Dags att bryta radiotystnaden här då. Vissa händelser gjorde att den kreativa inspirationen nollades ganska totalt men resan och äventyret fortsätter med omstrukturerade planer i andra delar av världen och det känns som att det går att skriva i en positiv ton äntligen. I skrivande stund sitter vi i ett av Vietnamns bergstäder med en till kompanjon i vårt resesällskap vilket är en mindre än planerat och jag har haft tid att fundera över framtiden mera än någonsin. Allt i sin tid dock. Vi är långt borta från Newcastles stränder och bröderna Fosters soffa men därifrån fortsätter vi historierna.

Efter Byron Bay var jag så hög på livet att fötterna dinglade en god bit ovanför markytan. Kommer ändå ihåg att jag hade sovit mindre än på hela resan tills dess och efter en tung nattbussresa till Newcastle kände jag hur energinivåerna var farligt låga. Ängeln Chris hämtade två huttrande tjejer kl. 05 på morgonen i Betsy The Beast (hans bil) och efter en gruppkram kändes det redan bättre, vi var tillbaka i hemtrevliga Newcastle! Vi krashade i Matts arbetsrum där sängarna väntade färdigt bäddade och sov de sista morgontimmarna.

När alla var lite mera vid liv fick jag tillgång till köket igen och efter en välbehövd frukost körde vi till en av Newcastles attraktioner som vi missat föregående gång. Bogey Hole ligger gömd vid klipporna nära Newcastle Beach och gröptes fram ut ur klipporna av fångar 1819 och användes som ett badställe av dem. Havsvattnet slår över kanterna och när vi satt på kanten kastades jag med sådan fart i vattnet att jag nästan landade på Chris och det var tydligen ingenting jämfört med hur det kan se ut vissa dagar. Vattnet var väldigt klart och kyligt och efter några simtag piggnade man till rejält. Fantastiskt vackert var det där också.

 

När vi traskade uppför trapporna mötte vi Jordan som kom emot oss och vi drog till Newcastle Beach för lite strandhäng. Efter alla regniga dagar i Byron Bay var solstrålarna väldigt välkomna hos mig och Erika och det krävdes inte mycket för mig att somna till ordentligt tills jag blev väckt av att Jordan som kastade sand på mig. De följande dagarna fick man bli van igen med att konstant bli retad och det kändes som om man fått tillbaka tre storebröder i form av Chris, Matt och, den värsta av alla, Jordan som fortsatte att kasta ur sig saker som fick oss att kikna av skratt gång på gång. Saknar dessa stunder något otroligt.

Efter strand och sol kommer mat och vin, så hör det till hos Fosterbröderna. De följande dagarna kretsade mycket kring matlagning och det började Chris utomordentligt bra med genom att fixa vegeburgare till oss medan vi tog ikapp den senaste månaden. När vi satt på terrassen och beundrade solnedgången fick vi äntligen se Matt igen och kvällen fortsatte i historier och syskonbråk. Allt kändes rätt.

 

Eftersom Chris jobbade hela måndagen var Matt supersnäll och körde oss på morgonen till osedda delar av Newcastle. Han släppte av oss i i en del där det fanns rikligt med mysiga cafén och buitker och berättade åt vilket håll vi skulle traska för att komma till stranden där han skulle hämta oss efter att han arbetat färdigt. Vi tillbringade en del tid i en fin bokaffär och satt sedan en god tid på ett italienskt café och pratade om allt och inget medan vi åt äkta gelato. Under lite på en timmes promenad hann vi åter se de oändligt långa stränderna och historiska bunkrar som använts under andra världsriget. Före vårt slutmål promenerade vi över Newcastles Memorial Walk där namnen på de stupade i kriget finns uppe på en kulle där man ser ut över hela staden. Några timmar hann vi ännu tillbringa i vattnet och på stranden, denna dag var vågorna perfekta för att simma ordentligt i.

Som tack för att vi fått ha tak över vårt huvud allt för länge var det endast lämpligt att vi bjöd pojkarna på en ordentlig måltid. Skagenröra, svamprisotto och chokladjorgubbar stod på menyn och våra husvärdar var mer än nöjda med maten och likaså vi om man får säga det själv.

Vi har blivit så otroligt välbemötta av alla i Newcastle och speciellt Chris och Matt har skämt bort oss fullständigt med mat, utflykter och transport. Slutsatsen av Newcastle är att om man är vi den australiensiska östkusten skall man absolut ha det som en plats att besöka, staden och naturen är guldkorn som man inte vill missa.

I skrivande stund sitter vi på ett café i Melbourne, redan på sjätte dagen i denna stad. Nätet är dock uselt överallt och hostellets wifi skall vi inte ens tala om och därför kommer uppdateringarna i sakta mak upp här.

Söndagen började med huset fullt eftersom Matt hade kommit hem från sin resa och Chris hade ledigt. Vi var tvugna att börja fundera hur och när vi skulle dra oss vidare till Melbourne, fastän det var nästan för bekvämt för att vara sant att vistas hos bröderna. Efter lite research mellan alternativen tåg och flyg hittade vi ändå relativt billiga flyg från Newcastle på tisdag eftermiddag, vilket betydde att vi fick en extra dag i Newcastle.

Sedan var det dags att se lite australienska djur så vi styrde oss mot Blackbutt-reservatet. Jag testade några kvarter att köra med Chris’ bil för att få en känsla över hur det är att köra på fel sida ifall vi skulle hyra en bil någon gång här. Alla reflexer var helt fel och det kändes fullständigt fel att sitta och köra på andra sidan men efter ett litet tag kändes det en aning bättre.

I Blackbutt smalt våra hjärtan rtotalt av koalan, kängurun och listiga emun som blev matade av kaxiga män. En av resans höjdpunkter hittills var att mata den sötaste nyfikna kenguru ungen genom staketet, som dessutom poserade väldigt vackert för mig.

Vi hade planerat lite dagen innan att vi skulle testa på att surfa men när vi kom fram till stranden (det finns oändligt med dem i Newcastle) hittade vi inte resten av gänget så vi bestämde oss att simma i vågorna istället. Detta var ett riktigt bra beslut eftersom varken jag eller Erika har någonsin simmat i vågor så höga som dessa och tydligen var de minivågor enligt autralienarna. Efter Chris’ goda råd plus att jag blivit x antal gånger omknuffad av vågorna samt fått en ordentlig kallsup fick jag äntligen lite häng på hur man tar sig över vågorna och hur man skall simma bort från strömmen. Så roligt som vi hade ett par timmar i havet har jag knappast haft i vatten tidigare.

På kvällen tog både Matt och Chris oss till en utsiktsplats för att vi skulle få se en ordentlig solnedgång. En ordentlig solnedgång var det minst sagt och jag kunde inte låta bli att plocka kameran fram för att fota samma vy gång på gång eftersom färgerna ändrades konstant under de timmarna vi befann oss uppe på klippan. Jag kom på mig att tänka flera gånger hur långt vi egentligen är hemifrån eftersom allt såg så otroligt annorlunda ut än vad man är van  vid. Det var också första gången på länge som jag ärligt kunde säga att jag kände genuin ro i stunden.

Nu efter två veckor på resande fot var detta för mig en av de bästa dagarna hittills!

 

 

Andra morgonen i Cardiff började i samma banor som den första men lugn frukost medan Chris jobbade färdigt för dagen. Så fort han kom hem körde vi en timme norrut till Nelson Bay för att manövra hiken på Mount Tomaree som var en aning kortare än i Glenrocks men mycket brantare. Värmen gjorde inte bestigningen lättare men det var skönt att få sträcka på benen ordentligt och vid havet är temperaturen alltid behaglig. Vyn vi beskådade blev bara bättre ju högre vi kom och vid toppen var den hjärtskärande vacker. Vi hade en 360 graders vy över havet och stränderna runt omkring, en sådan som åtminstone jag aldrig någonsin sett tidigare. Till Erikas förtjusning och fascination fanns det gott om stora spindlar på vägen upp (största delen riktigt giftiga tydligen) och det måste förstås dokumenteras.

När vi blivit någorlunda mätta på vyerna traskade vi ner och Chris tog oss till ett proppfullt och mycket populärt fish n’ chips ställe vid namn Aussie Bob’s där vi beställde hamburgare. Min fiskbugare var med hästlängder den godaste jag haft och en mättande sådan. Efter att ha doppat oss vid närmaste strand och värmt oss i solen en stund begav oss hemåt trötta och ofantligt belåtna.

På kvällen stack sig Jordan förbi och fick oss än en gång att kikna av skratt med sina ofiltrerade tankar. På terassen satt vi sedan resten av kvällen och jämförde resehistorier medan solen gick ner och inte en enda gång kändes det ens lite kyligt.

Lite vemodig var torsdag morgon då vi lämnade det mysiga hostellet efter att ha vant sig vid människorna och platsen men några timmar senare kände vi oss definitivt oss som hemma i Newcastle. Chris, en bekant från vår  Europa Interrail, hade redan från början av resan erbjudit oss att stanna över hos honom samt hans bror Matt och det kändes skönt att ta emot gratis boende för några dagar efter en vecka på hostell. Det tog inte länge förrän vi kom att förstå att vi kom att bli behandlade som prinsessor under vår tid i ett av de charmigaste ställen jag någonsin besökt.

Vi blev upplockade vid tågstationen lite före Newcastle eftersom Chris och Matt bor i en av stadens förorter vid namnet Cardiff. Huset är relativt nyrenoverat av bröderna och är väldigt snyggt med fyra rum, terass och bakgård där de odlar egna tomater, lime och chili mm. Kontrasten till hostellet var nästan överväldigande och känslan över att ha ett eget rum där en kan sprida sina saker fritt var minst sagt skön. Eftersom det var Australia Day och röd dag tog det inte länge tills vi traskade över till Chris’ barndomsväns hus där vi blev varmt välkomna av en hjärtlig australiensk familj som bjöd på jätte goda svampburgare och frukt, samtidigt som de nyfikiket lyssnade på hur vi hittat dit ända från Finland. Slutet av kvällen spenderades hemma med ett litet gäng av brödernas vänner tills alla stupade i säng långt före midnatt på grund av långa dagar.

Efter att Chris slutat sitt morgonskifte tog han och hans kompis Jordan oss på en oförglömlig hike i Glenrocks-området. Det var första gången vi sett den australienska naturen på nära håll och allting var nästan för svårt att ta in eftersom allting verkligen är så fotogeniskt vackert. Till vår förtjusning lyckades vi till och med råka på en sköldpadda redan under de första minuterna på promenaden, vilket tydligen inte är alltför vanligt. I slutet av stigen kom vi fram till den vackraste och största stranden jag någonsin sett och som pricken på i:et var det ett perfekt simställe. Som tur hade vi pojkarna med eftersom vid ett tillfälle hade de lite förskräckt kollat att vi flyter lite väl snabbt med strömmen, vilket man själv inte märker av före det blir svårt att simma bort. Trots strömmarna var det alldeles himmelskt skönt att få simma och dyka ordentligt och våra guider kunde inte sluta skratta åt våra fåraktiga leenden och speciellt Erika som såg mera hemma ut i vattnet än på land.

(De följande historierna kommer förresten att innehålla väldigt många superlativ eftersom det har varit några nästan för bra för att vara sant dagar.)

Som en perfekt avslutning på en perfekt dag slängde vi ihop en gudomligt god avokado-räkpasta, ännu omedvetna om att detta fina bara var en början.