Som sagt var det väckning kl. 06 på segelbåten och mycket, mycket yrvaket kröp jag upp ut däck bland frukostätande medresenärer. Vattnet var helt stilla och vi omringades av det unika ljuset och färgerna som på man endast upplever ute på havet i södern. Efter tre koppar te och massa musli med fruktsallad var jag färdig att börja dagen och det vilade en viss spänning i luften eftersom ingen visste riktigt vad som skulle ske. Strax ankrade vi vid Tongue Bay och tog oss i några omgångar i land med den lilla gummibåten som följde med efter Broomstick. Storm agerade som tourguide och ledde oss genom lite regnskog till en utsiktsplats. Nu vet jag inte riktigt hur jag skall beskriva vad vi såg så bildena får tala.

Detta är alltså Whithaven Beach och är utsedd till en av de vackraste stränderna i världen. Ön har någongång varit vulkanisk och sanden på stranden är bländande vit medan vattnet har en väldigt egendomlig ljusblå färg. Stranden ändras dagligen vilket betyder att mönstren  som man ser uppifrån blir olika från dag till dag. För en gångs skull var jag glad att det var mulet eftersom hela vyn var det mest dramatiska och vackraste jag någonsin sett, helt otrolig.

Resten av förmiddagen vandrade vi runt på stranden och aldrig någonsin har jag fått så lätt bra bilder med himlen täckt av moln som nu eftersom sanden reflekterade ljuset från alla håll och kanter. I vattnet måste vi ha våra skyddsdräkter på men simupplevelsen var något helt annorlunda än vad jag upplevt förut. Vattnet var väldigt lent och lugnt och Erika och jag förvandlades till små barn igen vilket ledde till att det tog inte länge före vi stod på händerna i vattnet och gjorde kullerbyttor, när det skulle ha hänt senast vet jag inte. Solen sprack eventuellt fram och hela stranden värmdes upp blixtsnabbt. När vi steg upp för att fara vidare visste jag inte vart jag skulle titta eftersom allting bara lyste upp och bländade en, sanden var verkligen någonting fullkomligt unikt. På vägen till Broomstick såg vi till på köpet ett par större havsköldpaddor samt en mindre som visade sig vara en unge. CJ skratttade åt vår entusiasm och kallade den ‘just another turtle’, undrar hur många man måste se för att se dem på det sättet.

Medan vi smaskade i oss smörgåsar kom vi fram till dagens första snorkelställe i Cateran Bay.  Vid det laget var det redan strålande sol och vi samt svenskarna var överlyckliga eftesom de hade lovat rätt dåligt väder för hela båtresan. Väl i vattnet blev både Erika och jag definitivt ännu mera lyckliga när vi märkte att vi kommit till ett helt fantastiskt korallrev. Jag tror att det var det mest levande rev vi hittills sett och eftersom vattnet var ljuvligt varmt kunde vi ha tillbringat bokstavligen resten av dagen där. Erika hittade ett par sjöstjärnor och jag beundrade en av dem ett bra tag före jag hann bli ordentligt skrämd av en enorm silhuett. Det visde sig vara tre stycken väldigt stora fiskar som simmade tillsammans och jag följde dem med fascinerad fasan. Eftersom man har öronen under vattenytan hör man när de större fiskarna äter bland korallerna, ljudet är väldigt absurt och nästan obehagligt. Eftersom de andra simmade mest runt med de flytande ”nudlarna” medan vi simmade runt på egen hand kom CJ gång på gång och frågade om vi är OK eller om vi behöver skjuts tillbaka till de andra, men han fick endast ett brett leende och tummen upp tillbaka. Jag upptäckte även att fridykning är fantastiskt kul, dock gillade mina öron det inte ett dugg och man blir definitivt snabbare av med energi än att flyta runt. Det var inte så konstigt att benen skakade en del när vi steg upp ur vattnet en och en halv timme senare igen, men roligare dagar får man nog leta efter!

Solen var verkligen varm ute på havet och jag tror att en del började bli lite mosiga efter ett tag. Vid något skede hade varendaste en tagit skydd i skuggan på ena sidan av båten, det är svårt att förstå hur mycket sol man får på sig när man är mitt ute på havet och dessutom i Queensland. Efter lite vila och läsning samt kaffepaus hade vi anlänt till ett annat korallrev och det var dags att hoppa in i vattnet igen. Blue Pearl Bay var inte helt lika fint som Cateran Bay men jag hade verkligen inte fått nog av korallerna  och lyckades snabbt trötta ur mig fullständigt genom att dyka ner blad korallerna och mellan springor. Det slutade med att jag och Erika guppade runt en stund i vattnet och beundrade trädtopparna på ön samt njöt av livet medan solen dalade ner, det var minst sagt två väldigt nöjda tjejer som torkade av sig saltvattnet en sista gång för dagen.

Det fanns riktigt lite vind så besättningen tog över segelbåten och vi tog oss fram till övernattningsviken med den häftiga hastigheten på 6 knop. Det var ändå väldigt skönt att få ha motorn av en stund och dingla med fötterna över räcket medan David berättade om hur de första européerna tagit sig till Australien under omänskliga omständigheter. Tydligen är vädret också helt råddigt detta år eftersom det borde vara i mars som det blåser mest och David var förvånad att det inte funnit en endaste cyklon i år ännu.

Om människorna hade varit hungriga kvällen innan, var det ingenting jämfört med den hungern som vi kände mot kvällen den dagen. När CJ och Storm ställde fram en tallrik med nachochips med bönsalsa tog dett verkligen inte länge före den och följande tallrik var uppslukade. Ändå kunde jag inte vänta med att få äta ordentlig middag och blev överfötjust när jag blev bjuden på linsbiffar. Maten var i överlag väldigt bra under hela resan och speciellt som vegetarian uppskattas det allltid att det finns vettiga alternativ!

Över natten låg vi förtöljda vid Hamilton Island och såg ljuset från en sexstjärnig lyxresort som finns på ön. Bredvid oss låg en festbåt fylld med engelsmän (troligen)och jag tackade gudarna att jag befann mig på rätt båt. Svenskarna samt vi var helt slut av alla dagens intryck och händelser och låg bara på däck och pratade om vartannat medan vi tittade upp mot himlen där månen och stjärnorns låg helt fel men var så klara att man kunde till och med skymta Vintergatan. Långt före midnatt gav vi upp och stupade i sängs medan engelsmännen och tyskarna fortsatte festa långt in på natten, hur de orkade med det är verkligen ett mysterium.

Efter en väldigt svettig natt var det igen dags att vakna efter alltför lite sömn till himmelskt vackra vyer. Vi hann inte länge väcka oss själva före det var dags att hoppa i vattnet en sista gång och det var kanske det bästa sättet att vakna på. Eftersom klockan inte var mer än 07 hade ingen annan hunnit till snokrlingsplatsen och inte ens solen hade hunnit upp bakom ön. När de andra båtarna började släppa av tiotals andra snorklare hade vi redan hunnit utforska området grundligt och det var dags att börja segla hemmåt.

Vemodigt tackade vi besättningen för den fanstastiska resan och Erika och jag var utan hem för en dag. Vi skulle nämligen ta nattbussen till Agnes Water och hade en hel dag att få att gå utan att ha tillgång till varken kök eller dusch. Ett par timmar slumrade vi och läste i hamnen före vi gick efter våra ryggsäckar som till all lycka fanns kvar. Vi lyckades få överraskande bra vegetarisk mat på vårt gamla hostells barrestaurang och satt där och lyssnade på live musik tills vi tog oss i sakta mak till busstationen. Bussresan kräver en skild histora så vi tar den vid ett senare tillfälle 🙂

Att man kan få uppleva så fina saker, Whitsundays var en väldigt klar höjdpunkt på resan!

‘Ja ja, varifrån skall man börja; hur sätter man allting i ord?’ Så tänker jag varje gång man inte haft internet på ett tag och upplevt enastående mycket under en kort tid. Det finns inte en chans att texten och bilderna kommer att göra vår resa rättvisa men skall göra ett tappert försök. Vi börjar från Airlie Beach:

Bussresan från Townsville gick från de gröna kullarna till väldigt platt med kilometerlånga åkerfält. Av den 3-4 timmar långa resan fanns det ungefär en timme en sådan sträcka där man inte hörde en endaste radiosignal, ingenting annat än brus hördes i hörlurarna och tecken av population fanns det inte heller mycket av. När vi anlände till Airlie Beach var det redan kolmörkt vilket alltid gör det extra spännande att anlända till ett nytt ställe. Vi hade inte alltför höga förväntningar över hostellet vi skulle tillbringa natten i och stället visade sig inte heller vara någonting att hänga i julgranen. Kan verkligen inte förstå att vissa kök låter de fara i så dåligt skick… Morgonen därpå vaknade vi till ösregn och det tyngde våra hjärtan en del eftersom vi visste var vi skulle befinna oss de två följande dagarna. Vi skulle nämligen segla med båten Broomstick runt Whitsunday Islands och då vill man förstås att vädret skall vara så klart som möjligt. När vi checkat oss in blev följande projekt att ta med oss en liten påse med endast de nödvändigaste ägodelarna och sedan höll vi tummarna att vi skulle hitta våra ryggsäckar om ett par dagar på samma ställe vi lämnat dem. Efter lite kaffe och en hel del väntande hade vädret klarnat lite och med lättare steg styrde vi oss mot Able Point Marina.

Vid hamnen väntade 23 andra äventyrare, mestadels flickor, och vi togs emot på Broomstick av Clancy (CJ), Storm och kaptenen David. Vår kapten var en helt härlig typ som hade väldigt torr humor och alldeles säkert varit med om ett och annat. Lyckans oss som fick höra en hel del om området och vad som finns ovanför och under vattenytan samt lite historia i samma veva. Whitsundayöarna separerades efter istiden från fastlandet och var bebodda av Ngaro-folket en lång tid före James Cook fann området 1770. Whitsunday Island är lika stor som Barbados men har ingen population förutom alla trevliga varelser medan den mindre ön Hamilton Isalnd har en liten befolkning.

När alla gjort sig någorlunda hemmastadda, och förstått att det var inte mycket utrymme vi skulle dela på sinsemellan den kommande tiden, hade vi nått vår första snorkeldestination False Nara. Vid första titt verkade det vara rätt lite koraller men efter ett tag förstod både jag och Erika att det fanns en massa att utforska vid revet. Solen passade lämpligt att titta fram och då sken även korallen upp i de vackraste färgerna. Huttrande klev i upp i båten när det var dags att fara vidare och med en kopp te i handen samt de fantastiska öarna runt omkring oss började livet kännas ganska så perfekt.

Då vi förtöjt oss för natten vid viken Hook Passage väntade 25 vrålhungriga seglare på att få hugga i middagen och besvikna blev vi inte. När lådvinet åkt fram började människor bli mera bekanta med varandra och vi lärde att alla andra var antingen engelsmän, tyskar eller svenskar på båten, förutom oss och besättningen. När två spralliga svenska tjejer hörde oss tala vårt ”hemliga språk” tyckte de det lät bekant och blev förstås sedan överraskade att vi plötsligt talade flytande svenska tillbaka till dem. Det blev en bra isbrytare och både Emma och Petronella bjöd oss på många skratt under resten av resan. Gamyler som vi är, kröp vi till sängs före midnatt och fick uppleva hur det är att sova i kojer med inte alltför mycket utrymme eller luft, en intressant upplevelse det med.

Nästa dag vaknade jag av att motorn brummade igång vid kl. 06 och otroligt nog sov vissa igenom ljudet. Hur det gick sedan tar vi senare men kan ändå säga att vi har det bra!