Nästa dag i Cardiff var det söndag och Chris samt Jordan hade ledigt vilket betydde utflyktsdag. Bilen styrdes mot Somersby Waterfalls under förmiddagen och otroligt nog spelade ‘Waterfalls’ av TLC i radion just före vi var framme vilket ledde till att alla sjöng ‘Don’t go chasing waterfalls’ (vilket var exakt vad vi gjorde) resten av dagen. Första delen av vattenfallet var redan imponerande eftersom jag aldrig varit så nära ett förut men det fanns en del andra människor där så pojkarna bestämde sig för att vi kunde fortsätta längs med stenarna neråt. Vänstra foten som jag skadat i Byron Bay tyckte mindre om detta uppdrag men förstås ville jag inte för allt i världen missa någonting som detta så vi fortsatte hoppa från sten till sten utan att stöta på mer än ett par andra äventyrare under vägen.
Nerför ett kort rep klättrade vi och kom till ett till vattenfall som dånade så högt att man knappt hörde vad den andra sade strax intill. När pojkarna hade överlevt att krypa under fallet for även vi tjejer och fick iskallt vatten över oss med sådan kraft att man nästan tappade andan. Upplevelsen i sig var något av det coolaste jag varit med om. Sedan klättrade vi ner till pölen nedanför och kastade i oss med hjälp av ett rep som någon bundit fast i ett träd och tappade andan igen på grund av det minst sagt uppfriskande vattnet. När vi njutit av stället tillräckligt skuttade vi tillbaka till bilen, fullständigt i extas av dagens äventyr.
Resten av dagen tillbringades som en äkta australiensisk söndag bör tillbringas på terrassen. Pojkarna drack ett par öl medan Erika och jag slumrade turvis till i hängmattan med eftermiddagssolen i ansiktet. Matt var avundsjuk på oss eftersom han lovat fara på barnkalas och paketerade in presenten sin i julklappspapper med inte alltför stor entusiasm medan vi andra stöttade honom med höga skratt. När han överlevt kalaset lagade han paella till alla som var något otroligt gott och lyxigt, vår kock var även rätt stolt över sig själv. Bättre dagar får man leta efter.
Följande dagar var härligt lugna och våra morgonstunder med Erika förblir oförglömliga då vi lagade fina frukostar i lugn och ro och åt dem framför en TV-serie eller film på Fosterbrödernas mysiga soffa medan våra vänner var på jobb. Ena kvällen stökade vi köket medan Matt underhöll oss och Chris fixade jobb i USA och plötsligt hade vi en hel massa sushi tillagat som kunde ha räckt till dubbelt så många personer men istället fick vi fyra sluka i oss så mycket vi orkade. Till på köpet hade vi lagat äkta finsk blåbärspaj till efterrätt och vi fick ännu lite till pluspoäng av pojkarna och fick lov att stanna hur länge vi ville. Win-win.
I Newcastle fick vi även äntligen se Beuaty and the Beast-filmen som vi planerat att se sedan Erika fyllde år. I HOYTS-biosalong fann vi de bästa sätena och fotstöden åkte upp och vi kröp nöjda ihop och njöt av en väldigt välgjord nostalgisk Disney-film. På kvällen improviserade jag ihop en curry med Erikas hjälp och pojkarna var än en gång mera än nöjda när det var läggdags.
Sista dagen maxade jag lugnet och roet till fullt med att skriva hela dagen medan Erika fick träffa sin kompis Jayden som hon blivit bekant med under utbytesmånaderna i USA. Jag och Chris tittade mot kvällen fascinerat på matprogram och längtade båda till andra länder med nya matkulturer, båda har en rätt stor passion för mat och matlagning. När alla var färdigt jobbade för dagen drog vi iväg till Cardiffs bästa pizzeria för att äta den sista måltiden med Chris, Matt, Jordan och även Jayden. På bakgården på rangliga stolar satt vi och delade på ordentliga pizzor och pastor medan vi drack vin som man fick ta med själv och skrattade bort de sista timmarna i Newcastle. Hem kom vi i en ordentlig matkoma och sade så småningom hejdå till Matt och Jordan som skulle tidigt upp följande dag, väldigt vemodigt men hejdån som man inte vet hur länge de kommer att räcka. Chris, Erika och jag satte sedan och pratade om allt mellan himmel och jord och märkte inte hur många vinglas slank ner och hur timmarna rullade förbi. Långt in på natten var det ändå sängdags med Chris’s sanna ord ‘It’s been real’.
Före vi skulle ta tåget till Sydney tyckte alla att en fish n’ chips lunch skulle sitta bra, australienarna kan ändå den rätten väldigt bra. Runt Lake Mcquarie satt vi och njöt av den vackra dagen före jag körde en sista gång i Australien i Betsy The Beast. Chris fick en enorm kram och sådan tacksamhet från oss som var svår att sätta i ord. Dagarna i Newcastle och Cardiff var helt otroligt fina och roliga och saknar dem redan. Man kan lugnt säga att vi fått lära känna helt fantastiskt fina människor.
SOLIS ÄVENTYR 