REGN & SMÄRTA I BRISBANE

Första dagen i Brisbane var rätt produktiv, vi sökte jobb hela dagen och skulle antagligen fått caféarbete om vi stannat i staden en längre tid. Sedan nappade vi åt oss ett par farmjobb under eftermiddagen och planerade redan på fullt att vi skulle resa upp till Bundaberg efter ett par dagar i Brisbane för att jobba på en farm en vecka eller två och plocka citrusfrukter. När vi åt mellanmål i hostellköket och talade med Joensuupojken John, som inte ens hade varit 24 timmar på australiensisk mark, anslöt sig en till finne i vårt sällskap. Väldigt konstigt att möta så många finnar på samma ställe då vi inte mött på väldigt många under resan men ganska roligt var det ändå att sitta i vår lilla flock på samma sätt som alla tyskar sitter dag ut och dag in och snackar tyska sinsemellan. Rovaniemiflickan varnade dock oss genast för farmarbetet och sade att det inte är värt det, det var inte första gången vi hörde dåligt om farmerna så lite på vår vakt blev vi men attityden var ändå den att vi klarar oss en stund med lite elände. På kvällen stötte vi dock på en annan åbobo av alla människor på vårt rum som hade mycket att säga om vad hon jobbat med de senaste månaderna. Det var inte alls en dans på rosor kan jag säga och efter att hon berättat hur farmarbetet i själva verket fungerar och hur mycket de får betalt samt speciellt hur man behandlar unga resenärer där hade jag inte alltför stor lust på att fara norrut och ta del av slavarbete. Hon bjöd oss på salmiak och bad om förlåtelse att hon krossat våra planer, jag skulle ha kunnat krama henne.

Eftersom backpackerkulturen blomstrar just nu i Australien finns det många desperata unga som gör i princip allt för att få jobb och få stanna ett eller till och med två år här. För att få visum för ett andra år måste man till exempel arbeta på farmer under tre månader och detta leder förstås till det att farmarbetsgivare börjar utnyttja ungdomar. Hyran på farmerna är hög, lönen efter skatteavdraget är inget att hänga i julgranen om man inte får timlön och hur man utför arbetet är ett enda bedrägeri. Det måste förstås finnas vettiga farmer också men detta är vad vi fått höra om ställena och det kändes inte riktigt okej att stöda sådan verksamhet, vilket betyder att troligen blir det inget farmarbetande för oss på denna resa. Det är synd eftersom det skulle ha varit en intressant upplevelse i sig och man skulle ha sparat lite pengar någon vecka men eftersom vi har våra båtjobb hemma i Finland som väntar under sommaren är detta ingen katastrof för oss.

De följande två dagarna tyckte jag största delen av tiden synd om mig själv och vred mig av smärta. Som tur fanns medicin till hands och jag fick hela Fraseräventyret editerat och skrivet under den tiden men magen var inte glad. Erika for på sina egna äventyr och jag traskade lite kring vårt område runt Caxton Street Precinct , vilket var riktigt mysigt med flera barer och restauranger, men njuta kunde jag inte.

Sedan var det också min tur att utforska Brisbane då kroppen var nöjdare och medan Erika placerade sig på sin läsplats vid The Lagoon i South Bank gick jag längs med floden genom mysiga parker och en trädgård som hade allt från bananträd till örter. Det var väldigt frestande att plocka med sig guavafrukt men jag var inte helt 100% säker på vad reglerna var så frukterna fick bli kvar, helt superbra idé med en trädgård mitt i staden ändå! När jag placerade mig bredvid Erika med en glass i handen och solen tittade smått fram kändes det som att livet började le igen.

IMG_7394_edited

IMG_7399_editedIMG_7397_edited

IMG_7404_edited

IMG_7405_editedIMG_7409_editedIMG_7414_edited

IMG_7415_edited

IMG_7429_editedIMG_7423_edited

IMG_7432_edited

IMG_7434_editedIMG_7440_edited

IMG_7444_editedIMG_7445_editedIMG_7449_editedIMG_7457_edited

IMG_7463_edited

IMG_7466_editedIMG_7467_editedIMG_7470_edited

IMG_7474_edited

IMG_7480_edited

IMG_7484_edited

IMG_7491_edited

IMG_7494_edited

IMG_7502_editedIMG_7504_editedIMG_7506_edited

 

IMG_7518_edited

IMG_7521_edited

IMG_7514_edited

IMG_7525_edited

 

Något mer utforskning blev det inte riktigt eftersom sista dagen i Brisbane öste det ner bokstavligen hela dagen. Aldrig tror jag att vi sett något liknande, när det regnar ”hela” dagen i Finland finns det ändå pauser men största delen av dagen kom vattnet ner med sådan styrka att man knappt kunde tänka när man satt innomhus och regnet smattrade ner mot plåttaket och mot kvällen var det inte torra kläder som åkte av. När det var ens lite uppehåll smet vi ner till centrum och placerade oss på ett café Erika tidigare hittat och njöt av kaffe och kakao. Med muggen i den ena handen och boken i den andra har man nog tillbringat regniga dagar på värre sätt.

IMG_7532_editedIMG_7530_edited

Brisbane var en trevlig stad och lika som Melbourne tror jag att kunde trivas där en länge tid, ett stort plus är att maten och boende var betydligt billigare än i södern. Arkitekturen är väldigt modern och mindre och mera fin beroende på byggnad, det vi hann upplevde kan jag definitivt rekommendera.

Processed with VSCO with a6 preset

CAMPING I NOOSA & INTE EN HELT VANLIG DAG

Första natten i en riktig säng kunde ha varit ett ypperligt tillfälle att sova ut men på grund av en söndrig luftkonditionering som blåste iskallt och huvudet som vant sig att vakna tidigt smet jag tidigt ner till vardagsrummet, lämpligt för att se den nya gruppen titta på videon om Fraser Island och yra sig ut till bilarna.

På förmiddagen hade färden redan fortsatt och ett tu tre var vi framme i Noosa. Alla hostell i centrum hade för höga priser för vår budget och därför hade vi bokat säng på ett campingområde som låg 30 minuter utanför. Dock hade alla bussar slutat gå dit för dagen så det hjälpte inget annat än att beställa en Uber för första gången, lyckligtvis fungerade det ju bra. När vi anlänt till Gagaju Bush Camp Johns Landing visste varkendera riktigt vad vi skulle tycka och tänka eftersom det såg minst sagt lite speciellt ut. Människorna verkade ändå trevliga och efter att ha blivit varnade om att inte röra någon som helst orm, väldigt viktigt att bli påmind om det, började vi laga vår middag. Ingen annan i vår matgrupp på Fraser Island hade velat ha den överblivna maten så det slutade med att jag och Erika nappade åt oss det mesta så till middag blev min barndomsfavorit; tonfiskpasta, riktigt bra campingmat. Runt lägerelden försökte en grupp tyskar få elden i gång utan alltför stora framgångar men det var ändå intressant att höra hur det har varit för dem att leva ur en skåpbil och hur au pair-livet kan se ut i Australien.

IMG_7321_edited

IMG_7313_edited

IMG_7332_editedIMG_7325_edited

På morgonkvisten vaknade jag av att regnet smattrade väldigt högljutt mot presseningstaket och det fortsatte vara temat för resten av dagens väder. Det gjorde inte alltför mycket eftersom jag kämpade med en molande migrän större delen av dagen och var väldigt glad att vi inte hade bokat in en kanottur på förhand, största delen av människorna kom väldigt frusna och rätt miserabla tillbaka. Dagen fick jag att gå genom att stänga av hjärnan totalt och satt i fåtöljen som en hösäck och slökollade film efter film med en skara andra och tog upp min bok då när filmvalet blev för actiontungt. Som sällskap fick jag ibland av en buskkalkon som tog skydd för regnet.

På kvällen jagade jag och den engelska rumskompisen en tändsticksaskstor insekt ut ur tältet efter att den hoppat på mig och hörde den senare kravla runt knutarna. Tydligen hade någon muslik sak sprungit tidigare upp längs med väggarna och vid det laget började det kännas som att vi hade fått vår tillräckliga dos av den australiensiska naturen, nattsömnen blev ganska lätt därefter.

Processed with VSCO with f3 preset

Processed with VSCO with f1 preset

Processed with VSCO with f1 preset

Processed with VSCO with a6 preset

Den 15 mars var dock ingen vanlig dag för då fyllde världens bästa Erika år! En väldigt vanlig frukost fick hon framdukat, annars fick firandet vänta ett litet tag eftersom vi skulle vidare samma morgon. Vi tog farväl av campingområdet med några svenska tjejer och bussresan till Noosa centrum blev rätt kaotisk då Lisa märkte att hon glömt sin telefon i Gagaju. Blev själv stressad för hennes skull eftersom hela situationen verkade rätt hopplös med deras tidtabell och allt men på något mirakulöst sätt verkade det fixa sig och vi vinkade av yrbollarna vid busstationen.

IMG_7334_edited

IMG_7343_edited

IMG_7335_editedIMG_7354_edited

IMG_7360_editedIMG_7363_editedIMG_7367_edited

Har inte tidigare visat hur vi reser men ungefär så här ser det ut varje gång vi hoppar på bussen; väntande på hållplatsen men våra alltför många väskor (den blåa med glassar på innehåller all vår mat), sedan checkar vi in oss på bussen och hoppas att wifin fungerar inne (oftast gör den det inte) och så är det bara att sitta och vänta på att komma fram. Denna gång var det endast en 2 timmars resa till Brisbane vilket var skönt och så kämpade vi oss till Summer House Backpackers med svetten rinnande nerför ryggen. Rummet vi fick delar vi med 18 andra, vilket är ett rekord, men sängarna är riktiga sängar och vi har för en gångs skull ett riktigt täcke istället för endast ett lakan plus att wifin når sängen, sådan lyx!

IMG_7371_edited

IMG_7377_editedIMG_7373_edited

IMG_7380_edited

Sedan var det dags att börja fira och vi hittade ett stenkast bort från hostellet en sushi bar som såg rolig ut. Sushi Edo hade maten på rullband och så började vi plocka åt oss fat och beställde resten in via en surfplatta och båda smalt lite inombords när vi fick smaka maten, speciellt avokadon här är de bästa någonsin. När jag plockat åt mig skamligt många ingefärsförpackningar och vi var färdiga att rulla ut hittade vi ett trevligt ställe där vi beställde en drink. Vi hade knappt hunnit sätta oss ner när två killar anslöt sig i vårt sällskap och det tog inte länge förän vi marcherade irriterat in igen, en bra sak med att åldras är att man inte orkar tolerera alla idioter mera. Resten av kvällen hade vi det verkligen bra på tu man hand och födelsedagsbarnet verkade ha haft en lyckad dag som tur :).

IMG_7382_edited

IMG_7387_editedIMG_7389_editedIMG_7390_editedIMG_7386_edited

De senaste dagarna har jag kämpat med gastrit-eländet sängliggandes, det verkar som om min kropp börjar säga stopp till allt flängande runt med allt för lite sömn och kanske lite för lite grönsaker i kosten. Helt skönt att få vila upp sig men nu börjar det vara nog och jag vill ut och utforska saker igen!

KISELSAND & GROPIGA VÄGAR

Mycket sömn blev det inte följande natt heller eftersom många var rätt bra på att hålla mycket oljud långt in på natten och våra klockor ringde igen vid 05.30.Vid första titt ut genom tältet verkade himmelen väldigt molnig och det var lockande att somna om igen men vi drog oss sist och slutligen ut. Det visade sig vara en riktigt bra idé eftersom det inte alls var så molnigt och det var endast vi och de tyska tjejerna Tamina och Marika som hade vaknat. När vi närmade oss stranden tassade vår dingogranne runt knutarna men smet som tur iväg mot rätt håll, en ganska häftig upplevelse var det ändå att mötas av den synen.

Morgonsolen var precis lika vacker som dagen innan och det var absolut värt lite för lite sömn att få uppleva de otroliga färgerna och guldranden som bildades längs med molnkanterna. Morgonrutinen fortsatte i liknande banor med lunchwrapsen strax inlindade i folie och apelsinbitarna blandade i våra frukostcornflakes. Vid det här laget började jag bli så pass desperat på att få en kopp koffein så jag lagade det värsta snabbkaffet någonsin men som ändå gjorde sitt jobb. Upplevelsen i sig att sitta i morgonsolen på stranden gjorde ändå att frukosten var en av de bästa jag har fått i mig.

IMG_7181_editedIMG_7184_editedIMG_7188_editedIMG_7192_edited

IMG_7182_editedIMG_7202_editedIMG_7204_editedIMG_7207_editedIMG_7213_editedIMG_7219_edited

Om föregående dag hade varit trög för vissa människor var denna morgon inte något lättare. Smått otåliga blev vi eftersom vi blivit klara med våra sysslor ett bra tag sedan men till sist så hade vi vår första destination i sikte. Kanske det mest berömda och populära målet på Fraser Island är sjön Lake McKenzie och det förstår man mer än väl när man ser naturfenomenet med egna ögon. Vattnet är så rent att få arter klarar sig i det (John berättade att vissa människor med ohälsosamma livsvanor blir sjuka av att dricka det, suck) och sanden är så gott som bara kisel och är bländande vit. Att simma i sjön var kanske den bästa simmturen i mitt liv och det var väldigt uppfriskande att kunna simma långt ut i mitten av sjön utan att svälja saltvatten eller oroa sig för strömmar. Alltför snabbt måste vi iväg igen och både jag och Erika kunde ha riktigt bra tillbringat en hel dag i det lena vattnet varvat med uppvärmning i den otroligt mjuka sanden.

IMG_7220_editedIMG_7248_editedIMG_7259_edited

IMG_7251_editedIMG_7266_edited

Eftersom Lana, den andra i vår bil som hade körrätt, inte alls var intresserad av att köra slutade det med att jag körde alla ruttar på vår resa förutom en. Jag kan inte säga att det skulle ha varit en alltför stor börda för mig och var i själva verket överlycklig att jag fick tillbringa så mycket tid bakom ratten. Sista sträckan jag fick köra var den mest intensiva jag någonsin upplevt på väldigt gropiga vägar, fulla med lös sand, som slingrade sig hit och dit. Helt fantastiskt roligt var det men rätt slutkörd var jag när vi kom fram till hamnen där vi väntade på att färjan skulle ta oss tillbaka till Hervey Bay. Medan vi åt vår lunch började vi förstå att detta äventyr började nå sitt slut vilket var rätt sorligt eftersom vi haft bland de mest spännande dagarna hittills.

IMG_7268_edited

IMG_7270_editedIMG_7275_edited

IMG_7279_editedIMG_7291_edited

IMG_7298_edited

På färjan dinglade jag med benen över räcket och hann få en del sol i ansiktet och dessutom såg vi en haj ett par gånger med Erika. När vi körde mot hostellet hade utmattningen börjat nå i kapp mig och väl framme var jag rätt färdigtkokt. En sista hejdå fick jag ändå säga till ”min” Toyota Land Cruiser då några av oss i gruppen körde bilarna till verkstaden där de skulle få en del behandligar före de kunde användas av nästa lyckliga grupp. Sedan väntade en väldigt välbehövlig dusch och vår jakt på mat började. Varken Erika eller jag hade någon som helst lust att trängas i köket och laga mat så vi traskade mot närmaste Domino’s Pizza för att stilla vår desperata hunger. Promenaden dit var helt värt middagen och på vägen hem råkade Erika vända sig om och märkte att vi hade en supermåne hängades lågt nere i skyn. Dagen slutade med glass och choklad medan vi betraktade den nya gruppen som skulle ut till ön dagen därpå och vi önskade att vi hade kunnat smita in bland dem och göra allt en gång till.

IMG_7304_editedIMG_7309_edited

MAGISK SOLUPPGÅNG & VRAKET SS MAHENO

Om vi var i säng tidigt föregående kväll var vi ändå väldigt tidigt uppe på lördagmorgon. 05.30 ringde väckarklockan och ytterst yrvaket kravlade vi oss ut på stranden där vi mötte några andra morgonmänniskor. Horisonten var rätt täckt av moln men strax skymtade vi den enorma morgonsolen och när den stigit upp över molnen fick vi skåda någonting verkligen oförglömligt. Tröttheten var som bortblåst och länge satt vi mycket häpna på den fuktiga sanden. När ljuset började övergå till det vi var vana med fick vi laga lunch och frukost i lugn och ro i campingköket med endast John och några andra som sällskap före vi satte oss ner på stranden igen med havet som frukostutsikt.

IMG_6927_editedIMG_6937_editedIMG_6939_editedIMG_6946_editedIMG_6959_editedIMG_6961_editedIMG_6968_editedIMG_6983_edited

Medan vi redan var klara med att börja dagen kunde vi vila en stund medan de flesta andra kämpade med att komma igång, jag börjar förstå morgonmänniskor mer och mer. Sedan var det äntligen dags att sätta oss i bilarna igen och jag fick köra längs med stranden norrut och se upp för det höga tidvattnet så att det inte skulle ens i misstag komma in saltvatten i bilmotorn tills vi anlände till Eli Creek. Bäcken är den största på Fraser Island och är endast 16°C varm vilket verkligen kändes som iskallt efter alla varma havsvatten vi simmat i på sistone. Men senast då vaknade man upp påriktigt när vi flöt längs med strömmen och festmänniskorna verkade må mycket bättre när vi satte oss i bilarna igen.

När vi fortsatte norrut längs med stranden möttes vi av ett imponerande monument som stack upp ur sanden. SS Maheno körde mellan Nya Zeeland och Australien mellan åren 1905 och 1935 tills skeppet såldes till japanerna och skulle skeppas till Osaka för att tas isär. Skeppet strandade dock på Fraser Isalnd på grund av en cyklon och de fick inte henne ut på vatten mera så de tog de viktigaste delarna loss och lät skeppet ligga kvar på stranden där hon fortfarande finns, nästan helt begraven i sanden. Inte en helt vanlig turistattraktion, nej.

IMG_6988_editedIMG_6994_editedIMG_7013_editedIMG_7024_editedIMG_7017_editedIMG_7019_editedIMG_7020_edited

IMG_7034_editedIMG_7053_edited

IMG_7029_edited

IMG_7055_editedIMG_7057_edited

Vid det laget var jag redan vrålhungrig och lunchpausen kom väldigt lämpligt. Våra wraps som vi lagat på morgonen var kanske inte den mest speciella kulinariska smakupplevelsen men just då skulle jag ha gott kunnat äta vad som helst. Färden fortsatte i regn vidare norrut och när vi steg nästa gång ut ur bilarna hade himlen lämpligt åter spuckit upp. Denna gång fick vi bestiga utisktsplatsen Indian Head och möttes på toppen av en väldigt imponerande strand- och havsutsikt mot alla hållen. När vi suttit på klipporna ett tag skymtade någon en haj och då blev människorna, mig inkluderat, väldigt allerta. Medan vissa skymtade den ett par gånger hann jag för första gången se stora stingrockor tydligt under vattenytan, väldigt coola varelser. Mitt i allt syntes en alldeles enorm hammarhaj på ytan som snurrade 360° runt om och om igen före den sedan försvann med antagligen en av stingrockorna mellan tänderna, det kan hända att jag då pipit till av förtjusning. Vi hann även skymta ett par till varelser och någon påstod att en av dem skulle ha kunnat vara en tjurhaj. På Indian Head hann vi dessutom stöta på en guide som bott i Åbo ett tag eftersom han jobbade på fartyget Oasis of the Seas och som var lycklig över att hans favoritställe Blanko fanns kvar. Världen är förskräckligt liten.

IMG_7064_editedIMG_7074_editedIMG_7069_editedIMG_7091_editedIMG_7087_editedIMG_7096_edited_edited

En bit framåt låg de berömda Champagne Pools där vågorna slår över klipporna till bassängarna vilket gör att de får en porlande effekt. Alltför mycket bubbel fanns det inte i pölarna men lufbubblor kröp upp längs med huden upp mot vattenytan vilket var en rätt rolig känsla. Sedan fick jag mig en kort tupplur igen på stranden i eftermiddagssolen, vilket uppsakattades stort. Vid bilen satt jag och Erika på motorhuven i helt fantastiskt ljus medan vi betraktade våra medresenärer och funderade på hur olika vi alla sist och slutligen är. På vägen hem körde vi en bit inlands i väldigt lös sand och det blev rätt spännande vid ett tillfälle då jag råkade köra för mycket in på kanten och förstås skulle bilen fastna där. John kom till räddningen och en aning snopet fortsatte jag färden på den lättare vägen längs med stranden. Länge varade inte den känslan och vid den ännu kallare och väldigt uppfriskande Eli Creek fick vi skölja av oss saltvattnet före vi körde hem igen för sista gången. Det kan nämnas att vi inte duschade en enda gång på ön och alla började redan se en aning rufsiga ut vilket också syns på bilden där jag kör.

IMG_7111_editedIMG_7123_editedIMG_7112_edited

IMG_7141_editedIMG_7152_editedIMG_7160_editedIMG_7161_editedIMG_7166_editedIMG_7167_editedIMG_7170_edited

Plötsligt såg vi en riktig sötnos som sprang längs med vägen. Dingon ser häpnadsväckande lika ut som hundar men denna hade någonting lite rävaktigt över sig. Dessutom är dessa djur väldigt smala vilket tydligen hör till arten, därför skall man inte låta sig luras av dem att de skulle vara svältande. Väldigt listiga och lömska är de också, John berättade om någon som stått blickstilla när han mött på en och dingon hade kommit fram och slickat hans ben varefter hade den bitit detta, därför skall man verka väldigt dominerande om man möter på en istället för att försiktigt ta sig bort. Vår kompanjon var ändå väldigt söt och följde oss bredvid bilarna en god stund före den stannade av, rätt nära våra tält dock.

IMG_7175_editedIMG_7178_edited

Kvällen fortsatte med återigen kaotisk matlagning men som än en gång slutade med förbryllande goda ”burgare”. Vi spelade kort med svensken Jonathan en stund före största delen började med sina egna spel igen och jag och Erika smet som vanligt med våra handukar och muggar med lådvin till stranden. Bonusfakta; lådvin kallas för goon här och största delen av resenärerna dricker det eftersom det är väldigt billigt. Gott är det inte och vi håller ännu också på att jobba på vår första låda och kommer knappast att köpa en till. Under mån- och stjärnhimmelen satt vi sedan utan något tidsbegrepp och hade våra hetsiga diskussioner om vad allt som är fel i denna värld varvat med hur fantastiskt vi har det. Fullständigt utmattad och samtidigt på strålande humör efter den gångna dagen somnade jag med öronpropparna i öronen med musiken dånande i bakgrunden.

SAND SÅ LÅNGT ÖGAT KAN NÅ PÅ FRASER ISLAND

Det blev inte många sovmorgnar för vår del och kl. 06.30 satt vi åter igen på bussen, denna gång med Hervey Bay som slutstation. När vi checkat oss in på Palace Adventures hostell och fått i oss frukost fortsatte vi med våra reseplaner och denna gång slutade det med att vi hade flygbiljetter hem till Finland (buu). Det var ändå skönt att få det understökat och nu kan vi resa vidare utan att behöva fundera på om pengarna räcker till en flygbiljett och varifrån vi flyger hem, men lite hemskt är det att vår resa har nu ett konkret slut.

Efter en glasspaus som stillade ångesten en aning började det vara dags att se framemot det verkligt stora äventret vi väntat på i några veckor, vi skulle nämligen resa i grupp till Fraser Island med 28 andra ungdomar samt en tourguide i fyra stycken fyrhjulsdrivna bilar. I aulan samlades vi under eftermiddagen och fick i oss den mest väsentliga informationen vi måste veta om de kommande dagarna och blev även indelade i några olika grupper som vi skulle laga mat tillsammans med. Om någonting bygger upp tålamod är det att bestämma mellan åtta olika männiksor i olika åldrar med olika nationaliteter vad man skall köpa och hur maten skall tillagas; till slut efter en och annan motgång hade vi ändå en meny och två lådor fulla med mat. Svälta ihjäl skulle vi ändå inte göra och sedan var det bara att samla ihop en liten ryggsäck med saker och vänta på att morgonen skulle komma.

Morgonen kom väldigt fort och började med att vi fick se en av de tråkigaste informativa videorna om Frasier Island och bilsäkerhet, tourguiden John skämtade verkligen inte när han varnade oss om att vi skulle uppleva en av de tråkigaste 30 minuterna i vårt liv. Därefter var det inte tråkigt mera när vi  hittade våra bilar och spänningen steg upp mot skyn. I vår bil var jag en av de två som kunde köra denna gång och mitt i allt körde jag i ett led mot färjan. Bilen bestod givetvis av mig och Erika , Sam från England, Jonathan från Sverige, (pojkarna agerade som DJ:s hela resan och fastän det var skönt att ha musik i bilen var deras musiksmak inte den allra bästa) Karolin från Norge och Tamina, Marika samt Lana från Tyskland.  Allt hände rätt snabbt och det tog några kvarter före jag insåg att jag kör i helt riktig australiensisk trafik, på fel sida av vägen och allt. Ännu mera spännande blev det när jag fick backa in bilen på färjan, med nöd och näppet fick alla bilar plats men länge tog det inte före vi var ute på havet. Om det hade varit spännande att köra i trafik med bilarna var det verkligen ingenting jämfört med vad vi upplevde när vi kom ut på sandvägarna på ön, aldrig någonsin har jag upplevt någonting liknande.

IMG_6733_edited

IMG_6729_editedIMG_6735_edited

img_6736_edited_editedIMG_6737_editedIMG_6738_editedIMG_6741_editedIMG_6754_edited

IMG_6763_editedIMG_6759_edited

Dags för lite information om Fraser Island här emellan: ön är ca 120 km lång samt 25 km bred och är därmed världens största sandö. Platsen är en av de främsta turistmålen på grund av den väldigt unika naturen, till  exempel växer allting i sanden vilket är fullständigt absurt. Ön har allt från regnskog till tallskogar och sandyner medan vattnet som finns inlands hört till de renaste i Australien. Dessutom har Fraser Island de sista renrasiga dingona som man blir påminda om gång på gång av skyltar som varnar för att lämna någon som helst mat framme.

Vidare till bilturen; färden fortsatte flera kilometrar och när vi kom fram till vår första destination var jag rätt hög på adrenalin.  Skogen vi anlänt till doftade väldigt hemtrevligt barrskog men inte långt neråt mot Wanggoolba-bäcken promenerade vi plötsligt mitt bland regnskog. Bäcken är så ren och klar att man knappt förstår att det är vatten i den, man urskiljer allt på botten lika klart som om det funnits glas ovanpå. Nästa destination var en imponerande utsiktsplats över Hammerstone Sandblow samt Lake Wabby. John var väldigt sakkunnig och berättade passligt mycket fakta och historia och var i överlag lätt att konversera med. Bonusfakta är att det som ser ut att man klottrar med penna över trädstammen orsakas av malar som kallas för Scribbly Gum Moth, australiensarna har verkligen kunnat det här med att hitta på namn.

IMG_6767_edited

IMG_6773_edited

IMG_6778_edited

IMG_6780_editedIMG_6785_edited

IMG_6795_editedIMG_6797_edited

IMG_6801_editedIMG_6804_editedIMG_6812_edited

IMG_6813_editedIMG_6827_edited

IMG_6830_editedIMG_6832_edited

IMG_6840_edited

IMG_6848_editedIMG_6858_edited

IMG_6853_editedIMG_6847_edited

IMG_6854_edited

När vi kommit ner igen från kullen såg vi den enorma stranden för första gången och jag fick även uppleva hur det är att köra längs med strandkanten 80 km/h, inga ord kan beskriva hur häftig den känslan är. Sedan fick vi röra på oss lite och hikea med Lake Wabby som belöning. När vi svalkat av oss tog det inte många minuter före jag somnat till så djupt att nästa gång jag öppnade ögonen kastade solen redan djupa skuggor och endast vår grupp hängde kvar vid sjön. Skönare tupplurar får man leta efter.

IMG_6860_editedIMG_6864_edited

IMG_6869_edited

IMG_6875_editedIMG_6879_edited

IMG_6881_editedIMG_6892_editedIMG_6895_edited

IMG_6901_editedIMG_6899_edited

När vi kört längs med stranden en bit söderut anlände vi till vårt campingområde. Erika och jag nappade åt oss ett eget tält och så var det bara att börja laga mat med vår rätt stora grupp. Kan säga att det var lite för många kockar i köket men när maten äntligen fanns på tallrikarna var jag mer än nöjd. När ynglingarna började bli lite väl högljudda smet vi ner till vattnet för att se på stjärnhimmelen med pinnar som skulle skydda oss mot dingon om vi skulle råka möta på en runt knutarna. Det var väldigt absurt att sitta mitt bland den bländande fullmånen och försöka para ihop stjärnorna, utan alltför mycket framgång, medan musiken hördes från ett håll och havsdånet från det andra. Utmattade och väldigt lyriska kröp vi ner i sovsäckarna med endast yogamattor som liggunderlag, än en gång bland de första i gruppen. Tydligen händer det någonting med festlusten och behovet att sova mellan åldern 19 och 22, heh.

Det räckte med en dag av detta för att resan var värt pengarna redan och än hade vi över hälften kvar, lyckans ostar var vi verkligen.

IMG_6908_edited

IMG_6914_editedIMG_6920_edited_edited

IMG_6905_edited

KORSADE VÄGAR I AGNES WATER

Vår resa har redan nått Brisbane men på grund av så gott som inget internet eller överlopps tid under den senaste veckan har det varit tomt på historier här, men det finns nog gott om dem! Vi fortsätter med bussresan från Airlie Beach till Agnes Water.

Kl. 21 hoppade vi på en Greyhound-buss och tillbringade sedan natten i den. Det var minst sagt en upplevelse i sig och jag är mycket nöjd om jag slipper en till sådan natt på vår resa men aldrig kan man veta. När klockan närmade sig 06 skrek hela min kropp efter en bättre sovställning och hjärnan fungerade verkligen inte när vi snubblade in på hostellet Backpackers @1770 vid soluppgång. Inget rum hade vi ännu så båda däckade på hostellets soffor tills vi äntligen fick en verkligt efterlängtad dusch och ombyte av kläder. Vid det laget kändes livet redan mycket bättre och det var dags att träffa några bekanta resevänner.

Vi hade träffat Rex och Miguel i Apollo Bay pch tillbringade en rolig kväll på verandan medan jag var sjuk och uppbunkrad i hängmattan. Vi har haft lite kontakt i vår gruppchat under resans gång samt berättat för varandra vad vi håller på med och märkte att våra vägar skulle korsas i Agnes Water eftersom vi reser söderut längs med östkusten medan pojkarna reser norrut. Alla var ganska mosiga efter en tuff natt så det bästa målet var definitivt stranden där vi hängde resten av dagen medan vi uppdaterade varandra med resehistorier. Pojkarna har blivit vänner under universitetstiderna i Brunel University i London och Rex bor numera i Australiens huvudstad Canberra där han jobbar medan Miguel har flyttat tillbaka tilll sin hemstad Lissabon.

Det var även första gången på ett tag som man kunde simma i havet utan att behöva vara rädd för farliga varelser och ett bra tag tillbringade vi eftermiddagen med att leka i de passligt stora vågorna. Stranden hade inte alltför mycket folk och man märkte att många var lokala, vilket är alltid en trevlig syn då man är omringad av utlänningar en stor del av tiden.

IMG_6636_edited

IMG_6645_editedIMG_6648_editedIMG_6657_editedIMG_6668_editedIMG_6665_edited

IMG_6670_editedIMG_6672_editedIMG_6678_edited

När magarna kurrade tillräckligt mycket letade vi en restaurnag med rimliga priser och slog oss ner där det såg mest lovande ut. Maten var riktigt god men så pass små var portionerna att det slutade med att Erika och jag åt salta kex med ost resten av kvällen i hostellets utomhusvardagsrum. Rex gjorde oss sällskap ännu en stund på kvällen före vi var så trötta att gäspandet började bli konstant. Diskussionerna kretsade mycket kring politik tack vare Rex’ arbete (han arbetar med utvecklingen i U-länder), vilket man kan alltid prata på om i evigheter. En väldigt bra poäng som vår vän berättade är hur deprimerande det är att läsa på så mycket om världshistorien och -politiken och hur lätt det är att bli cynisk medan synen på världen blir väldigt mycket ljusare genast då man reser runt och träffar alla möjliga olika människor samtidigt som man konkret ser det goda. Vi lever i en väldigt tudelad värld, vad mer kan man säga.

IMG_6688_editedIMG_6691_edited

 

Hostellet var ett av de bättre vi varit på i Australien och det var gudomligt skönt att få sova i en riktig säng. Måste också visa hur mycket utrymme det fanns i vårt rum och badrum, vet inte när det skulle ha hänt senast. Dagen fortsatte med lugn och ro och ett tu tre hade vi bokat flygbiljetter från Sydney till nästa etapp av vårt äventyr, det är helt vansinnigt hur snabbt tiden går och ändå känns det som en annan tid då jag senast varit hemma i min egna lägenhet. Vädret var tråkigt och det var nästan skönt att det inte var utflyktsväder eftersom båda behövde lite soffhäng efter allt flängande omkring. När bloggen var uppdaterad, räkningar betalade och reseplaner smidda mötte vi upp Rex på pojkarnas hostell några hundra meter från vårt.

IMG_6692_editedIMG_6702_editedIMG_6704_edited

IMG_6707_editedIMG_6714_editedIMG_6716_editedIMG_6709_edited

IMG_6720_edited

Våra kompisar har inte varit alltför bra på att laga egen mat så jag tyckte att det var dags att laga någonting gott och enkelt ihop. Sagt och gjort, matrester åkte fram och billiga ingredienser blev uppköpta och strax hade jag två souschefs och en modifierad pappas tomatsås som puttrade på. Medan regnet smattrade ovanför oss fick vi äta oss den här gången mätta och Miguel som kommit sent fick diskturen, jag tror att alla var rätt nöjda med tillvaron. Resten av kvällen fortsatte med spännande diskussioner och ett bingospel före tidsoptimisterna måste rusa iväg för att hinna till sin nattbus till Cairns. Stackarna skulle sitta 24 timmar på bussen för att hinna med hela sin resa  genom östkusten och vårt niotimmars nattäventyr kändes inte alltför hemskt längre.

Vi däremot packade våra saker färdigt och åt upp vår ost, sämre dagar har man haft.

IMG_6722_editedIMG_6725_editedIMG_6726_edited

 

BLÄNDANDE VIT SAND & 6 KNOP

IMG_6283_editedIMG_6290_edited

IMG_6301_editedIMG_6302_editedIMG_6314_editedIMG_6305_edited

IMG_6317_editedIMG_6319_editedIMG_6324_edited

IMG_6341_edited

IMG_6330_editedIMG_6337_edited

IMG_6354_editedIMG_6365_edited

IMG_6361_editedIMG_6356_editedIMG_6363_edited

IMG_6367_editedIMG_6374_editedIMG_6380_editedIMG_6382_edited

IMG_6384_editedIMG_6386_edited

IMG_6388_edited

Detta är alltså Whithaven Beach och är utsedd till en av de vackraste stränderna i världen. Ön har någongång varit vulkanisk och sanden på stranden är bländande vit medan vattnet har en väldigt egendomlig ljusblå färg. Stranden ändras dagligen vilket betyder att mönstren  som man ser uppifrån blir olika från dag till dag. För en gångs skull var jag glad att det var mulet eftersom hela vyn var det mest dramatiska och vackraste jag någonsin sett, helt otrolig.

Resten av förmiddagen vandrade vi runt på stranden och aldrig någonsin har jag fått så lätt bra bilder med himlen täckt av moln som nu eftersom sanden reflekterade ljuset från alla håll och kanter. I vattnet måste vi ha våra skyddsdräkter på men simupplevelsen var något helt annorlunda än vad jag upplevt förut. Vattnet var väldigt lent och lugnt och Erika och jag förvandlades till små barn igen vilket ledde till att det tog inte länge före vi stod på händerna i vattnet och gjorde kullerbyttor, när det skulle ha hänt senast vet jag inte. Solen sprack eventuellt fram och hela stranden värmdes upp blixtsnabbt. När vi steg upp för att fara vidare visste jag inte vart jag skulle titta eftersom allting bara lyste upp och bländade en, sanden var verkligen någonting fullkomligt unikt. På vägen till Broomstick såg vi till på köpet ett par större havsköldpaddor samt en mindre som visade sig vara en unge. CJ skratttade åt vår entusiasm och kallade den ‘just another turtle’, undrar hur många man måste se för att se dem på det sättet.


IMG_6389_editedIMG_6393_editedIMG_6399_editedIMG_6401_editedIMG_6410_editedIMG_6414_edited

IMG_6423_editedIMG_6429_editedIMG_6430_edited

IMG_6434_editedIMG_6437_editedIMG_6440_editedIMG_6441_editedIMG_6442_editedIMG_6445_edited

IMG_6447_editedIMG_6454_edited

Medan vi smaskade i oss smörgåsar kom vi fram till dagens första snorkelställe i Cateran Bay.  Vid det laget var det redan strålande sol och vi samt svenskarna var överlyckliga eftesom de hade lovat rätt dåligt väder för hela båtresan. Väl i vattnet blev både Erika och jag definitivt ännu mera lyckliga när vi märkte att vi kommit till ett helt fantastiskt korallrev. Jag tror att det var det mest levande rev vi hittills sett och eftersom vattnet var ljuvligt varmt kunde vi ha tillbringat bokstavligen resten av dagen där. Erika hittade ett par sjöstjärnor och jag beundrade en av dem ett bra tag före jag hann bli ordentligt skrämd av en enorm silhuett. Det visde sig vara tre stycken väldigt stora fiskar som simmade tillsammans och jag följde dem med fascinerad fasan. Eftersom man har öronen under vattenytan hör man när de större fiskarna äter bland korallerna, ljudet är väldigt absurt och nästan obehagligt. Eftersom de andra simmade mest runt med de flytande ”nudlarna” medan vi simmade runt på egen hand kom CJ gång på gång och frågade om vi är OK eller om vi behöver skjuts tillbaka till de andra, men han fick endast ett brett leende och tummen upp tillbaka. Jag upptäckte även att fridykning är fantastiskt kul, dock gillade mina öron det inte ett dugg och man blir definitivt snabbare av med energi än att flyta runt. Det var inte så konstigt att benen skakade en del när vi steg upp ur vattnet en och en halv timme senare igen, men roligare dagar får man nog leta efter!

Solen var verkligen varm ute på havet och jag tror att en del började bli lite mosiga efter ett tag. Vid något skede hade varendaste en tagit skydd i skuggan på ena sidan av båten, det är svårt att förstå hur mycket sol man får på sig när man är mitt ute på havet och dessutom i Queensland. Efter lite vila och läsning samt kaffepaus hade vi anlänt till ett annat korallrev och det var dags att hoppa in i vattnet igen. Blue Pearl Bay var inte helt lika fint som Cateran Bay men jag hade verkligen inte fått nog av korallerna  och lyckades snabbt trötta ur mig fullständigt genom att dyka ner blad korallerna och mellan springor. Det slutade med att jag och Erika guppade runt en stund i vattnet och beundrade trädtopparna på ön samt njöt av livet medan solen dalade ner, det var minst sagt två väldigt nöjda tjejer som torkade av sig saltvattnet en sista gång för dagen.

IMG_6457_editedIMG_6461_editedIMG_6464_editedIMG_6462_edited

IMG_6467_editedIMG_6471_edited

IMG_6476_editedIMG_6480_edited

IMG_6484_editedIMG_6492_edited

Det fanns riktigt lite vind så besättningen tog över segelbåten och vi tog oss fram till övernattningsviken med den häftiga hastigheten på 6 knop. Det var ändå väldigt skönt att få ha motorn av en stund och dingla med fötterna över räcket medan David berättade om hur de första européerna tagit sig till Australien under omänskliga omständigheter. Tydligen är vädret också helt råddigt detta år eftersom det borde vara i mars som det blåser mest och David var förvånad att det inte funnit en endaste cyklon i år ännu.

Om människorna hade varit hungriga kvällen innan, var det ingenting jämfört med den hungern som vi kände mot kvällen den dagen. När CJ och Storm ställde fram en tallrik med nachochips med bönsalsa tog dett verkligen inte länge före den och följande tallrik var uppslukade. Ändå kunde jag inte vänta med att få äta ordentlig middag och blev överfötjust när jag blev bjuden på linsbiffar. Maten var i överlag väldigt bra under hela resan och speciellt som vegetarian uppskattas det allltid att det finns vettiga alternativ!

IMG_6497_editedIMG_6500_edited

IMG_6508_editedIMG_6506_edited

IMG_6512_editedIMG_6518_editedIMG_6519_edited

IMG_6521_editedIMG_6524_editedIMG_6530_edited


Över natten låg vi förtöljda vid Hamilton Island och såg ljuset från en sexstjärnig lyxresort som finns på ön. Bredvid oss låg en festbåt fylld med engelsmän (troligen)och jag tackade gudarna att jag befann mig på rätt båt. Svenskarna samt vi var helt slut av alla dagens intryck och händelser och låg bara på däck och pratade om vartannat medan vi tittade upp mot himlen där månen och stjärnorns låg helt fel men var så klara att man kunde till och med skymta Vintergatan. Långt före midnatt gav vi upp och stupade i sängs medan engelsmännen och tyskarna fortsatte festa långt in på natten, hur de orkade med det är verkligen ett mysterium.

IMG_6533_editedIMG_6532_edited

IMG_6533_editedIMG_6537_editedIMG_6538_editedIMG_6540_edited

IMG_6552_edited

IMG_6550_edited

IMG_6544_edited

IMG_6561_editedIMG_6557_edited

IMG_6566_editedIMG_6554_editedIMG_6569_editedIMG_6570_editedIMG_6574_editedIMG_6584_editedIMG_6578_edited

IMG_6586_edited

Efter en väldigt svettig natt var det igen dags att vakna efter alltför lite sömn till himmelskt vackra vyer. Vi hann inte länge väcka oss själva före det var dags att hoppa i vattnet en sista gång och det var kanske det bästa sättet att vakna på. Eftersom klockan inte var mer än 07 hade ingen annan hunnit till snokrlingsplatsen och inte ens solen hade hunnit upp bakom ön. När de andra båtarna började släppa av tiotals andra snorklare hade vi redan hunnit utforska området grundligt och det var dags att börja segla hemmåt.

IMG_6597_edited

IMG_6603_edited

IMG_6607_editedIMG_6617_editedimg_6619_edited.jpgIMG_6626_edited

Vemodigt tackade vi besättningen för den fanstastiska resan och Erika och jag var utan hem för en dag. Vi skulle nämligen ta nattbussen till Agnes Water och hade en hel dag att få att gå utan att ha tillgång till varken kök eller dusch. Ett par timmar slumrade vi och läste i hamnen före vi gick efter våra ryggsäckar som till all lycka fanns kvar. Vi lyckades få överraskande bra vegetarisk mat på vårt gamla hostells barrestaurang och satt där och lyssnade på live musik tills vi tog oss i sakta mak till busstationen. Bussresan kräver en skild histora så vi tar den vid ett senare tillfälle 🙂

Att man kan få uppleva så fina saker, Whitsundays var en väldigt klar höjdpunkt på resan!

IMG_6634_edited

OMBORD BROOMSTICK MED WHITSUNDAYS I SIKTE

‘Ja ja, varifrån skall man börja; hur sätter man allting i ord?’ Så tänker jag varje gång man inte haft internet på ett tag och upplevt enastående mycket under en kort tid. Det finns inte en chans att texten och bilderna kommer att göra vår resa rättvisa men skall göra ett tappert försök. Vi börjar från Airlie Beach:

Bussresan från Townsville gick från de gröna kullarna till väldigt platt med kilometerlånga åkerfält. Av den 3-4 timmar långa resan fanns det ungefär en timme en sådan sträcka där man inte hörde en endaste radiosignal, ingenting annat än brus hördes i hörlurarna och tecken av population fanns det inte heller mycket av. När vi anlände till Airlie Beach var det redan kolmörkt vilket alltid gör det extra spännande att anlända till ett nytt ställe. Vi hade inte alltför höga förväntningar över hostellet vi skulle tillbringa natten i och stället visade sig inte heller vara någonting att hänga i julgranen. Kan verkligen inte förstå att vissa kök låter de fara i så dåligt skick… Morgonen därpå vaknade vi till ösregn och det tyngde våra hjärtan en del eftersom vi visste var vi skulle befinna oss de två följande dagarna. Vi skulle nämligen segla med båten Broomstick runt Whitsunday Islands och då vill man förstås att vädret skall vara så klart som möjligt. När vi checkat oss in blev följande projekt att ta med oss en liten påse med endast de nödvändigaste ägodelarna och sedan höll vi tummarna att vi skulle hitta våra ryggsäckar om ett par dagar på samma ställe vi lämnat dem. Efter lite kaffe och en hel del väntande hade vädret klarnat lite och med lättare steg styrde vi oss mot Able Point Marina.

Vid hamnen väntade 23 andra äventyrare, mestadels flickor, och vi togs emot på Broomstick av Clancy (CJ), Storm och kaptenen David. Vår kapten var en helt härlig typ som hade väldigt torr humor och alldeles säkert varit med om ett och annat. Lyckans oss som fick höra en hel del om området och vad som finns ovanför och under vattenytan samt lite historia i samma veva. Whitsundayöarna separerades efter istiden från fastlandet och var bebodda av Ngaro-folket en lång tid före James Cook fann området 1770. Whitsunday Island är lika stor som Barbados men har ingen population förutom alla trevliga varelser medan den mindre ön Hamilton Isalnd har en liten befolkning.

När alla gjort sig någorlunda hemmastadda, och förstått att det var inte mycket utrymme vi skulle dela på sinsemellan den kommande tiden, hade vi nått vår första snorkeldestination False Nara. Vid första titt verkade det vara rätt lite koraller men efter ett tag förstod både jag och Erika att det fanns en massa att utforska vid revet. Solen passade lämpligt att titta fram och då sken även korallen upp i de vackraste färgerna. Huttrande klev i upp i båten när det var dags att fara vidare och med en kopp te i handen samt de fantastiska öarna runt omkring oss började livet kännas ganska så perfekt.

IMG_6201_editedIMG_6207_edited

IMG_6226_editedIMG_6233_editedIMG_6267_editedIMG_6240_edited

Då vi förtöjt oss för natten vid viken Hook Passage väntade 25 vrålhungriga seglare på att få hugga i middagen och besvikna blev vi inte. När lådvinet åkt fram började människor bli mera bekanta med varandra och vi lärde att alla andra var antingen engelsmän, tyskar eller svenskar på båten, förutom oss och besättningen. När två spralliga svenska tjejer hörde oss tala vårt ”hemliga språk” tyckte de det lät bekant och blev förstås sedan överraskade att vi plötsligt talade flytande svenska tillbaka till dem. Det blev en bra isbrytare och både Emma och Petronella bjöd oss på många skratt under resten av resan. Gamyler som vi är, kröp vi till sängs före midnatt och fick uppleva hur det är att sova i kojer med inte alltför mycket utrymme eller luft, en intressant upplevelse det med.

IMG_6230_edited

IMG_6256_editedIMG_6262_editedIMG_6273_edited

IMG_6261_editedIMG_6217_edited

Nästa dag vaknade jag av att motorn brummade igång vid kl. 06 och otroligt nog sov vissa igenom ljudet. Hur det gick sedan tar vi senare men kan ändå säga att vi har det bra!

SUSHI & BREDA LEENDEN 🍣 😊

Eftersom vi inte hittade några vettiga hostell i Airlie Beach bestämde vi oss att stanna en extra natt i vårt hostell, Civic Guest House, då båda har trivats här riktigt bra och till och med fått sova på tu man hand en natt i rummet. Eftersom vi inte hade några planer tog vi dagen som den kom och började med en riktigt fin frukost i morgonsolen. Avokadorna i Australien är absolut de bästa vi fått men är tyvärr inte alls så billiga som vi hoppats på, som tur hittade vi dessa för ett rimligt pris. Efter en promenad i staden tog vi itu med vårt byk och fick det understökat, man kan aldrig veta när man får tvätta nästa gång.

Processed with VSCO with f1 preset

Nära vårt hostell finns en sushi bar och under vår tid i Townsville har vi gått otaliga gånger förbi stället och gått lite sönder innombords varenda gång på grund av den otroliga doften som sträcker sig ända ut på gatan. När vi än en gång igår gick förbi Sakana ställde de fram en skylt med ett häftigt erbjudande och det räckte för att vi for in och beställde bord till kvällen.

När klockan närmade sig middagsdags gjorde vi oss fina och tog bilder i kvällsolen och var på allmänt strålande humör. Dagen blev bara bättre när vi fick in vår beställda mat och märkte att den var minst lika god som doften antytt. Jag kan ärligt säga att det var en av mina bästa sushiupplevelser, omständigheterna kan ha varit en orsak men maten var verligen otroligt färsk och vältillagad! Att vi betalade för hela måltiden lika mycket som en finsk lunch var ett ganska bra plus det med.

img_6160_edited

img_6177_edited

img_6168_edited

img_6179_edited

img_6183_edited

img_6182_editedimg_6190_edited_editedimg_6187_edited

Löjligt nöjda satt vi resten av kvällen på terassen och kunde bara hålla med om att fastän vi upplever väldigt häftiga saker konstant är småsakerna, som att fixa sig och fara ut och äta en torsdagkväll, även det som gör resan så otroligt lyckad. 🙂

img_6180_editedimg_6170_edited

KOALOR & FÄSTNINGAR PÅ MAGNETIC ISLAND

Igår var det dags för utflykt igen och den här gången åkte vi färjan Sealink 25 minuter ut till Magnetic Island. Ön har ett antal vikar och naturstigar där vilda koalor håller hus, det kunde vi inte vänta att få se. Dessutom användes ön under andra världskriget för att spana efter japaner över Korallhavet och därför finns det ganla fästningar på en del av ön. Med den lokala bussen tog vi oss till The Forts Walk och det tog inte många minuter före människorna framför oss hade upptäckt den första koalan som tog sin tupplur precis intill stigen. Sötnosen sov djupt igenom allt tjatter och var antingen en unge eller en väldigt liten sorts koala. Väldigt fin och fascinerande hur som helst! Längs med stigen fanns det delar av artilleriet och bunkrar som man byggt upp mellan 1942-1943 i och med japanernas attack mot USA, det kändes väldigt konstigt att se de fula stenbunkrarna som fanns mitt bland den pittoreska naturen. När vi kommit upp till toppen klättrade vi upp i fästningens utsiktstorn och fick ta del av en 360 graders vy över Korallhavet och öns vikar. Det förvånade mig hur nära vi sist och slutligen var Mission Beach och dess regnskogar och plötsligt traskade vi bland eukalyptusträd och stenbumlingar i helt annan natur och klimat. Alldeles surrealsitiskt vackert var det.

img_5836_editedimg_5846_edited

img_5850_editedimg_5854_edited

img_5865_editedimg_5868_edited

img_5874_editedimg_5878_edited

img_5879_editedimg_5884_edited

img_5889_editedimg_5894_edited

img_5900_editedimg_5905_editedimg_5906_edited

img_5909_editedimg_5916_editedimg_5910_edited

img_5924_edited

img_5931_editedimg_5927_edited

img_5932_editedimg_5939_edited

img_5943_editedimg_5946_edited

img_5971_editedimg_5983_edited

img_5976_editedimg_5974_editedimg_5980_edited

På vägen ner diskuterade vi politik och vårt favoritämne; USA:s situation. Tror vi båda insåg hur kort tid sist och slutligendet det senaste världskriget ägde rum och hur mycket som håller på att upprepas i historien, en skrämmande tanke minsann. Vi försökte också hitta falska stenar som byggts upp för att dölja hemliga tunnlar och bunkrar, en möjlig kandidat var den som trädet växte igenom. Erikas hökögon, speciellt jämfört med min blurriga vision, hittade vår andra koala för dagen och vi häpnades åter över hur krabaterna lyckas hålla sig fast och samtidigt se så otroligt bekväma ut mitt bland grenarna.

Bussen tog oss en bit vidare mot Horseshoe Bay där en bra simstrand väntade. Mot kvällen flöt ett fantasitiskt ljus över viken och en man rodde i land med sin gitarr och hund. Både gitarren och hunden underhöll oss ett bra tag före det var dags att fara tillbaka till Nelly Bay och färjan. Färjkaptenen var intresserad hur långt ifrån vi kom och vi kunde än en gång konstatera att vi är rätt långt ifrån hemma med hjälp av pilen som visade mot Stockholm. Han pekade även ut mot vågbrytarna och till vår överraskning kryllade det av klippkänguruer, riktigt små, bedårande varelser som hoppade runt bland stenarna och var nästan osynliga tack vare deras färg. (Den artistiska, suddiga bilden föreställer dem, heh)

img_5995_edited

img_5998_edited

img_6015_editedimg_6006_edited

img_6031_editedimg_6022_edited

img_6034_editedimg_6047_edited

img_6040_editedimg_6068_edited

img_6072_editedimg_6069_edited

img_6089_edited

img_6100_edited

img_6110_editedimg_6127_edited

img_6132_editedimg_6150_editedimg_6146_edited

Kan tillägga att det är ljuvligt att kunna promenera längs med vattnet hem på kvällen utan att behöva frysa ett dugg, båda höll med om att vi är väldigt lyckligt lottade som slipper den finska vintern ett par månader. Imorgon bär det av mot Airlie Beach där vi borde ha ett riktigt spännande äventyr på kommande!