Under vår frukoststund fick jag meddelande av Matt att han kunde plocka upp oss inom en timme för att surfa. Sagt och gjort, simdräkterna åkte på och vi hyrde samma bräder vi använt dagen innan och satte oss för att vänta på att vår nya vän skulle anlända. Erika hade fått träffa Matt en stund under föregående kväll utanför hostellet, vilket var skönt så att vi inte satte oss i nästan helt främmande persons bil utan att ha fått lära känna varandra lite först. (Han är otroligt snäll och ansvarsfull, inga föräldrar behöver bli oroliga nu.) Eftersom Matt är ursprungligen från Adelaide var han väldigt överraskad och imponerad att vi varit där och än en gång är jag så otroligt tacksam för alla snälla människor som bjudit oss hit och dit.
Vi anlände till The Pass och smörjde oss in i Matts zinklera och väntade oss att han skulle ta sin egna bräda och endast visa var det skulle vara bäst för oss att öva. Till vår överraskning gick han istället igenom grunderna för att stå upp på brädan på det lättaste sättet och drog oss sedan ut i vattnet där han sedan stod i över en timme och puffade oss fram på vågor efter vågor. Detta var mer än guldvärt eftersom det svåra är inte endast att få sig upprätt ställning, man måste också paddla för fullt för att få tag i vågen men genom att Matt puffade oss i rätt riktning behövde vi endast koncentrera oss på att få balansen i skick.
Att det finns fina människor, finns inga ord hur snällt denna gest var. Vår surfsession var inte så lite annorlunda än föregående dag och efter många misslyckande började jag få mig själv upp, först för en sekund sedan längre och längre och vid några tillfällen surfade jag helt påriktigt. Erika snappade upp sporten till och med snabbare och båda var enbart breda leenden och ömmande kroppsdelar efter ett par timmar i vattnet. Matt tog sin mindre bräda vid något tillfälle och fångade ett par vågor med den, hur han lyckades få det att se så flytande lätt ut är ett under. Att susa längs med vattenytan är definitivt det roligaste och beroendeframkallande jag gjort på länge, länge. Tror båda kommer att ha problem om vi inte får göra det här mycket mera.
Vi bjöd Matt på hamburgarlunch och när vi äntligen fick maten skakade jag av utmattning. Linsbiffburgarna var löjligt goda och två väldigt mätta och nöjda tjejer vinkade av vår surflärare vid hostellet. Jag var ännu så hög på adrenalin att jag klarade inte av att slappna av och underhöll några hostellkamrater med pianomusik före det äntligen kändes som att det var dags att ramla in i en hängmatta och försjunka sig i boken.
Följande dag hade vi ännu våra bräder och just före vi skulle gå ner till stranden och kolla hur vågorna såg ut fick jag meddelande av Matt igen att vi kunde fara ner en sväng till Tallows Beach om vi ville för att paddla ut och förhoppningsvis se delfiner. Om vi ville! Tallows Beach låg lite längre bort från The Pass och när vi kom ner till den fantastiskt vackra stranden hade vi turen att inte behöva trängas bland andra i havet, tydligen var det inte många som hade förstått hur magisk förmiddagen skulle bli den dagen på stranden. När vi traskade med våra bräder längs med stranden upptäckte Matt delfiner som simmade mot stället vi skulle paddla ut på och vi skyndade oss att ta oss så snabbt som möjligt ut på havet från Cosy Corner. Aldrig har jag varit så långt ute på havet utan båt, aldrig har jag varit så lugn och exalterad på en och samma gång och aldrig har jag suttit på en surfbräda och haft en flock delfiner simmandes några meter från mig. Ni kan tänka er att det var en ganska otrolig känsla.
När delfinerna försvunnit tog vår vän på sig uppdraget att hjälpa oss fånga vågor igen och plötsligt stod både Erika och jag upp på brädan våg efter våg och gled fram långt, långt tills brädan tog tag i strandkanten. Och så paddlade vi ut igen om och om igen tills benen skakade och armarna skrek efter vila och ändå var tanken på att få stå upp en gång till så lockande att man tog sig ut mot vågorna en gång till, och sedan en till. Dagen vi fick var något så otroligt magisk att jag fortfarande inte kan tro att det är sant att vi fick uppleva den och tydligen kunde inte heller Matt tro det eftersom dagar som denna händer det ungefär tio gånger om året när vågorna är så gott som perfekta. Som en perfekt avslutning på vår surfsession lyckades både Erika och jag surfa sidlänges ända ut till stranden tillsammans, hur absurt och fantastiskt är inte det. När jag frågade Matt varför han tog sig sin tid att hjälpa oss fick jag som svar att våra strålande tefatsögon och leenden var värt det att stå ute i havet, märkligare och härligare människa får man leta efter. När vi pustade ut en stund i sanden förstod jag hur levande jag kände mig för första gången på väldigt länge och hur riktig genuin lycka kändes igen. De här timmarna kommer att vara fullkomligt oförglömliga och hör till de bästa minnena jag har.
Som tack fick vår lärare lunch igen, denna gång på stället bredvid vårt hostell vid namn Tree House. Det här stället förtjänar ett extra utrop eftersom det är en av de mysigaste ställen jag någonsin varit på. Det är helt fantastiskt att det går strålande för stället fastän det ligger en bit utanför centrum, hela gatan är fylld med bilar oberoende vilken kväll det är frågan om. När vi åt den fantastiskt goda maten fick vi träffa Matts vän och ägaren av Tree House Nick och när han hörde hur bra vågor vi haft på Tallows Beach var hans svar ‘I can’t deal with this, I have to get out there’. Vi har förstått under vår vistelse i Byron Bay att om surfvågorna är tillräckligt bra är det en helt giltig orsak att ta en paus i jobbet och fara ut i havet. Saken är den att både jag och Erika kan nu förstå detta helt fullständigt, lite annat än i Finland där man kan bli irriterad på att någons lapp på luckan där det står att arbetaren tar en fem minuters paus.
Efter någon timme häng på hostellet med livemusik och bokläsning i hängmattorna piggnade vi till igen och drog oss till centrum för att carpa kvällen med ett glas vin framför oss och havsvinden som sällskap. Mot kvällen hade intressanta moln börjat formas på himmelen och vinden började vina längs med knutarna och följande dag skulle vi förstå varför.
Efter tre dagar av fantastiskt väder vaknade vi och våra hostellkamrater till regn som var i en helt annan kategori än vad vi någonsin sett förut. Cyklonen Debbie hade tagit sig ner till oss och det var första dagen som jag tog tid åt mig för att läsa hur mycket förödelse stormen hade lyckats göra i Queensland. Whitsundays hade evakuerats och flera städer som Airlie Beach och Mackay hade förstörts under de senaste dagarna, helt absurt att vi hade varit precis vid dessa ställen bara några eller någon vecka tidigare. Jag kom ihåg hur vår kapten, David, på Broomstick sade att det var ovanligt att de inte hade haft någon cyklon än i mars och nu kom den värsta sedan 2005. I Byron Bay och i områden runtomkring hade det inte regnat så mycket på närmare femtio år och i t.ex. Lismore som ligger 40 minuter norrut hade otaliga hus blivit förstörda på grund av översvämningen. Att vi inte drabbades hårdare än att vi satt uppkrupna på rummet och häpnades över hur mycket samt konstant det kunde komma vatten ner på ett dygn är ett mirakel. Följande natt hade jag fått sms av att man evkuerade närområden, aspekter som dessa är surrelaistiska för någon som kommer från ett land som har näst intill inga naturkatastrofer.
SOLIS ÄVENTYR 