Vädret fortsatte i vanlig ordning; sol, regn, sol och ganska så mycket regn. Jag började fasa över att måsta lämna detta ställe, att promenera fram och tillbaka längs med stranden med alla hundar, varav vissa började redan bli bekanta, hade blivit en rutin som jag inte ville ge upp. Som tur skulle vi få se vänner efteråt, om vi skulle ha måsta ta oss in på ett hostell i t.ex. Sydney vet jag inte vad jag skulle ha tagit mig till.

Jag hade sagt hejdå till Matt som var resten av veckan på ett av sina jobb och campade med ett gäng fädrar och söner och Nick hade tagit åt sig jobbet att få oss ut i vattnet. En kylig eftermiddag plockade Colin upp oss och våra bräder i sin rustiska pickup-bil och vi trängde oss samman med Nick och härliga modellen Aasiya, som ursprungligen är från både Paris och Martinique, med The Pass i sikte. Bräderna vi fått var lite annorlunda och jag fick kämpa en del till en början med balansen och föll rätt mycket ner och landade vid ett tillfälle dåligt på vänstra foten. Till slut började jag och brädan synkronisera och jag fick äntligen susa längs med vattenytan. Erika å andra sidan hade en otrolig flow på gång och var i sådan extas att när himmelen öppnade sig fullständigt sprang hon ännu ut i vattnet för några rundor till. Jag och Nick var slutkörda för dagen och huttrade under bakluckan och hade skattjakt efter Colins bilnyclar samtdigt som han underhöll mig med sina skämt.

Hemma sprang vi till Sam och frågade snällt om att vi skulle få ansluta oss till kvällens pizzafest, förstås fick vi skrattade han. Efter en halvtimmes kokhet dusch var vi någorlunda upptinade och därefter följde två timmar av pizzaätande. Ett par italienska killar, som förövrigt kände någon i Åbo, lagade pizza efter pizza på innergården i spöregn medan resten av oss satt och smaskade i oss dem vid väggkanten tills magarna sade stopp. Den italienska vinodlaren och Erikas pusselvän Giuseppe hade återvänt till Byron Bay och så satt vi resten av kvällen och talade om vin, Italien och Bach och jag lovade honom att de skulle få bakgrundsmusik följande dag medan de lagade på sitt pussel. Väldigt, väldigt mätta och nöjda stupade vi till sängs. En hel dag kvar som väntade.

Jag hade fått som rutin i Byron Bay att vaka halva natten ungefär varannan natt och mycket väl var jag klarvaken långt före solen gick upp denna natt också. Vid kl. 06 fick jag nog av sängen och drog på mig de fuktigaste träningskkäderna och smög mig ut till stranden, som ändras varje morgon, samt morgonsolen. Planen var en springtur men jag märkte snabbt att den skadade foten var inte med på samma noter så jag började traska i sakta mak söderut. Utan att tänka desto mer hade jag nått The Pass och tänkte att jag kan lika gärna klättra upp till fyren när jag ändå var så här pass långt. Med några pansionärsmän klev jag uppför kullen och möttes av en hisnande vy mot Byron Bay och Tallows Beach på andra sidan där vi paddlat med delfiner dagen före stormen. Vid Little Wategos Beach satte jag mig ner och blev uppvärmd av solen för första gången på många dagar och kollade på vågorna som skummade intill klippkanten. Värre morgnar har jag upplevt.

Efter frukosten måste Erika givetvis uppleva The Lighthouse Walk och jag ville absolut ta kameran upp dit denna gång så det blev en till promenad längs med stranden. Vyerna i Byron Bay är så vackra att det nästan tar ont och området är fullt med de häftigaste husen där männsikor lyckligt lottade kan uppleva dessa vyer dagligen. När vi gått samma rutt som jag samma morgon, lika häftig som första gången, och klättrat upp tillbaka alla trappsteg så att benen brände satte vi oss ner på den ostligaste delen av Australien. Vid bänken bredvid satt tre andra i vår ålder och vi snappade upp något skämt som var så dåligt att både Erika och jag började fnittra hysteriskt in i våra vattenflaskor och mellanmål. En ganska bra isbrytare och snart hade vi bekantat oss med Fernando från Brasilien samt Stephan och Melanie från Schweiz som gick engelska kurser i Surfers Paradise. De frågade oss om vi ville komma på lunch med dem och vi fick skjuts tillbaka till centrum i utbyte mot att vi rekommenderade ett bra ställe. Vi for för en andra gång till BayGer och satt och snackade en stund före de for vidare på sina äventyr, väldigt roligt att stöta på nya människor på detta sätt.

Colin skickade och frågade om ville ta en sista surfsession och det ville vi såklart. Vädret var lite mildare än föregående eftermiddag och jag fick denna gång hyra min längre bräda medan Erika fick sin favorit, båda var nöjda. Sista surfen var helt fantastiskt rolig och hur skönt är inte det att stå uppe på brädan mer än att falla ner och nu gjorde vi det dessutom helt på egen hand, helt absurt fin känsla var det. När det började skymma och vi inte såg Colin eller Aasiya längre bland vågorna skuttade vi upp till bilen där de väntade på oss och skrattade åt vår iver. Vi kunde inte tacka Colin nog som tagit sig tid åt att skjutsa oss till The Pass och igen var svaret att han tyckte om att se oss lyckliga, det är svårt att förstå hur fina människor det finns som är så snälla mot två nästan helt främmande finska tjejer. Vi vinkade av våra vänner och började förbereda oss mentalt för att lämna vårt paradis.

Sista dagen hade vi en del tid att få gå vilket Mont St Michel-pusslet var perfekt för. Erika hade kämpat med projektet i en vecka och var fast besluten för att få det gjort före vi skulle vidare. Sagt och gjort och för en gångs skull var jag inte för rastlös för att stirra på bitar som såg exakt lika ut och efter många djupa suckar och en stor skål popcorn var pusslet äntligen avklarat. (Minus 25 bitar som slarvats bort tidigare.) Erika fick en stor high five och så sade vi hejdå till alla bekanta som råkade finnas på hostellet efter att jag tagit farväl av det rassliga pianot som jag äntligen börjat fatta tycke för. Väldigt, väldigt vemodigt var det att blicka bakåt mot de turkosa byggnaderna. Fastän jag sovit uruselt de senaste två veckorna trivdes jag på Byron Beach Resort så otroligt bra och kände mig helt som hemma på Belongil Beach. På busshållplatsen fick vi säga hejdå till Dana som skulle stanna kvar och väntade på en nattbuss som blev bara mer och mer försenad. Till sist fick Erika ett samtal att bussen skulle vara över 1,5 timme sen och kl. 20 satt vi äntligen i Greyhound-sätena och väntade på att få komma till gamla bekanta i Newcastle.

Människorna vi träffat i Byron Bay hat varit helt overkligt trevliga. Engelsmannen Sam har startat sin egen resebyrå RatPack Travel som ligger mittemot hostellet vilket han tar hand om som det vore hans eget barn. Nästan dagligen har vi kikat in på det lilla kontoret och småpratat och frågat hur varandra mår och han har varit himla snäll och gett oss gratis internet för några timmar. Franska Johan som kört minibussen fram och tillbaka till centrum och som editerat foton under dagarna på sina pauser, den franska tjejen i receptionen som är väldigt virrig men som hjälpt oss välja surfbräden och inte blivit sur när vi kommit helt för sent tillbaka med dem och istället frågat om vi haft det roligt. Tysken Marvin som var vår rumskamrat i över en vecka och som varit i Byron Bay i fyra månader tills dess. Snälla Marvin som talade väldigt monotont men som man visste att han var väldigt förtjust eller imponerad när han sade ‘That’s sick’. Ollie som var vår rumskamrat i några dagar var vädigt lätt att konversera med och erbjöd oss skjuts när som helst om vi hade behövt det och utropade med så hög röst att jag rodnade när jag övade piano ‘That’s wicked!’ . Godtrogna Dana som höll Erika sällskap när jag var på egna äventyr och som alltid log det snällaste leendet. Italienaren Giuseppe som älskade Bach och pianomusik och som hade för mycket snällt att säga om mitt spelande. Det var väldigt underhållande att kolla på både honom och Erika när de pusslade tillsammans och när han fixade bitarna i rad utomordentligt organiserat.

Och så Tree House-gänget. Nick som är en av de roligaste och mest inspirerande människorna jag träffat och hela hans restaurang är en guldklimp. Colin som bara osar musikproducent om honom och som surfar varje dag och som jag redan sagt var helt härligt snäll mot oss. Aasiya som är en av de vackraste och coolaste tjejerna och smittade av sig med sitt leende och skratt. Utan Matt skulle vi inte ha hittat en ny passion och tack vare honom fick vi en inblick i det lokala livet. Kommer vara oändligt tacksam för de timmar han stått i vattnet och puffat oss ut på vågor, helt overkligt snällt.

I’ll be back.

Nästa dag slutade det äntligen regna för en stund och vi fick se hur det såg ut utanför vår bubbla. En enorm pöl hade formats mellan hostellet och havet och stranden såg lite tilltuktad ut men annars kunde man inte se alltför stor skada som tur var. När vi gick längs med stranden till centrum möttes vi av rekordstora vågor som hade anlänt med cyklonen vilket i sin tur lett till stor förtjusning bland de bättre surfarna i Byron Bay. På stenarna satt en imponerande stor skara människor och kollade på den andra skaran som befann sig i vattnet. Vi anslöt sig oss bland den första kategorin och kollade med stora ögon och skräckblandad förstjusning på hur vissa helt otroligt skickliga typer manövrade vågorna medan vissa andra kastades som vantar in i havet. Denna sport har jag inte tänkt alltför mycket på tidigare men förstår nu hur otroligt fascinerande den är och jag trivs lätt en bra stund med att endast betrakta andra surfare fånga vågor och blir samtidigt glad när de lyckas.

Efteråt var det dags att införhandla nya böcker igen och sedan fick vi den fantastiska idén att laga egen nachotallrik hemma vilket var en trevlig omväxling till pasta och nudlar. Före solen började dala ner började jag dock vara så rastlös från föregående regndag att en springur kändes passande. Lugnet efter stormen gav havet ett magiskt sken och då jag flera gånger tänkt att det skulle vara härligt att springa ut i havet efter springturen blev det äntligen gjort eftersom jag hade turen att vara ensam på Belongil Beach. När jag drog på mig kläderna igen drypande våt var det nästan bäckmörkt redan och på strålande humör värmde jag mig i en lång, varm dusch. Senare på kvällen när jag kollade på stjärnorna utanför hostellet hörde jag att Tree House hade livemusik och måste förstås kolla in det. The Button Collective spelade fanatsiskt bra folkmusik och var härligt energiska och jag kunde inte låta bli att le för mig själv när jag satt och kollade på dem. När jag skulle fara hem igen stötte jag på Matt och det slutade med att vi hade massa intressanta diskussioner långt in på natten, helt absurt hur man kan få vänner genom så osannolika omständigheter. Matts liv är minst sagt intressant och efter att ha levt och rest runt omkring i världen har han slagit sig ner i Byron Bay och fixat till sig ett liv som man endast kan drömma om att man en dag kommer att ha. En ganska bra inspirationskälla som påminnelse att det kanske inte är helt hopplöst att tillämpa jobb och passioner in i samma liv.

Följande dag vaknade jag upp med löjligt mycket energi trots den korta natten och det var helt fantastiskt att känna under springturen längs med stranden att det äntligen finns överloppsenergi i en själv som inte funnits på alltför länge. Vi hade en ny och trevlig holländsk rumskamat, Dana, som vi drog ut med hyrda surfbräden på eftermiddagen vilket var en aning ambitiöst av oss. Vågorna hade inte helt lugnat ner sig efter stormen och efter en del kämpande mot strömmar och krashande vågor gav vi upp, vi förstod att vi definitivt behöver ännu hjälp före vi skulle stå upp helt på egen hand.

Nästa dag fick vi den välbehövda hjälpen och Matt tog oss än en gång ut till The Pass fastän vädret var allt annat än mysig solvarmt. I själva varket var det rätt stormigt och med gåshud traskade två ivriga tjejer ut i havet medan Matt fångade några bevis på att vi lärt oss någonting under de föregående dagarna. Medan han hjälpte Erika fick jag några foton på dem ute i havet i fantastiskt motljus, tyvärr tog strömmen tag i båda så snabbt att jag inte hann fånga Erika uppe på brädan men kan lova att det nog hände flera gånger. Vid det här laget hade molnen brutit isär på ett ställe och solen strålade fram medan det regnade från en stund till en annan.  Bland rätt stora, kraschande vågor som vi fick kämpa för att komma igenom förundrade sig Matt över att jag inte verkade ett dugg nervös, istället insåg jag endast hur otroligt cool denna upplevelse var. Med vattnet strittande överallt och med ett häftigt stormljus i bakgrunden drev jag längs med stranden på vågor flera hundra meter från varifrån vi startat tills strandkanten kom emot och skymningen som föll i snabb takt. Fastän huden var iskall och blåsten ännu kyligare var jag så hög på adrenalin och livet att huttrandet började först när vi närmade oss hostellet.

Vrålhungriga satte vi oss på Tree House bland en skara av Matts vänner för att äta en fenomenalt god pumpa-ricotta sallad. Bland våra bordsgäster fanns ägaren Nick, musikproducenten Colin, sjukskötarskan Joe och det estniska paret varav en var en marinbiologidoktorand och den andra en fotograf; en riktig brokig skara av fantastiskt roliga och härliga människor som tog oss emot med öppna armar. Nick är en av de roligaste personerna jag träffat och hade mig att kikna av skratt så att jag var näramare marken än bänken flera gånger under kvällens gång med nya interna delfinskämt. När den coola DJ:n Eva J hade slutat spela för kvällen promenerade vi med breda leenden ett stenkast till höger där fuktiga sängar väntade.

De följande två dagarna flöt ihop med Erika kämpandes med det svåraste 1000-bitar pusslet jag sett, böcker som blev färdigtlästa, springturer längs med stranden, diskussioner med nya och äldre bekanta på hostellet framför kaminugnen och turer till centrum där vi strosade bland butiker, konstgallerier och förstås vår favorit bokaffär dit fina böcker måste tyvärr bli kvar. På Chihuahua hade de marknadsfört sig med texten ‘Tacos so authentic Donald Trump would want to build a wall around them’  där vi åt syndigt goda tempura-halloumi tacos. Och så regnade det. Vädret växlade från sol ena minuten till att det öste ner som om det vore sista dagen den andra och till slut var alla våra saker och kläder konstant fuktiga. Ändå störde detta inte ett dugg eftersom vi var i Byron Bay och jag blev bara mer och mer förälskad i stället och människorna och kunde se mig själv stanna kvar en längre stund, ändå fint att man hittar sådana platser i världen.

 

Under vår frukoststund fick jag meddelande av Matt att han kunde plocka upp oss inom en timme för att surfa. Sagt och gjort, simdräkterna åkte på och vi hyrde samma bräder vi använt dagen innan och satte oss för att vänta på att vår nya vän skulle anlända. Erika hade fått träffa Matt en stund under föregående kväll utanför hostellet, vilket var skönt så att vi inte satte oss i nästan helt främmande persons bil utan att ha fått lära känna varandra lite först. (Han är otroligt snäll och ansvarsfull, inga föräldrar behöver bli oroliga nu.) Eftersom Matt är ursprungligen från Adelaide var han väldigt överraskad och imponerad att vi varit där och än en gång är jag så otroligt tacksam för alla snälla människor som bjudit oss hit och dit.

Vi anlände till The Pass och smörjde oss in i Matts zinklera och väntade oss att han skulle ta sin egna bräda och endast visa var det skulle vara bäst för oss att öva. Till vår överraskning gick han istället igenom grunderna för att stå upp på brädan på det lättaste sättet och drog oss sedan ut i vattnet där han sedan stod i över en timme och puffade oss fram på vågor efter vågor. Detta var mer än guldvärt eftersom det svåra är inte endast att få sig upprätt ställning, man måste också paddla för fullt för att få tag i vågen men genom att Matt puffade oss i rätt riktning behövde vi endast koncentrera oss på att få balansen i skick.

Att det finns fina människor, finns inga ord hur snällt denna gest var. Vår surfsession var inte så lite annorlunda än föregående dag och efter många misslyckande började jag få mig själv upp, först för en sekund sedan längre och längre och vid några tillfällen surfade jag helt påriktigt. Erika snappade upp sporten till och med snabbare och båda var enbart breda leenden och ömmande kroppsdelar efter ett par timmar i vattnet. Matt tog sin mindre bräda vid något tillfälle och fångade ett par vågor med den, hur han lyckades få det att se så flytande lätt ut är ett under. Att susa längs med vattenytan är definitivt det roligaste och beroendeframkallande jag gjort på länge, länge. Tror båda kommer att ha problem om vi inte får göra det här mycket mera.

Vi bjöd Matt på hamburgarlunch och när vi äntligen fick maten skakade jag av utmattning. Linsbiffburgarna var löjligt goda och två väldigt mätta och nöjda tjejer vinkade av vår surflärare vid hostellet. Jag var ännu så hög på adrenalin att jag klarade inte av att slappna av och underhöll några hostellkamrater med pianomusik före det äntligen kändes som att det var dags att ramla in i en hängmatta och försjunka sig i boken.

Följande dag hade vi ännu våra bräder och just före vi skulle gå ner till stranden och kolla hur vågorna såg ut fick jag meddelande av Matt igen att vi kunde fara ner en sväng till Tallows Beach om vi ville för att paddla ut och förhoppningsvis se delfiner. Om vi ville! Tallows Beach låg lite längre bort från The Pass och när vi kom ner till den fantastiskt vackra stranden hade vi turen att inte behöva trängas bland andra i havet, tydligen var det inte många som hade förstått hur magisk förmiddagen skulle bli den dagen på stranden. När vi traskade med våra bräder längs med stranden upptäckte Matt delfiner som simmade mot stället vi skulle paddla ut på och vi skyndade oss att ta oss så snabbt som möjligt ut på havet från Cosy Corner. Aldrig har jag varit så långt ute på havet utan båt, aldrig har jag varit så lugn och exalterad på en och samma gång och aldrig har jag suttit på en surfbräda och haft en flock delfiner simmandes några meter från mig. Ni kan tänka er att det var en ganska otrolig känsla.

När delfinerna försvunnit tog vår vän på sig uppdraget att hjälpa oss fånga vågor igen och plötsligt stod både Erika och jag upp på brädan våg efter våg och gled fram långt, långt tills brädan tog tag i strandkanten. Och så paddlade vi ut igen om och om igen tills benen skakade och armarna skrek efter vila och ändå var tanken på att få stå upp en gång till så lockande att man tog sig ut mot vågorna en gång till, och sedan en till. Dagen vi fick var något så otroligt magisk att jag fortfarande inte kan tro att det är sant att vi fick uppleva den och tydligen kunde inte heller Matt tro det eftersom dagar som denna händer det ungefär tio gånger om året när vågorna är så gott som perfekta. Som en perfekt avslutning på vår surfsession lyckades både Erika och jag surfa sidlänges ända ut till stranden tillsammans, hur absurt och fantastiskt är inte det. När jag frågade Matt varför han tog sig sin tid att hjälpa oss fick jag som svar att våra strålande tefatsögon och leenden var värt det att stå ute i havet, märkligare och härligare människa får man leta efter. När vi pustade ut en stund i sanden förstod jag hur levande jag kände mig för första gången på väldigt länge och hur riktig genuin lycka kändes igen. De här timmarna kommer att vara fullkomligt oförglömliga och hör till de bästa minnena jag har.

Som tack fick vår lärare lunch igen, denna gång på stället bredvid vårt hostell vid namn Tree House. Det här stället förtjänar ett extra utrop eftersom det är en av de mysigaste ställen jag någonsin varit på. Det är helt fantastiskt att det går strålande för stället fastän det ligger en bit utanför centrum, hela gatan är fylld med bilar oberoende vilken kväll det är frågan om. När vi åt den fantastiskt goda maten fick vi träffa Matts vän och ägaren av Tree House Nick och när han hörde hur bra vågor vi haft på Tallows Beach var hans svar ‘I can’t deal with this, I have to get out there’. Vi har förstått under vår vistelse i Byron Bay att om surfvågorna är tillräckligt bra är det en helt giltig orsak att ta en paus i jobbet och fara ut i havet. Saken är den att både jag och Erika kan nu förstå detta helt fullständigt, lite annat än i Finland där man kan bli irriterad på att någons lapp på luckan där det står att arbetaren tar en fem minuters paus.

Efter någon timme häng på hostellet med livemusik och bokläsning i hängmattorna piggnade vi till igen och drog oss till centrum för att carpa kvällen med ett glas vin framför oss och havsvinden som sällskap. Mot kvällen hade intressanta moln börjat formas på himmelen och vinden började vina längs med knutarna och följande dag skulle vi förstå varför.

 

Efter tre dagar av fantastiskt väder vaknade vi och våra hostellkamrater till regn som var i en helt annan kategori än vad vi någonsin sett förut. Cyklonen Debbie hade tagit sig ner till oss och det var första dagen som jag tog tid åt mig för att läsa hur mycket förödelse stormen hade lyckats göra i Queensland. Whitsundays hade evakuerats och flera städer som Airlie Beach och Mackay hade förstörts under de senaste dagarna, helt absurt att vi hade varit precis vid dessa ställen bara några eller någon vecka tidigare. Jag kom ihåg hur vår kapten, David, på Broomstick sade att det var ovanligt att de inte hade haft någon cyklon än i mars och nu kom den värsta sedan 2005. I Byron Bay och i områden runtomkring hade det inte regnat så mycket på närmare femtio år och i t.ex. Lismore som ligger 40 minuter norrut hade otaliga hus blivit förstörda på grund av översvämningen. Att vi inte drabbades hårdare än att vi satt uppkrupna på rummet och häpnades över hur mycket samt konstant det kunde komma vatten ner på ett dygn är ett mirakel. Följande natt hade jag fått sms av att man evkuerade närområden, aspekter som dessa är surrelaistiska för någon som kommer från ett land som har näst intill inga naturkatastrofer.

Vårt regnmoln följde oss till Byron Bay men vi var välidgt ivriga att komma fram eftersom detta ställe har varit högst på listan bland människor som rekommenderat ställen under vår Australienresa. Det tog inte heller länge för oss att bli stormförtjusta i staden med lite på 4000 invånare, vilket tur var eftersom våra förväntningar var vid det laget skyhöga. Att bo på hostell i Byron Bay är inte alls lika billigt som på andra ställen på östkusten men vi fick ett rätt bra veckopris på Byron Beach Resort som ligger någon kilometer från centrum, precis vid stranden Belongil Beach. Stället består av en rad byggnader med massa olika rum och många hängmattor hängandes längs med gångarna, ett av de bättre ställen vi bunkrat upp oss på.

Snabbaste vägen till centrum är att promenera barfota längs med stranden med en kulle med den ikoniska fyren på toppen som vy. Stranden har lika många tassavtryck som fotspår, om inte mera, och hundarna har precis samma uttryck av genuin lycka som Choco har när han får rusa fri omkring i snödrivorna i Lundoskogarna, enda skillnaden är att de flesta krabaterna här älskar havet. Trähuset beläget preics vid stranden är ett ställe jag inte skulle säga nej till att få bo i.

Byron Bay är ett ställe som är svårt att beskriva, samhället är någonting helt annat än vad vi hittills sett i Australien och ändå är det kanske det mest australiensiska jag upplevt. Atmosfären är väldigt lugn och icke-stressande i motsats till städerna till exempel. Det tog inte heller länge förrän vi förstod att Byron Bays namn skulle vara mycket mera passande som Surfers Paradise, tydligen är detta stället man skall vara på om man vill få bra vågor. Ett bra tecken är alla pickups fulla med surfbräden och madrasser som finns parkerade runt om i staden med surfkillar och -tjejer utanför dem. Första intrycket att bo i Byron Bay var inte alltför dåligt eftersom maten var billigare än någon annanstans och det tog inte många meter av sökande för oss före vi hittade den första bokaffären och senare lite längre bort en ännu bättre. Jag var såld.

På morgonen var det dags för en springtur igen  för att fira att solen stack sig fram. Av och an  till centrum längs med stranden fick vara mer än nog och kan säga att springa på strand med högtidsvatten och nästan endast mjuk sand tar väldigt bra i musklerna samt lungorna men upplevelsen i sig är värt mödan.

Sedan började det spännande eftersom vi fick för oss med rumskamraterna australienaren Anton att hyra surfbräden från receptionen och ta saken i egna händer att lära oss ta oss fram på vattnet. Andra rumskamraten tysken Marvin hade en del mera erfarenhet och anslöt sig till vårt sällskap med sin egna snärtigare bräda medan vi andra bar på betydligt större och mjukare, passliga för nybörjare. Med några få tips från våra kompanjoner och så var vi plötsligt ute bland vågorna och försökte få något häng på hur det hela fungerar. Att surfa ser så mycket lättare ut än vad det är det tog verkligen inte länge förrän många kroppsdelar ömmade av ansträngning och av de otaliga fallen samtidigt som näsan och halsen brände av alla kallsupar. Ändå var det helt ofantligt roligt att försöka stå upp gång på gång och bara att glida fram liggandes på brädan med vågens hastighet var någonting helt nytt och av de roligaste känslorna.

Väldigt komiskt måste det ha sett ut och mitt bland vågorna träffade jag en kille som verkligen såg ut som en äkta surfare med zinklera över hela ansiktet som skydd mot solen iklädd i en urtvättad och solblekt t-skjorta. Han var nyfiken på varifrån vi var och hur det kom sig att vi, som solklart var nybörjare, surfade på Belongil Beach; tydligen var vågorna inte alls bra för surfande den dagen vilket också förklarade alla kallsupar och nästa dags blåmärken på benen. Jag tror att Matt såg att vi verkligen ville lära oss sporten och tyckte synd om oss och ett tu tre hade vi en surflärare och skjuts till en bättre strand till följande dag. Medan vi diskuterade på stranden såg vi Erika som stod upp ordentligt på brädan för första gången och båda var minst sagt imponerade. Till och med jag lyckades dra mig upp för någon sekund senare på eftermiddagen, vilket räknas som en ytterst lyckad första dag av surfande. Båda var redan vid det här laget frälsta och staplade hem på hostellet lyckligare än någonsin, om än väldigt ömma och trötta.