Helt härligt väder var det hur som helst och Canberra var redan vid första anblick fantastiskt vackert.

Staden har en väldigt intressant historia och valdes till huvudstad 1908 då varken Sydney eller Melbourne kunde komma överrens om vilkendera skulle bli landets huvudstad och som kompromiss valde man någonting mitt emellan. Canberra är helt och hållet planerat från noll och ligger mellan tre kullar med sjön i mitten. Världskrigen hindrade planeringen en del men man kan klart se att mycket är väldigt noggrant uttänkt och hur byggnader är placerade i kombination med varandra är mycket fascinerande. Fastän det endast bor 380 000 invånare i huvudstaden har Canberra en del pengar tack vare all politik och företagsverksamhet som verkar i staden men det är tydligen endast under de senaste tio åren som staden verkligen har börjat blomstra kulturmässigt. Fortfarande har Canberra ett rykte om att vara fullständigt tråkigt och inte ha någonting att erbjuda, vilket många poängterade när vi berättade att vi skulle dit men det visade sig vara väldigt inkorrekt under vår vistelse.

Som musikvetare var det förstås väldigt intressant att jag fick se ett helt nytt instrument som inte var helt litet i storlek. National Carillon är en carillion, eller ett klockspel, som det inte finns många av i världen i samma storlek. Klockorna i klockspelet hade ett väldigt behagligt ljud och var allmänt imponerande där det låg vid sjökanten. Vidare fortsatte vi till Sculpture Garden som hörde till National Gallery of Australia
där vi såg ett av de mest fascinerande utomhuskonstverk jag sett. James Turrells ”Within without” (2010) ser ut som endast en gräskulle på utsidan men inne finns det någonting väldigt speciellt. Inne i kupan är ljuset något helt magiskt och alla fyra satt där en god stund väldigt medidativa tillstånd. Färden fortsatte till gamla parlamenthuset via ett indiskt bröllop och en rosengård. Utanför finns aboriginernas ”ambassad” och man vet inte om man skall skratta eller gråta åt åsynen. Mera av det senare och man förstår att australienarna har en lång väg att gå med denna del av deras historia, det finns mycket att säga om hur de har och fortfarande hanterar situationen med aboriginerna.

Efter gamla parlamentet var det givetvis tur att se nya parlamentet som var rätt coolt byggt, prydd med troligtvis den största australiensiska flaggan som hissas. Ovanför byggnaden har det byggts en kulle för att man skall kunna traska på parlamentet och till traditionen hör det till att man skall rulla nerför kullen. Rex och Erika hedrade traditionen synnerligen bra medan Sarah och jag dokumenterade detta med tårar i ögonen. Kan säga att plötsligt blev denna aktivitet mycket populär bland flera barnfamiljer.

När solen började dala skyndade vi tillbaka till Kingston för att hämta bilen och hann nätt och jämt till Sarahs tak för att se solnedgången. Terrassen är helt löjligt cool och fin med pool och de mysigaste kojorna och utsikten är verkligen 10/10. Vi delade på en burk chips tätt intill varandra tills vi satt i nästan mörker och temperaturen föll åter mot det ensiffriga hållet. Via matbutiken for vi för att hitta på någonting för middagslagning och jag fick snabbt huvudansvaret. Medan jag lagade den grönaste pastan jag kan kom Rex’s tyska kompis Matthias, eller Matt (hur måmga av dessa har vi blivit vän med under resan?), över på middag och senare fick vi även sällskap av hans flickvän Belinda, eller Bel. Sarah och Matt är kolleger och biologdoktorander och pratar om vetenskap på ett väldigt hemtrevligt sätt medan Bel är ekologdoktorand och kan mera om djur än någon annan jag träffat. Denna kväll planerade vi nästa dags stora äventyr, vilket vi då trodde skulle bli det enda gemensamma men vi skulle få lära känna dessa människor mycket bättre sist och slutligen. Vilken tur i oturen!