Lördagsmorgon och vi var alla ute ur dörren redan åttatiden, lite trötta men ivriga för den kommande dagen. Vi följde Bel och Matt i varsin bil och stannade för kaffe efter en stund för att piggna till lite. Efter ett par timmar hade vi kört fel och fick vända om men före klockan slog eftermiddag hade vi ändå kommit fram till Thredbo-skidanläggning – vi skulle bestiga berg! Mount Kosciuszko är Australiens högsta och enda berg på 2228 m och det är rätt vanligt att man tar upp en skidhiss de första kilometrarna som är de brantaste och sedan promenerar de sista sju upp till toppen. Det var vår första plan men eftersom hissen var rätt dyr och det slutade med att alla var okej, vissa mera tveksamma än andra, med att promenera hela vägen upp så letade vi hurtigt upp Merrits Nature Track. Sedan var det bara att följa vägen uppåt.

Vilken himla tur att vi inte visste hur otroligt brant den första biten skulle vara, annars hade vi antagligen gladeligen betalat för hissen. Det tog inte länge förrän benen skakade och lungorna väste, aldrig någonsin har jag klättrat uppför så många trappor efter varandra. Tanken att det inte kan vara mycket kvar och gott resesällskap hjälpte och lite på en timme senare var vi framme vid den första etappen och vi firade med att ta gruppfoto.

Vyn var inte fy skäms redan på denna höjd och med skräckblandad förtjusning kollade vi hur terrängcyklisterna ven förbi utför den branta sluttningen. Sedan var det bara att samla sig och fortsätta uppåt. Om det hade varit absurt att se höstfärger i Canberra var snön vi mötte någonting av helt annan klass, det var under en vecka sedan vi solat på Newcastles stränder och nu var vi omringade av snöhögar. Rex startade snöbollskrig och före vi var uppe på toppen hade alla fått åtminstone en snöboll i nacken som sedan fortsatte i hämnd. Vyerna blev bara vackrare och vackrare och det var svårt att greppa tag om var vi var.

När det var några kilometrar kvar började magarna kurra tillräckligt mycket och temperaturen blev inte varmare, passligt med matpaus med andra ord. Vi tog skydd av vinden bakom stenbumlingar och smaskade i oss egengjorda smörgåsar med de ”australiensiska alperna” och Lake Cootapatamba som lunchutsikt, det kan ha varit en av de bästa luncherna någonsin. Med ny energi var stegen sedan en aning lättare och äntligen började vi stiga den sista delen.

Och så var vi på toppen! Alla var sprudlande glada och euforiska att vara på den högsta punkten av Australien. Vi alla fick plats på pelaren som märkte denna punkt och fortsatte med att fota omslaget till bandet som hypotetiskt skulle bildas. Utsikten togs in till max och det var en väldigt befriande och lätt känsla jag hade där uppe. Fastän solen var farligt lågt vid det här laget och vi hade hela vägen ner ännu tog alla det lugnt en bra stund och blickade över bergstopparna, vissa som hade zebraränder och andra som såg klarblå ut. När klockan var fyra visste vi att det skulle bli mörkt om en och en halv timme och det skulle ta betydligt längre för oss att komma ner. Sista delen av detta äventyr började.

Ljuset på bergen var vi den här tiden någonting helt magiskt och jag kunde ha stannat och tagit tio gånger flera foton än vad jag gjorde. Tillbakavägen promenerade vi nästan helt utan andra vandrare vilket gjorde hela upplevelsen ännu mera speciell. Vid hissarna möttes vi av en solnedgång och de vackraste färgerna. Trapporna vi steg uppför väntade även på oss och min onda fot var inte glad. Vi alla förstod att det inte skulle vara kul att hoppa nerför trapporna i mörker, givetvist hittar man alltid då på en plan B.

Beslutet togs att vi skulle försöka ta oss nerför gräsbacken som skidåkarna åker nerför vintertid, sagt och gjort. Backen var så otroligt brant att alla föll ner på baken gång på gång och det torra gräset var något absurt halt. Därifrån kom idén att åka nerför backen på våra ändor och därefter kom idén att ta fram Bels frisbee och ta oss ner med hjälp av den. Detta hände och fungerade påriktigt och var något fruktansvärt roligt. När jag fått ordentlig fart och susade nerför backen en god bit med gräs överallt kunde jag inget annat än fnittra hysteriskt, roligare färdmedel får man leta efter. Den sista biten stumlade vi ner i totalmörker med mjölksyra i benen och när fötterna äntligen rörde asfalt var det en verklig lättnad – vi hade klarat den sex timmar långa färden på ca 20km!

Nästa etapp var givetvis mat men på landsvägen påväg österut märkte någon i bilen att stjärnhimmelen var klarare än någonsin. Vi parkerade snabbt på en liten väg någonstans mitt ute i ingenstans och snart låg vi alla i en ”hippie circle” på en iskall grusväg och var i totalt hypnotiskt tillstånd av alla stjärnor och Vintergatan (eller The Great Microwave som den även kan kallas) som sträckte ut sig ovanför oss. När alla var genomfrusna bröt vi den magiska stunden och fick äntligen varm mat i oss på en pub i Cooma. Matt och Bel skulle fortsätta äventyrsveckoslutet i trakterna så vi kramade dem hejdå och körde sedan utmattade med Sarah och Rex tillbaka till Canberra. Den här dagen kan jag lugnt säga var en av de mest spännande och roligaste som jag varit med om!

Tåget till Sydney tog vi från Newcastle men vår slutdestination var något lite mera exotiskt. Rex, som vi hade blivit vän med i Apollo Bay och senare träffat i Agnes Water, hade bjudit oss till sig i Canberra och ett sådant erbjudande vill man ju inte tacka nej till. Väl i Sydney tog vi oss till någon stadsdel som hette Marrickville och satte oss sedan utanför stationen på våra ryggsäckar och såg allmänt vilsna ut bland lokalbefolkningen. Efter en god väntan kom äntligen Rex i en hyrbil med Sarah från Schweitz som följe. Vi skulle strax lista ut att Sarah var Rex’s väldigt nya flickvän, de hade knappast väntat sig få se efter två herrelösa finnar så länge som det till slut blev, heh. Fruktansvärt söta var båda två hur som helst. Alla var hungriga och vi satte oss på första bästa thairestaurang som visade sig vara en av de bästa jag ätit på, slumpen slutar aldrig förvåna en.

Sedan följde en över tre timmar lång resa mot inlandet och termometaren på bilen började sjunka sakta men säkert. Vid ett skede vaknade jag till att vi körde mitt i ingenstans och det hela liknade väldigt mycket någonting ur en skräckfilm med landsvägen omringad av dimma och ingen annan än vi på vägen och en och annan död känguru. Tydligen hade navigatorn bestämt sig att leda oss på en ”scenic route”, till slut kom vi ändå fram till Canberra, Australiens huvudstad. Sarah plockade några sovsäckar till oss hemma hos sig och vi for i samma veva upp till hennes takterrass som hade en utsikt som inte var fy skäms. Stjärnhimmelen och ljusen från Canberra fick vi uppleva kl. 02 medan vi höll på att frysa ihjäl oss, 4 grader var ingenting vi vid det här laget var vana vid kan jag säga.

Följande morgon vaknade alla väldigt sent efter den långa natten och vi kröp ut i strålande solsken och höstfärger i sakta mak. Rex’s ena rumskamrat äger ett café som Rex lovade hade den bästa brunchen och mycket rätt hade han. Penny University hade helt gudomligt god mat och fantastisk service, man blir alltid väldigt glad när unga människors företag går bra och att Ellie har lyckats så väl med sitt är beundransvärt – ett måste att besöka om man är i trakterna! Det var fyra väldigt mätta och nöjda typer som fortsatte en sightseeingdag i Canberra efteråt.

Rex bor i stadsdelen Kingston som ligger söder om sjön Lake Burely Griffin. Kingston är ett väldigt förmöget område och bostaden vi fick vistas i är ett verkligt kap med tanke på storlek, läge och hyra. Vi promenerade längs med sjön och förundrades över hur höstigt allt kändes, på något vis hade vi en bild av Australien att det alltid var sommar där. Helt härligt väder var det hur som helst och Canberra var redan vid första anblick fantastiskt vackert.

Staden har en väldigt intressant historia och valdes till huvudstad 1908 då varken Sydney eller Melbourne kunde komma överrens om vilkendera skulle bli landets huvudstad och som kompromiss valde man någonting mitt emellan. Canberra är helt och hållet planerat från noll och ligger mellan tre kullar med sjön i mitten. Världskrigen hindrade planeringen en del men man kan klart se att mycket är väldigt noggrant uttänkt och hur byggnader är placerade i kombination med varandra är mycket fascinerande. Fastän det endast bor 380 000 invånare i huvudstaden har Canberra en del pengar tack vare all politik och företagsverksamhet som verkar i staden men det är tydligen endast under de senaste tio åren som staden verkligen har börjat blomstra kulturmässigt. Fortfarande har Canberra ett rykte om att vara fullständigt tråkigt och inte ha någonting att erbjuda, vilket många poängterade när vi berättade att vi skulle dit men det visade sig vara väldigt inkorrekt under vår vistelse.

Som musikvetare var det förstås väldigt intressant att jag fick se ett helt nytt instrument som inte var helt litet i storlek. National Carillon är en carillion, eller ett klockspel, som det inte finns många av i världen i samma storlek. Klockorna i klockspelet hade ett väldigt behagligt ljud och var allmänt imponerande där det låg vid sjökanten. Vidare fortsatte vi till Sculpture Garden som hörde till National Gallery of Australia
där vi såg ett av de mest fascinerande utomhuskonstverk jag sett. James Turrells ”Within without” (2010) ser ut som endast en gräskulle på utsidan men inne finns det någonting väldigt speciellt. Inne i kupan är ljuset något helt magiskt och alla fyra satt där en god stund väldigt medidativa tillstånd. Färden fortsatte till gamla parlamenthuset via ett indiskt bröllop och en rosengård. Utanför finns aboriginernas ”ambassad” och man vet inte om man skall skratta eller gråta åt åsynen. Mera av det senare och man förstår att australienarna har en lång väg att gå med denna del av deras historia, det finns mycket att säga om hur de har och fortfarande hanterar situationen med aboriginerna.

Efter gamla parlamentet var det givetvis tur att se nya parlamentet som var rätt coolt byggt, prydd med troligtvis den största australiensiska flaggan som hissas. Ovanför byggnaden har det byggts en kulle för att man skall kunna traska på parlamentet och till traditionen hör det till att man skall rulla nerför kullen. Rex och Erika hedrade traditionen synnerligen bra medan Sarah och jag dokumenterade detta med tårar i ögonen. Kan säga att plötsligt blev denna aktivitet mycket populär bland flera barnfamiljer.

När solen började dala skyndade vi tillbaka till Kingston för att hämta bilen och hann nätt och jämt till Sarahs tak för att se solnedgången. Terrassen är helt löjligt cool och fin med pool och de mysigaste kojorna och utsikten är verkligen 10/10. Vi delade på en burk chips tätt intill varandra tills vi satt i nästan mörker och temperaturen föll åter mot det ensiffriga hållet. Via matbutiken for vi för att hitta på någonting för middagslagning och jag fick snabbt huvudansvaret. Medan jag lagade den grönaste pastan jag kan kom Rex’s tyska kompis Matthias, eller Matt (hur måmga av dessa har vi blivit vän med under resan?), över på middag och senare fick vi även sällskap av hans flickvän Belinda, eller Bel. Sarah och Matt är kolleger och biologdoktorander och pratar om vetenskap på ett väldigt hemtrevligt sätt medan Bel är ekologdoktorand och kan mera om djur än någon annan jag träffat. Denna kväll planerade vi nästa dags stora äventyr, vilket vi då trodde skulle bli det enda gemensamma men vi skulle få lära känna dessa människor mycket bättre sist och slutligen. Vilken tur i oturen!