UNDERBARA, MYSIGA BYRON BAY

Vårt regnmoln följde oss till Byron Bay men vi var välidgt ivriga att komma fram eftersom detta ställe har varit högst på listan bland människor som rekommenderat ställen under vår Australienresa. Det tog inte heller länge för oss att bli stormförtjusta i staden med lite på 4000 invånare, vilket tur var eftersom våra förväntningar var vid det laget skyhöga. Att bo på hostell i Byron Bay är inte alls lika billigt som på andra ställen på östkusten men vi fick ett rätt bra veckopris på Byron Beach Resort som ligger någon kilometer från centrum, precis vid stranden Belongil Beach. Stället består av en rad byggnader med massa olika rum och många hängmattor hängandes längs med gångarna, ett av de bättre ställen vi bunkrat upp oss på.

Snabbaste vägen till centrum är att promenera barfota längs med stranden med en kulle med den ikoniska fyren på toppen som vy. Stranden har lika många tassavtryck som fotspår, om inte mera, och hundarna har precis samma uttryck av genuin lycka som Choco har när han får rusa fri omkring i snödrivorna i Lundoskogarna, enda skillnaden är att de flesta krabaterna här älskar havet. Trähuset beläget preics vid stranden är ett ställe jag inte skulle säga nej till att få bo i.

Byron Bay är ett ställe som är svårt att beskriva, samhället är någonting helt annat än vad vi hittills sett i Australien och ändå är det kanske det mest australiensiska jag upplevt. Atmosfären är väldigt lugn och icke-stressande i motsats till städerna till exempel. Det tog inte heller länge förrän vi förstod att Byron Bays namn skulle vara mycket mera passande som Surfers Paradise, tydligen är detta stället man skall vara på om man vill få bra vågor. Ett bra tecken är alla pickups fulla med surfbräden och madrasser som finns parkerade runt om i staden med surfkillar och -tjejer utanför dem. Första intrycket att bo i Byron Bay var inte alltför dåligt eftersom maten var billigare än någon annanstans och det tog inte många meter av sökande för oss före vi hittade den första bokaffären och senare lite längre bort en ännu bättre. Jag var såld.
IMG_7721_editedIMG_7620_editedIMG_7625_editedIMG_7639_editedIMG_7632_editedIMG_7643_editedIMG_7654_editedIMG_7656_editedIMG_7660_edited

IMG_7662_editedIMG_7665_editedIMG_7670_editedIMG_7673_editedIMG_7677_editedIMG_7678_editedIMG_7683_edited

IMG_7684_editedIMG_7687_editedIMG_7691_edited

IMG_7693_edited

IMG_7695_editedIMG_7700_editedIMG_7706_editedIMG_7710_editedIMG_7713_edited

IMG_7715_editedIMG_7719_edited

På morgonen var det dags för en springtur igen  för att fira att solen stack sig fram. Av och an  till centrum längs med stranden fick vara mer än nog och kan säga att springa på strand med högtidsvatten och nästan endast mjuk sand tar väldigt bra i musklerna samt lungorna men upplevelsen i sig är värt mödan.

Sedan började det spännande eftersom vi fick för oss med rumskamraterna australienaren Anton att hyra surfbräden från receptionen och ta saken i egna händer att lära oss ta oss fram på vattnet. Andra rumskamraten tysken Marvin hade en del mera erfarenhet och anslöt sig till vårt sällskap med sin egna snärtigare bräda medan vi andra bar på betydligt större och mjukare, passliga för nybörjare. Med några få tips från våra kompanjoner och så var vi plötsligt ute bland vågorna och försökte få något häng på hur det hela fungerar. Att surfa ser så mycket lättare ut än vad det är det tog verkligen inte länge förrän många kroppsdelar ömmade av ansträngning och av de otaliga fallen samtidigt som näsan och halsen brände av alla kallsupar. Ändå var det helt ofantligt roligt att försöka stå upp gång på gång och bara att glida fram liggandes på brädan med vågens hastighet var någonting helt nytt och av de roligaste känslorna.

Väldigt komiskt måste det ha sett ut och mitt bland vågorna träffade jag en kille som verkligen såg ut som en äkta surfare med zinklera över hela ansiktet som skydd mot solen iklädd i en urtvättad och solblekt t-skjorta. Han var nyfiken på varifrån vi var och hur det kom sig att vi, som solklart var nybörjare, surfade på Belongil Beach; tydligen var vågorna inte alls bra för surfande den dagen vilket också förklarade alla kallsupar och nästa dags blåmärken på benen. Jag tror att Matt såg att vi verkligen ville lära oss sporten och tyckte synd om oss och ett tu tre hade vi en surflärare och skjuts till en bättre strand till följande dag. Medan vi diskuterade på stranden såg vi Erika som stod upp ordentligt på brädan för första gången och båda var minst sagt imponerade. Till och med jag lyckades dra mig upp för någon sekund senare på eftermiddagen, vilket räknas som en ytterst lyckad första dag av surfande. Båda var redan vid det här laget frälsta och staplade hem på hostellet lyckligare än någonsin, om än väldigt ömma och trötta.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s