Lördagsmorgon och vi var alla ute ur dörren redan åttatiden, lite trötta men ivriga för den kommande dagen. Vi följde Bel och Matt i varsin bil och stannade för kaffe efter en stund för att piggna till lite. Efter ett par timmar hade vi kört fel och fick vända om men före klockan slog eftermiddag hade vi ändå kommit fram till Thredbo-skidanläggning – vi skulle bestiga berg! Mount Kosciuszko är Australiens högsta och enda berg på 2228 m och det är rätt vanligt att man tar upp en skidhiss de första kilometrarna som är de brantaste och sedan promenerar de sista sju upp till toppen. Det var vår första plan men eftersom hissen var rätt dyr och det slutade med att alla var okej, vissa mera tveksamma än andra, med att promenera hela vägen upp så letade vi hurtigt upp Merrits Nature Track. Sedan var det bara att följa vägen uppåt.
Vilken himla tur att vi inte visste hur otroligt brant den första biten skulle vara, annars hade vi antagligen gladeligen betalat för hissen. Det tog inte länge förrän benen skakade och lungorna väste, aldrig någonsin har jag klättrat uppför så många trappor efter varandra. Tanken att det inte kan vara mycket kvar och gott resesällskap hjälpte och lite på en timme senare var vi framme vid den första etappen och vi firade med att ta gruppfoto.
Vyn var inte fy skäms redan på denna höjd och med skräckblandad förtjusning kollade vi hur terrängcyklisterna ven förbi utför den branta sluttningen. Sedan var det bara att samla sig och fortsätta uppåt. Om det hade varit absurt att se höstfärger i Canberra var snön vi mötte någonting av helt annan klass, det var under en vecka sedan vi solat på Newcastles stränder och nu var vi omringade av snöhögar. Rex startade snöbollskrig och före vi var uppe på toppen hade alla fått åtminstone en snöboll i nacken som sedan fortsatte i hämnd. Vyerna blev bara vackrare och vackrare och det var svårt att greppa tag om var vi var.
När det var några kilometrar kvar började magarna kurra tillräckligt mycket och temperaturen blev inte varmare, passligt med matpaus med andra ord. Vi tog skydd av vinden bakom stenbumlingar och smaskade i oss egengjorda smörgåsar med de ”australiensiska alperna” och Lake Cootapatamba som lunchutsikt, det kan ha varit en av de bästa luncherna någonsin. Med ny energi var stegen sedan en aning lättare och äntligen började vi stiga den sista delen.
Och så var vi på toppen! Alla var sprudlande glada och euforiska att vara på den högsta punkten av Australien. Vi alla fick plats på pelaren som märkte denna punkt och fortsatte med att fota omslaget till bandet som hypotetiskt skulle bildas. Utsikten togs in till max och det var en väldigt befriande och lätt känsla jag hade där uppe. Fastän solen var farligt lågt vid det här laget och vi hade hela vägen ner ännu tog alla det lugnt en bra stund och blickade över bergstopparna, vissa som hade zebraränder och andra som såg klarblå ut. När klockan var fyra visste vi att det skulle bli mörkt om en och en halv timme och det skulle ta betydligt längre för oss att komma ner. Sista delen av detta äventyr började.
Ljuset på bergen var vi den här tiden någonting helt magiskt och jag kunde ha stannat och tagit tio gånger flera foton än vad jag gjorde. Tillbakavägen promenerade vi nästan helt utan andra vandrare vilket gjorde hela upplevelsen ännu mera speciell. Vid hissarna möttes vi av en solnedgång och de vackraste färgerna. Trapporna vi steg uppför väntade även på oss och min onda fot var inte glad. Vi alla förstod att det inte skulle vara kul att hoppa nerför trapporna i mörker, givetvist hittar man alltid då på en plan B.
Beslutet togs att vi skulle försöka ta oss nerför gräsbacken som skidåkarna åker nerför vintertid, sagt och gjort. Backen var så otroligt brant att alla föll ner på baken gång på gång och det torra gräset var något absurt halt. Därifrån kom idén att åka nerför backen på våra ändor och därefter kom idén att ta fram Bels frisbee och ta oss ner med hjälp av den. Detta hände och fungerade påriktigt och var något fruktansvärt roligt. När jag fått ordentlig fart och susade nerför backen en god bit med gräs överallt kunde jag inget annat än fnittra hysteriskt, roligare färdmedel får man leta efter. Den sista biten stumlade vi ner i totalmörker med mjölksyra i benen och när fötterna äntligen rörde asfalt var det en verklig lättnad – vi hade klarat den sex timmar långa färden på ca 20km!
Nästa etapp var givetvis mat men på landsvägen påväg österut märkte någon i bilen att stjärnhimmelen var klarare än någonsin. Vi parkerade snabbt på en liten väg någonstans mitt ute i ingenstans och snart låg vi alla i en ”hippie circle” på en iskall grusväg och var i totalt hypnotiskt tillstånd av alla stjärnor och Vintergatan (eller The Great Microwave som den även kan kallas) som sträckte ut sig ovanför oss. När alla var genomfrusna bröt vi den magiska stunden och fick äntligen varm mat i oss på en pub i Cooma. Matt och Bel skulle fortsätta äventyrsveckoslutet i trakterna så vi kramade dem hejdå och körde sedan utmattade med Sarah och Rex tillbaka till Canberra. Den här dagen kan jag lugnt säga var en av de mest spännande och roligaste som jag varit med om!
SOLIS ÄVENTYR 