SNÖBOLLSKRIG PÅ MOUNT KOSCIUSZKO & FRISBEEÅKNING

Lördagsmorgon och vi var alla ute ur dörren redan åttatiden, lite trötta men ivriga för den kommande dagen. Vi följde Bel och Matt i varsin bil och stannade för kaffe efter en stund för att piggna till lite. Efter ett par timmar hade vi kört fel och fick vända om men före klockan slog eftermiddag hade vi ändå kommit fram till Thredbo-skidanläggning – vi skulle bestiga berg! Mount Kosciuszko är Australiens högsta och enda berg på 2228 m och det är rätt vanligt att man tar upp en skidhiss de första kilometrarna som är de brantaste och sedan promenerar de sista sju upp till toppen. Det var vår första plan men eftersom hissen var rätt dyr och det slutade med att alla var okej, vissa mera tveksamma än andra, med att promenera hela vägen upp så letade vi hurtigt upp Merrits Nature Track. Sedan var det bara att följa vägen uppåt.

IMG_8880_editedIMG_8896_editedIMG_8899_editedIMG_8903_editedIMG_8910_editedIMG_8913_editedIMG_8916_editedIMG_8919_editedIMG_8921_editedIMG_8926_edited

Vilken himla tur att vi inte visste hur otroligt brant den första biten skulle vara, annars hade vi antagligen gladeligen betalat för hissen. Det tog inte länge förrän benen skakade och lungorna väste, aldrig någonsin har jag klättrat uppför så många trappor efter varandra. Tanken att det inte kan vara mycket kvar och gott resesällskap hjälpte och lite på en timme senare var vi framme vid den första etappen och vi firade med att ta gruppfoto.

IMG_8927_editedIMG_8937_editedIMG_8938_edited

IMG_8941_editedIMG_8947_editedIMG_8950_edited

IMG_8954_editedIMG_8955_editedIMG_8957_editedIMG_8958_editedIMG_8961_editedIMG_8968_editedIMG_8970_editedIMG_8971_editedIMG_8972_editedIMG_8974_editedIMG_8976_edited

Vyn var inte fy skäms redan på denna höjd och med skräckblandad förtjusning kollade vi hur terrängcyklisterna ven förbi utför den branta sluttningen. Sedan var det bara att samla sig och fortsätta uppåt. Om det hade varit absurt att se höstfärger i Canberra var snön vi mötte någonting av helt annan klass, det var under en vecka sedan vi solat på Newcastles stränder och nu var vi omringade av snöhögar. Rex startade snöbollskrig och före vi var uppe på toppen hade alla fått åtminstone en snöboll i nacken som sedan fortsatte i hämnd. Vyerna blev bara vackrare och vackrare och det var svårt att greppa tag om var vi var.

IMG_8983_editedIMG_8984_editedIMG_8985_editedIMG_8986_editedIMG_8987_editedIMG_8989_editedIMG_8994_editedIMG_8995_editedIMG_9002_edited

IMG_9003_edited

IMG_9009_edited

IMG_9013_editedIMG_9014_editedIMG_9015_edited

När det var några kilometrar kvar började magarna kurra tillräckligt mycket och temperaturen blev inte varmare, passligt med matpaus med andra ord. Vi tog skydd av vinden bakom stenbumlingar och smaskade i oss egengjorda smörgåsar med de ”australiensiska alperna” och Lake Cootapatamba som lunchutsikt, det kan ha varit en av de bästa luncherna någonsin. Med ny energi var stegen sedan en aning lättare och äntligen började vi stiga den sista delen.

IMG_9022_editedIMG_9029_editedIMG_9031_editedIMG_9036_editedIMG_9039_editedIMG_9041_editedIMG_9044_editedIMG_9048_editedIMG_9053_edited

IMG_9056_edited

IMG_9059_edited

Och så var vi på toppen! Alla var sprudlande glada och euforiska att vara på den högsta punkten av Australien. Vi alla fick plats på pelaren som märkte denna punkt och fortsatte med att fota omslaget till bandet som hypotetiskt skulle bildas. Utsikten togs in till max och det var en väldigt befriande och lätt känsla jag hade där uppe. Fastän solen var farligt lågt vid det här laget och vi hade hela vägen ner ännu tog alla det lugnt en bra stund och blickade över bergstopparna, vissa som hade zebraränder och andra som såg klarblå ut. När klockan var fyra visste vi att det skulle bli mörkt om en och en halv timme och det skulle ta betydligt längre för oss att komma ner. Sista delen av detta äventyr började.

IMG_9069_editedIMG_9128_edited

IMG_9118_editedIMG_9117_editedIMG_9113_editedIMG_9101_editedIMG_9094_edited

IMG_9089_edited

IMG_9079_editedIMG_9070_edited

IMG_9077_editedIMG_9076_edited

IMG_9084_editedIMG_9107_editedIMG_9108_editedIMG_9111_edited

Ljuset på bergen var vi den här tiden någonting helt magiskt och jag kunde ha stannat och tagit tio gånger flera foton än vad jag gjorde. Tillbakavägen promenerade vi nästan helt utan andra vandrare vilket gjorde hela upplevelsen ännu mera speciell. Vid hissarna möttes vi av en solnedgång och de vackraste färgerna. Trapporna vi steg uppför väntade även på oss och min onda fot var inte glad. Vi alla förstod att det inte skulle vara kul att hoppa nerför trapporna i mörker, givetvist hittar man alltid då på en plan B.

IMG_9133_editedIMG_9136_editedIMG_9138_editedIMG_9143_editedIMG_9146_editedIMG_9148_edited

IMG_9152_editedIMG_9155_edited

IMG_9159_editedIMG_9162_editedIMG_9168_editedIMG_9170_edited

IMG_9174_edited

IMG_9177_edited

IMG_9179_editedIMG_9180_edited

Beslutet togs att vi skulle försöka ta oss nerför gräsbacken som skidåkarna åker nerför vintertid, sagt och gjort. Backen var så otroligt brant att alla föll ner på baken gång på gång och det torra gräset var något absurt halt. Därifrån kom idén att åka nerför backen på våra ändor och därefter kom idén att ta fram Bels frisbee och ta oss ner med hjälp av den. Detta hände och fungerade påriktigt och var något fruktansvärt roligt. När jag fått ordentlig fart och susade nerför backen en god bit med gräs överallt kunde jag inget annat än fnittra hysteriskt, roligare färdmedel får man leta efter. Den sista biten stumlade vi ner i totalmörker med mjölksyra i benen och när fötterna äntligen rörde asfalt var det en verklig lättnad – vi hade klarat den sex timmar långa färden på ca 20km!

IMG_9188_editedIMG_9193_edited

Nästa etapp var givetvis mat men på landsvägen påväg österut märkte någon i bilen att stjärnhimmelen var klarare än någonsin. Vi parkerade snabbt på en liten väg någonstans mitt ute i ingenstans och snart låg vi alla i en ”hippie circle” på en iskall grusväg och var i totalt hypnotiskt tillstånd av alla stjärnor och Vintergatan (eller The Great Microwave som den även kan kallas) som sträckte ut sig ovanför oss. När alla var genomfrusna bröt vi den magiska stunden och fick äntligen varm mat i oss på en pub i Cooma. Matt och Bel skulle fortsätta äventyrsveckoslutet i trakterna så vi kramade dem hejdå och körde sedan utmattade med Sarah och Rex tillbaka till Canberra. Den här dagen kan jag lugnt säga var en av de mest spännande och roligaste som jag varit med om!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s