SMÖRGÅSAR PÅ SQAURE ROCK & ETT KROSSAT BILFÖNSTER

På påsksöndagen brukar man ta det lugnt men vi hade andra planer. Alla var väldigt trötta och möra från föregående dag (Rex kunde knappt gå av muskelvärk och min fot tog olidligt ont) men ändå var vi ute ur dörren tidigt på morgonen med hikingutrustning på igen. Med smörgåsar från ett lokalt café mötte vi upp Sarahs arbetskompis Lina från Litauen samt hennes väninna och styrde bilarna mot Namadgi National Park. Vi hade blivit lovade att vi ej skulle lämna Australien utan att se vilda kängurun och den rutan kunde vi checka av vid parkeringsplatsen där några sötnosar vilade i solen. Vi traskade längs med en stig och temperaturen började så småningom stiga så att klädlager efter klädlager kunde åka av och efter en hel del vandring kom vi fram till Square Rock, australienarna har än en gång haft mycket fantasi när de namngett ting. Vyn var dock någonting helt annat än tråkigt och vi klättrade alla upp på den högsta stenen med lite möda och det kändes som om man befann sig på toppen, både bokstavligen och bildligt talat. När stenarna var utforskade slog vi oss ner intill klippkanten och njöt än en gång av en väldigt speciell lunch medan solen värmde oss och vi blev slöa och vi måste tvinga oss att kravla upp och traska ner igen. Vid bilen möttes vi av våra kängurun som inte flyttat på sig under de senaste timmarna, deras liv är inte alltför dåligt.

IMG_9201_editedIMG_9203_editedIMG_9208_editedIMG_9213_editedIMG_9216_editedIMG_9219_editedIMG_9223_edited

IMG_9227_editedIMG_9231_editedIMG_9232_editedIMG_9240_edited

IMG_9242_editedIMG_9243_editedIMG_9246_edited

IMG_9261_editedIMG_9266_editedIMG_9271_edited

IMG_9277_edited

IMG_9281_edited

På tillbakavägen till Canberra pausade vi vid Gibraltar Falls och vinkade av våra nya kompisar som måste ge sig av. Lina hade studerat i Finland och det var väldigt intressant att höra hur hon upplevt vårt land i tiderna. Dessutom försäkrade hon oss att allt det man oroar sig över i tjugoårsåldern brukar lösa sig, fullständigt onödigt att oroa sig över dem i första taget. Skönt att höra det från någon lite äldre, om man sedan kunde ännu ta till sig lärdomen vore det perfekt.

Vi satt vid vattenfallet en stund och förbryllades över hur lilla Sarah kunde uthärda det iskalla vattnet medan vi andra började se stjärnor av smärta efter ett tag. En liten bit vidare från nationalparken stannade vi vid Canberras enda strand och tog en väldigt snabb tupplur i den varma sanden före vi fortsatte för dagens sista utfärdsmål.

IMG_9285_edited

IMG_9286_editedIMG_9293_edited

IMG_9297_editedIMG_9302_edited

IMG_9307_edited

IMG_9312_edited

IMG_9314_edited

IMG_9318_editedIMG_9320_edited

IMG_9324_edited

National Arboretum Canberra ligger på en av de tre kullarna som omringar huvudstaden och har en intressant historia. 2003 brann området fullständigt ner i en förödande skogsbrand och det bestämdes att man skulle plantera olika slags träd och buskar på det 250 hektar stora området. Efter 2005 har man hållit på och planterat massa olika trädslag och 2013 öppnades trädmuseet dit vi kikade in och fick en trevlig liten rundtur av en volontär. Stället är väldigt häftigt och imponerande och det kommer vara fruktansvärt spännande att se hur kullarna kommer att se ut om 20 år. Vissa träd växer riktigt bra medan man har problem med andra och vi funderade om hela projektet i sin helhet kommer att fungera i slutändan eller rubbar man ekosystemet genom att låta arkitekter planera skogar som ser fint ut för ögat men kanske inte fungerar biologiskt sätt. Det väntar att se.

IMG_9326_edited

IMG_9329_editedIMG_9333_editedIMG_9337_edited

IMG_9341_editedIMG_9345_editedIMG_9347_editedIMG_9351_editedIMG_9356_edited

Hela rundturen hade vi spetsat oss på att få något gott och sött i oss så vi belönade oss med riktigt goda bakverk och vilade väldigt trötta fötter en stund. Före museet stängde hann vi se otroligt fina bonsaiträd och hittade ett som var 137 år gammalt vid det här laget – hur man inte klarar av att hålla en växt levande ett år är obegripligt när andra kan sköta om sitt träd i över hundra år.

Vi satte oss i bilen och körde några hundra meter upp på kullen för att beundra utsikten och värmen som kom med de sista solstrålarna och parkerade den bland flera andra med barnfamiljer runtomkring oss. Vid örnskulpturen satt vi sedan och kände oss väldigt nöjda med dagen och planerade vad vi skulle hitta på de sista timmarna i Canberra och jag tog upp kameran och tänkte att jag måste få ett sista foto ännu av den vackra naturen. När vi till slut promenerade tillbaka till bilen slog våra världar om. Ett krossat bilfönster räckte till detta.

IMG_9357_editedIMG_9360_edited

IMG_9365_editedIMG_9371_editedIMG_9370_edited

IMG_9372_editedIMG_9374_editedIMG_9379_edited

IMG_9387_edited

IMG_9390_editedIMG_9399_editedIMG_9404

 

Som jag tidigare skrivit blev vi rånade där och då och det vi blev av med var Erikas ryggsäck. Ingen hade ens kommit på tanken att vi borde ta med ägodelarna eftersom vi endast stannade i parken ca 20 minuter och stället var definitionen av säkert. Att jag tog min ryggsäck med var endast av dum tur eftersom jag nästan alltid går omkring med kameran, annars skulle två personers alla mest värdefulla ägodelar försvunnit.

Följande timmar var kaotiska med samtal till Finland och polisen i Canberra. Det tog inte länge förrän vi förstod att vi inte skulle få åka ut ur landet före ett nytt pass kommit från Finland och till råga på allt var det påskledigt, vilket betydde att processen kunde påbörjas först om två dagar. På parkeringsplatsen satt vi tills det blev beckmörkt och det blev så kallt att alla satt ihopkrupna intill varandra för att hålla någonslags värme. Till slut efter över två timmar väntande fick vi besked att polisen kunde komma till Rex’ hem och frusna åkte vi genom staden med en ruta mindre. Kan fortfarande inte förstå att de handlade situationen så dåligt. Men Rex och Sarah var guldvärda. Sarah tröstade med varma kramar och Rex var väldigt snabb med att försäkra oss om att vi får stanna hos honom så länge som vi behövde, snällare människor får man leta efter. Kvällen slutade med pizza och Forrest Gump och tankar som snurrade för snabbt; Vad skullle hända nu? 

SNÖBOLLSKRIG PÅ MOUNT KOSCIUSZKO & FRISBEEÅKNING

Lördagsmorgon och vi var alla ute ur dörren redan åttatiden, lite trötta men ivriga för den kommande dagen. Vi följde Bel och Matt i varsin bil och stannade för kaffe efter en stund för att piggna till lite. Efter ett par timmar hade vi kört fel och fick vända om men före klockan slog eftermiddag hade vi ändå kommit fram till Thredbo-skidanläggning – vi skulle bestiga berg! Mount Kosciuszko är Australiens högsta och enda berg på 2228 m och det är rätt vanligt att man tar upp en skidhiss de första kilometrarna som är de brantaste och sedan promenerar de sista sju upp till toppen. Det var vår första plan men eftersom hissen var rätt dyr och det slutade med att alla var okej, vissa mera tveksamma än andra, med att promenera hela vägen upp så letade vi hurtigt upp Merrits Nature Track. Sedan var det bara att följa vägen uppåt.

IMG_8880_editedIMG_8896_editedIMG_8899_editedIMG_8903_editedIMG_8910_editedIMG_8913_editedIMG_8916_editedIMG_8919_editedIMG_8921_editedIMG_8926_edited

Vilken himla tur att vi inte visste hur otroligt brant den första biten skulle vara, annars hade vi antagligen gladeligen betalat för hissen. Det tog inte länge förrän benen skakade och lungorna väste, aldrig någonsin har jag klättrat uppför så många trappor efter varandra. Tanken att det inte kan vara mycket kvar och gott resesällskap hjälpte och lite på en timme senare var vi framme vid den första etappen och vi firade med att ta gruppfoto.

IMG_8927_editedIMG_8937_editedIMG_8938_edited

IMG_8941_editedIMG_8947_editedIMG_8950_edited

IMG_8954_editedIMG_8955_editedIMG_8957_editedIMG_8958_editedIMG_8961_editedIMG_8968_editedIMG_8970_editedIMG_8971_editedIMG_8972_editedIMG_8974_editedIMG_8976_edited

Vyn var inte fy skäms redan på denna höjd och med skräckblandad förtjusning kollade vi hur terrängcyklisterna ven förbi utför den branta sluttningen. Sedan var det bara att samla sig och fortsätta uppåt. Om det hade varit absurt att se höstfärger i Canberra var snön vi mötte någonting av helt annan klass, det var under en vecka sedan vi solat på Newcastles stränder och nu var vi omringade av snöhögar. Rex startade snöbollskrig och före vi var uppe på toppen hade alla fått åtminstone en snöboll i nacken som sedan fortsatte i hämnd. Vyerna blev bara vackrare och vackrare och det var svårt att greppa tag om var vi var.

IMG_8983_editedIMG_8984_editedIMG_8985_editedIMG_8986_editedIMG_8987_editedIMG_8989_editedIMG_8994_editedIMG_8995_editedIMG_9002_edited

IMG_9003_edited

IMG_9009_edited

IMG_9013_editedIMG_9014_editedIMG_9015_edited

När det var några kilometrar kvar började magarna kurra tillräckligt mycket och temperaturen blev inte varmare, passligt med matpaus med andra ord. Vi tog skydd av vinden bakom stenbumlingar och smaskade i oss egengjorda smörgåsar med de ”australiensiska alperna” och Lake Cootapatamba som lunchutsikt, det kan ha varit en av de bästa luncherna någonsin. Med ny energi var stegen sedan en aning lättare och äntligen började vi stiga den sista delen.

IMG_9022_editedIMG_9029_editedIMG_9031_editedIMG_9036_editedIMG_9039_editedIMG_9041_editedIMG_9044_editedIMG_9048_editedIMG_9053_edited

IMG_9056_edited

IMG_9059_edited

Och så var vi på toppen! Alla var sprudlande glada och euforiska att vara på den högsta punkten av Australien. Vi alla fick plats på pelaren som märkte denna punkt och fortsatte med att fota omslaget till bandet som hypotetiskt skulle bildas. Utsikten togs in till max och det var en väldigt befriande och lätt känsla jag hade där uppe. Fastän solen var farligt lågt vid det här laget och vi hade hela vägen ner ännu tog alla det lugnt en bra stund och blickade över bergstopparna, vissa som hade zebraränder och andra som såg klarblå ut. När klockan var fyra visste vi att det skulle bli mörkt om en och en halv timme och det skulle ta betydligt längre för oss att komma ner. Sista delen av detta äventyr började.

IMG_9069_editedIMG_9128_edited

IMG_9118_editedIMG_9117_editedIMG_9113_editedIMG_9101_editedIMG_9094_edited

IMG_9089_edited

IMG_9079_editedIMG_9070_edited

IMG_9077_editedIMG_9076_edited

IMG_9084_editedIMG_9107_editedIMG_9108_editedIMG_9111_edited

Ljuset på bergen var vi den här tiden någonting helt magiskt och jag kunde ha stannat och tagit tio gånger flera foton än vad jag gjorde. Tillbakavägen promenerade vi nästan helt utan andra vandrare vilket gjorde hela upplevelsen ännu mera speciell. Vid hissarna möttes vi av en solnedgång och de vackraste färgerna. Trapporna vi steg uppför väntade även på oss och min onda fot var inte glad. Vi alla förstod att det inte skulle vara kul att hoppa nerför trapporna i mörker, givetvist hittar man alltid då på en plan B.

IMG_9133_editedIMG_9136_editedIMG_9138_editedIMG_9143_editedIMG_9146_editedIMG_9148_edited

IMG_9152_editedIMG_9155_edited

IMG_9159_editedIMG_9162_editedIMG_9168_editedIMG_9170_edited

IMG_9174_edited

IMG_9177_edited

IMG_9179_editedIMG_9180_edited

Beslutet togs att vi skulle försöka ta oss nerför gräsbacken som skidåkarna åker nerför vintertid, sagt och gjort. Backen var så otroligt brant att alla föll ner på baken gång på gång och det torra gräset var något absurt halt. Därifrån kom idén att åka nerför backen på våra ändor och därefter kom idén att ta fram Bels frisbee och ta oss ner med hjälp av den. Detta hände och fungerade påriktigt och var något fruktansvärt roligt. När jag fått ordentlig fart och susade nerför backen en god bit med gräs överallt kunde jag inget annat än fnittra hysteriskt, roligare färdmedel får man leta efter. Den sista biten stumlade vi ner i totalmörker med mjölksyra i benen och när fötterna äntligen rörde asfalt var det en verklig lättnad – vi hade klarat den sex timmar långa färden på ca 20km!

IMG_9188_editedIMG_9193_edited

Nästa etapp var givetvis mat men på landsvägen påväg österut märkte någon i bilen att stjärnhimmelen var klarare än någonsin. Vi parkerade snabbt på en liten väg någonstans mitt ute i ingenstans och snart låg vi alla i en ”hippie circle” på en iskall grusväg och var i totalt hypnotiskt tillstånd av alla stjärnor och Vintergatan (eller The Great Microwave som den även kan kallas) som sträckte ut sig ovanför oss. När alla var genomfrusna bröt vi den magiska stunden och fick äntligen varm mat i oss på en pub i Cooma. Matt och Bel skulle fortsätta äventyrsveckoslutet i trakterna så vi kramade dem hejdå och körde sedan utmattade med Sarah och Rex tillbaka till Canberra. Den här dagen kan jag lugnt säga var en av de mest spännande och roligaste som jag varit med om!

CANBERRA, AUSTRALIAN CAPITAL TERRITORY

Tåget till Sydney tog vi från Newcastle men vår slutdestination var något lite mera exotiskt. Rex, som vi hade blivit vän med i Apollo Bay och senare träffat i Agnes Water, hade bjudit oss till sig i Canberra och ett sådant erbjudande vill man ju inte tacka nej till. Väl i Sydney tog vi oss till någon stadsdel som hette Marrickville och satte oss sedan utanför stationen på våra ryggsäckar och såg allmänt vilsna ut bland lokalbefolkningen. Efter en god väntan kom äntligen Rex i en hyrbil med Sarah från Schweitz som följe. Vi skulle strax lista ut att Sarah var Rex’s väldigt nya flickvän, de hade knappast väntat sig få se efter två herrelösa finnar så länge som det till slut blev, heh. Fruktansvärt söta var båda två hur som helst. Alla var hungriga och vi satte oss på första bästa thairestaurang som visade sig vara en av de bästa jag ätit på, slumpen slutar aldrig förvåna en.

Sedan följde en över tre timmar lång resa mot inlandet och termometaren på bilen började sjunka sakta men säkert. Vid ett skede vaknade jag till att vi körde mitt i ingenstans och det hela liknade väldigt mycket någonting ur en skräckfilm med landsvägen omringad av dimma och ingen annan än vi på vägen och en och annan död känguru. Tydligen hade navigatorn bestämt sig att leda oss på en ”scenic route”, till slut kom vi ändå fram till Canberra, Australiens huvudstad. Sarah plockade några sovsäckar till oss hemma hos sig och vi for i samma veva upp till hennes takterrass som hade en utsikt som inte var fy skäms. Stjärnhimmelen och ljusen från Canberra fick vi uppleva kl. 02 medan vi höll på att frysa ihjäl oss, 4 grader var ingenting vi vid det här laget var vana vid kan jag säga.

Följande morgon vaknade alla väldigt sent efter den långa natten och vi kröp ut i strålande solsken och höstfärger i sakta mak. Rex’s ena rumskamrat äger ett café som Rex lovade hade den bästa brunchen och mycket rätt hade han. Penny University hade helt gudomligt god mat och fantastisk service, man blir alltid väldigt glad när unga människors företag går bra och att Ellie har lyckats så väl med sitt är beundransvärt – ett måste att besöka om man är i trakterna! Det var fyra väldigt mätta och nöjda typer som fortsatte en sightseeingdag i Canberra efteråt.

IMG_8606_editedIMG_8609_editedIMG_8613_editedIMG_8616_edited

Rex bor i stadsdelen Kingston som ligger söder om sjön Lake Burely Griffin. Kingston är ett väldigt förmöget område och bostaden vi fick vistas i är ett verkligt kap med tanke på storlek, läge och hyra. Vi promenerade längs med sjön och förundrades över hur höstigt allt kändes, på något vis hade vi en bild av Australien att det alltid var sommar där. Helt härligt väder var det hur som helst och Canberra var redan vid första anblick fantastiskt vackert.

Staden har en väldigt intressant historia och valdes till huvudstad 1908 då varken Sydney eller Melbourne kunde komma överrens om vilkendera skulle bli landets huvudstad och som kompromiss valde man någonting mitt emellan. Canberra är helt och hållet planerat från noll och ligger mellan tre kullar med sjön i mitten. Världskrigen hindrade planeringen en del men man kan klart se att mycket är väldigt noggrant uttänkt och hur byggnader är placerade i kombination med varandra är mycket fascinerande. Fastän det endast bor 380 000 invånare i huvudstaden har Canberra en del pengar tack vare all politik och företagsverksamhet som verkar i staden men det är tydligen endast under de senaste tio åren som staden verkligen har börjat blomstra kulturmässigt. Fortfarande har Canberra ett rykte om att vara fullständigt tråkigt och inte ha någonting att erbjuda, vilket många poängterade när vi berättade att vi skulle dit men det visade sig vara väldigt inkorrekt under vår vistelse.

IMG_8624_editedIMG_8629_edited

IMG_8632_edited

IMG_8634_editedIMG_8645_editedIMG_8648_edited

IMG_8653_editedIMG_8672_editedIMG_8680_edited

Som musikvetare var det förstås väldigt intressant att jag fick se ett helt nytt instrument som inte var helt litet i storlek. National Carillon är en carillion, eller ett klockspel, som det inte finns många av i världen i samma storlek. Klockorna i klockspelet hade ett väldigt behagligt ljud och var allmänt imponerande där det låg vid sjökanten. Vidare fortsatte vi till Sculpture Garden som hörde till National Gallery of Australia
där vi såg ett av de mest fascinerande utomhuskonstverk jag sett. James Turrells ”Within without” (2010) ser ut som endast en gräskulle på utsidan men inne finns det någonting väldigt speciellt. Inne i kupan är ljuset något helt magiskt och alla fyra satt där en god stund väldigt medidativa tillstånd. Färden fortsatte till gamla parlamenthuset via ett indiskt bröllop och en rosengård. Utanför finns aboriginernas ”ambassad” och man vet inte om man skall skratta eller gråta åt åsynen. Mera av det senare och man förstår att australienarna har en lång väg att gå med denna del av deras historia, det finns mycket att säga om hur de har och fortfarande hanterar situationen med aboriginerna.

IMG_8681_edited

IMG_8686_edited

IMG_8691_editedIMG_8696_editedIMG_8699_edited

IMG_8708_edited

IMG_8712_edited

IMG_8722_edited

IMG_8729_editedIMG_8731_editedIMG_8734_editedIMG_8738_editedIMG_8741_editedIMG_8743_editedIMG_8747_editedIMG_8750_editedIMG_8758_editedIMG_8770_editedIMG_8769_editedIMG_8773_editedIMG_8789_editedIMG_8776_edited

Efter gamla parlamentet var det givetvis tur att se nya parlamentet som var rätt coolt byggt, prydd med troligtvis den största australiensiska flaggan som hissas. Ovanför byggnaden har det byggts en kulle för att man skall kunna traska på parlamentet och till traditionen hör det till att man skall rulla nerför kullen. Rex och Erika hedrade traditionen synnerligen bra medan Sarah och jag dokumenterade detta med tårar i ögonen. Kan säga att plötsligt blev denna aktivitet mycket populär bland flera barnfamiljer.

IMG_8804_edited

IMG_8809_edited

IMG_8818_editedIMG_8828_editedIMG_8834_editedIMG_8841_editedIMG_8842_editedIMG_8844_editedIMG_8847_edited

IMG_8849_edited

När solen började dala skyndade vi tillbaka till Kingston för att hämta bilen och hann nätt och jämt till Sarahs tak för att se solnedgången. Terrassen är helt löjligt cool och fin med pool och de mysigaste kojorna och utsikten är verkligen 10/10. Vi delade på en burk chips tätt intill varandra tills vi satt i nästan mörker och temperaturen föll åter mot det ensiffriga hållet. Via matbutiken for vi för att hitta på någonting för middagslagning och jag fick snabbt huvudansvaret. Medan jag lagade den grönaste pastan jag kan kom Rex’s tyska kompis Matthias, eller Matt (hur måmga av dessa har vi blivit vän med under resan?), över på middag och senare fick vi även sällskap av hans flickvän Belinda, eller Bel. Sarah och Matt är kolleger och biologdoktorander och pratar om vetenskap på ett väldigt hemtrevligt sätt medan Bel är ekologdoktorand och kan mera om djur än någon annan jag träffat. Denna kväll planerade vi nästa dags stora äventyr, vilket vi då trodde skulle bli det enda gemensamma men vi skulle få lära känna dessa människor mycket bättre sist och slutligen. Vilken tur i oturen!

IMG_8850_editedIMG_8854_edited

IMG_8867_editedIMG_8865_editedIMG_8873_editedIMG_8876_edited

‘DON’T GO CHASING WATERFALLS’ & SUSHI FÖR FYRA

Nästa dag i Cardiff var det söndag och Chris samt Jordan hade ledigt vilket betydde utflyktsdag. Bilen styrdes mot Somersby Waterfalls under förmiddagen och otroligt nog spelade ‘Waterfalls’ av TLC i radion just före vi var framme vilket ledde till att alla sjöng ‘Don’t go chasing waterfalls’ (vilket var exakt vad vi gjorde) resten av dagen. Första delen av vattenfallet var redan imponerande eftersom jag aldrig varit så nära ett förut men det fanns en del andra människor där så pojkarna bestämde sig för att vi kunde fortsätta längs med stenarna neråt. Vänstra foten som jag skadat i Byron Bay tyckte mindre om detta uppdrag men förstås ville jag inte för allt i världen missa någonting som detta så vi fortsatte hoppa från sten till sten utan att stöta på mer än ett par andra äventyrare under vägen.

IMG_8386_editedIMG_8392_editedIMG_8400_editedIMG_8406_edited

IMG_8433_edited

IMG_8422_editedIMG_8428_edited

IMG_8429_edited

IMG_8432_edited

Nerför ett kort rep klättrade vi och kom till ett till vattenfall som dånade så högt att man knappt hörde vad den andra sade strax intill. När pojkarna hade överlevt att krypa under fallet for även vi tjejer och fick iskallt vatten över oss med sådan kraft att man nästan tappade andan. Upplevelsen i sig var något av det coolaste jag varit med om. Sedan klättrade vi ner till pölen nedanför och kastade i oss med hjälp av ett rep som någon bundit fast i ett träd och tappade andan igen på grund av det minst sagt uppfriskande vattnet. När vi njutit av stället tillräckligt skuttade vi tillbaka till bilen, fullständigt i extas av dagens äventyr.

IMG_8444_edited

IMG_8448_edited

IMG_8452_edited

IMG_8464_editedIMG_8468_editedIMG_8482_editedIMG_8491_edited

IMG_8494_edited

Resten av dagen tillbringades som en äkta australiensisk söndag bör tillbringas på terrassen. Pojkarna drack ett par öl medan Erika och jag slumrade turvis till i hängmattan med eftermiddagssolen i ansiktet. Matt var avundsjuk på oss eftersom han lovat fara på barnkalas och paketerade in presenten sin i julklappspapper med inte alltför stor entusiasm medan vi andra stöttade honom med höga skratt. När han överlevt kalaset lagade han paella till alla som var något otroligt gott och lyxigt, vår kock var även rätt stolt över sig själv. Bättre dagar får man leta efter.

IMG_8496_editedIMG_8498_editedIMG_8499_editedIMG_8520_edited

 

Följande dagar var härligt lugna och våra morgonstunder med Erika förblir oförglömliga då vi lagade fina frukostar i lugn och ro och åt dem framför en TV-serie eller film på Fosterbrödernas mysiga soffa medan våra vänner var på jobb. Ena kvällen stökade vi köket medan Matt underhöll oss och Chris fixade jobb i USA och plötsligt hade vi en hel massa sushi tillagat som kunde ha räckt till dubbelt så många personer men istället fick vi fyra sluka i oss så mycket vi orkade. Till på köpet hade vi lagat äkta finsk blåbärspaj till efterrätt och vi fick ännu lite till pluspoäng av pojkarna och fick lov att stanna hur länge vi ville. Win-win.

IMG_8530_edited

IMG_8531_edited

IMG_8539_edited

IMG_8548_editedIMG_8541_editedIMG_8555_edited

I Newcastle fick vi även äntligen se Beuaty and the Beast-filmen som vi planerat att se sedan Erika fyllde år. I HOYTS-biosalong fann vi de bästa sätena och fotstöden åkte upp och vi kröp nöjda ihop och njöt av en väldigt välgjord nostalgisk Disney-film. På kvällen improviserade jag ihop en curry med Erikas hjälp och pojkarna var än en gång mera än nöjda när det var läggdags.

IMG_8550_editedIMG_8566_editedIMG_8568_edited

 

Sista dagen maxade jag lugnet och roet till fullt med att skriva hela dagen medan Erika fick träffa sin kompis Jayden som hon blivit bekant med under utbytesmånaderna i USA. Jag och Chris tittade mot kvällen fascinerat på matprogram och längtade båda till andra länder med nya matkulturer, båda har en rätt stor passion för mat och matlagning. När alla var färdigt jobbade för dagen drog vi iväg till Cardiffs bästa pizzeria för att äta den sista måltiden med Chris, Matt, Jordan och även Jayden. På bakgården på rangliga stolar satt vi och delade på ordentliga pizzor och pastor medan vi drack vin som man fick ta med själv och skrattade bort de sista timmarna i Newcastle. Hem kom vi i en ordentlig matkoma och sade så småningom hejdå till Matt och Jordan som skulle tidigt upp följande dag, väldigt vemodigt men hejdån som man inte vet hur länge de kommer att räcka. Chris, Erika och jag satte sedan och pratade om allt mellan himmel och jord och märkte inte hur många vinglas slank ner och hur timmarna rullade förbi. Långt in på natten var det ändå sängdags med Chris’s sanna ord It’s been real’.

Före vi skulle ta tåget till Sydney tyckte alla att en fish n’ chips lunch skulle sitta bra, australienarna kan ändå den rätten väldigt bra. Runt Lake Mcquarie satt vi och njöt av den vackra dagen före jag körde en sista gång i Australien i Betsy The Beast. Chris fick en enorm kram och sådan tacksamhet från oss som var svår att sätta i ord. Dagarna i Newcastle och Cardiff var helt otroligt fina och roliga och saknar dem redan. Man kan lugnt säga att vi fått lära känna helt fantastiskt fina människor.

IMG_8581_editedIMG_8586_editedIMG_8590_editedIMG_8588_editedIMG_8595_editedIMG_8604_edited

TILLBAKA I HEMTREVLIGA NEWCASTLE & BRÖDERNA FOSTER

Dags att bryta radiotystnaden här då. Vissa händelser gjorde att den kreativa inspirationen nollades ganska totalt men resan och äventyret fortsätter med omstrukturerade planer i andra delar av världen och det känns som att det går att skriva i en positiv ton äntligen. I skrivande stund sitter vi i ett av Vietnamns bergstäder med en till kompanjon i vårt resesällskap vilket är en mindre än planerat och jag har haft tid att fundera över framtiden mera än någonsin. Allt i sin tid dock. Vi är långt borta från Newcastles stränder och bröderna Fosters soffa men därifrån fortsätter vi historierna.

Efter Byron Bay var jag så hög på livet att fötterna dinglade en god bit ovanför markytan. Kommer ändå ihåg att jag hade sovit mindre än på hela resan tills dess och efter en tung nattbussresa till Newcastle kände jag hur energinivåerna var farligt låga. Ängeln Chris hämtade två huttrande tjejer kl. 05 på morgonen i Betsy The Beast (hans bil) och efter en gruppkram kändes det redan bättre, vi var tillbaka i hemtrevliga Newcastle! Vi krashade i Matts arbetsrum där sängarna väntade färdigt bäddade och sov de sista morgontimmarna.

När alla var lite mera vid liv fick jag tillgång till köket igen och efter en välbehövd frukost körde vi till en av Newcastles attraktioner som vi missat föregående gång. Bogey Hole ligger gömd vid klipporna nära Newcastle Beach och gröptes fram ut ur klipporna av fångar 1819 och användes som ett badställe av dem. Havsvattnet slår över kanterna och när vi satt på kanten kastades jag med sådan fart i vattnet att jag nästan landade på Chris och det var tydligen ingenting jämfört med hur det kan se ut vissa dagar. Vattnet var väldigt klart och kyligt och efter några simtag piggnade man till rejält. Fantastiskt vackert var det där också.

IMG_8268_edited

IMG_8276_edited

 

IMG_8287_editedIMG_8284_edited

IMG_8292_editedIMG_8295_editedIMG_8315_editedIMG_8323_editedIMG_8325_editedIMG_8281_edited

IMG_8326_edited

När vi traskade uppför trapporna mötte vi Jordan som kom emot oss och vi drog till Newcastle Beach för lite strandhäng. Efter alla regniga dagar i Byron Bay var solstrålarna väldigt välkomna hos mig och Erika och det krävdes inte mycket för mig att somna till ordentligt tills jag blev väckt av att Jordan som kastade sand på mig. De följande dagarna fick man bli van igen med att konstant bli retad och det kändes som om man fått tillbaka tre storebröder i form av Chris, Matt och, den värsta av alla, Jordan som fortsatte att kasta ur sig saker som fick oss att kikna av skratt gång på gång. Saknar dessa stunder något otroligt.

IMG_8329_editedIMG_8330_editedIMG_8337_edited

IMG_8340_editedIMG_8341_editedIMG_8343_edited

Efter strand och sol kommer mat och vin, så hör det till hos Fosterbröderna. De följande dagarna kretsade mycket kring matlagning och det började Chris utomordentligt bra med genom att fixa vegeburgare till oss medan vi tog ikapp den senaste månaden. När vi satt på terrassen och beundrade solnedgången fick vi äntligen se Matt igen och kvällen fortsatte i historier och syskonbråk. Allt kändes rätt.

IMG_8345_editedIMG_8347_edited

IMG_8353_editedIMG_8356_edited

IMG_8361_editedIMG_8367_edited

IMG_8374_editedIMG_8377_edited

IMG_8380_editedIMG_8384_edited

 

NÄR DET INTE GÅR SOM PLANERAT

Ja. Idag skulle ha varit vår första dag på Bali men vi är kvar i Canberra, Australien. Allt har gått så otroligt bra under den här resan och våra ”sista” dagar i Australien över påsken var helt fantastiskt roliga. Ena minuten sitter vi med vänner och blickar över huvudstaden på en kulle med solen lågt över himmelen efter en fartfylld dag och planerar vad vi skall hitta på de sista timmarna, alla på strålande hummör. Nästa minut hittar vi hyrbilen med ett fönster krossat och Erikas ryggsäck som inte längre finns kvar. Det värsta som kan hända en utomlands skedde och nu är Erika utan pass och väntar ett nytt från Finland. Hela situationen var fullständigt absurd och otäck, tjuvarna var brutalt effektiva mitt på dagen med massa barnfamiljer och andra bilar runtomkring och dessutom i en av de säkraste städerna man kan tänka sig. Ingen kan tro oss när vi berättar vad som skett.

Plötsligt finner vi oss i en situation där vi får ta itu med problem efter problem för att få oss ur denna soppa. Stackars Erika får förstås handsakas med mycket mer elände än vi andra och pappersarbete finns det gott om. Vi börjar uppskatta det effektiva finska arbetssättet och är av den åsikten att Canberras polis kan dra någonting gammalt över sig. Och de patetiska kräken som gjort en människas liv hundra gånger jobbigare endast på grund av en stulen ryggsäck skall vi inte ens börja diskutera..

Mitt i kaoset måste man försöka se saker från ett positivt ljus. Alla är okej och saker kommer till slut att lösa sig. Vi befann oss i samma stad som den finska ambassaden, vill inte ens tänka på vad vi skulle ha gjort om vi t.ex. varit i Cairns. Vi har helt fantastiskt fina vänner som genast försäkrade oss om at vi får stanna hur länge som helst och som tröstat oss på det bästa tänkbara sätten de senaste dagarna. Och någonting lär vi säkert oss av även detta och någon dag skrattar vi väl åt att vi måste vänta förgäves två timmar på polisen ihopkrupna på en parkeringsplats medan det blev bäckmörkt och temperaturen kröp under 10°C. Good times.

MATKOMA EFTER PIZZAKVÄLL & TVÅ OMGÅNGAR UPP TILL FYREN & HEJDÅN

Vädret fortsatte i vanlig ordning; sol, regn, sol och ganska så mycket regn. Jag började fasa över att måsta lämna detta ställe, att promenera fram och tillbaka längs med stranden med alla hundar, varav vissa började redan bli bekanta, hade blivit en rutin som jag inte ville ge upp. Som tur skulle vi få se vänner efteråt, om vi skulle ha måsta ta oss in på ett hostell i t.ex. Sydney vet jag inte vad jag skulle ha tagit mig till.

DSC_0003_edited

Jag hade sagt hejdå till Matt som var resten av veckan på ett av sina jobb och campade med ett gäng fädrar och söner och Nick hade tagit åt sig jobbet att få oss ut i vattnet. En kylig eftermiddag plockade Colin upp oss och våra bräder i sin rustiska pickup-bil och vi trängde oss samman med Nick och härliga modellen Aasiya, som ursprungligen är från både Paris och Martinique, med The Pass i sikte. Bräderna vi fått var lite annorlunda och jag fick kämpa en del till en början med balansen och föll rätt mycket ner och landade vid ett tillfälle dåligt på vänstra foten. Till slut började jag och brädan synkronisera och jag fick äntligen susa längs med vattenytan. Erika å andra sidan hade en otrolig flow på gång och var i sådan extas att när himmelen öppnade sig fullständigt sprang hon ännu ut i vattnet för några rundor till. Jag och Nick var slutkörda för dagen och huttrade under bakluckan och hade skattjakt efter Colins bilnyclar samtdigt som han underhöll mig med sina skämt.

Hemma sprang vi till Sam och frågade snällt om att vi skulle få ansluta oss till kvällens pizzafest, förstås fick vi skrattade han. Efter en halvtimmes kokhet dusch var vi någorlunda upptinade och därefter följde två timmar av pizzaätande. Ett par italienska killar, som förövrigt kände någon i Åbo, lagade pizza efter pizza på innergården i spöregn medan resten av oss satt och smaskade i oss dem vid väggkanten tills magarna sade stopp. Den italienska vinodlaren och Erikas pusselvän Giuseppe hade återvänt till Byron Bay och så satt vi resten av kvällen och talade om vin, Italien och Bach och jag lovade honom att de skulle få bakgrundsmusik följande dag medan de lagade på sitt pussel. Väldigt, väldigt mätta och nöjda stupade vi till sängs. En hel dag kvar som väntade.

IMG_8084_edited

IMG_8087_editedIMG_8089_editedIMG_8090_editedIMG_8091_edited

IMG_8092_edited

Jag hade fått som rutin i Byron Bay att vaka halva natten ungefär varannan natt och mycket väl var jag klarvaken långt före solen gick upp denna natt också. Vid kl. 06 fick jag nog av sängen och drog på mig de fuktigaste träningskkäderna och smög mig ut till stranden, som ändras varje morgon, samt morgonsolen. Planen var en springtur men jag märkte snabbt att den skadade foten var inte med på samma noter så jag började traska i sakta mak söderut. Utan att tänka desto mer hade jag nått The Pass och tänkte att jag kan lika gärna klättra upp till fyren när jag ändå var så här pass långt. Med några pansionärsmän klev jag uppför kullen och möttes av en hisnande vy mot Byron Bay och Tallows Beach på andra sidan där vi paddlat med delfiner dagen före stormen. Vid Little Wategos Beach satte jag mig ner och blev uppvärmd av solen för första gången på många dagar och kollade på vågorna som skummade intill klippkanten. Värre morgnar har jag upplevt.

DSC_0001_18_editedDSC_0005_9_edited

DSC_0008_8_edited

Efter frukosten måste Erika givetvis uppleva The Lighthouse Walk och jag ville absolut ta kameran upp dit denna gång så det blev en till promenad längs med stranden. Vyerna i Byron Bay är så vackra att det nästan tar ont och området är fullt med de häftigaste husen där männsikor lyckligt lottade kan uppleva dessa vyer dagligen. När vi gått samma rutt som jag samma morgon, lika häftig som första gången, och klättrat upp tillbaka alla trappsteg så att benen brände satte vi oss ner på den ostligaste delen av Australien. Vid bänken bredvid satt tre andra i vår ålder och vi snappade upp något skämt som var så dåligt att både Erika och jag började fnittra hysteriskt in i våra vattenflaskor och mellanmål. En ganska bra isbrytare och snart hade vi bekantat oss med Fernando från Brasilien samt Stephan och Melanie från Schweiz som gick engelska kurser i Surfers Paradise. De frågade oss om vi ville komma på lunch med dem och vi fick skjuts tillbaka till centrum i utbyte mot att vi rekommenderade ett bra ställe. Vi for för en andra gång till BayGer och satt och snackade en stund före de for vidare på sina äventyr, väldigt roligt att stöta på nya människor på detta sätt.

IMG_8095_editedIMG_8096_editedIMG_8102_edited

IMG_8098_editedIMG_8105_editedIMG_8109_edited

IMG_8112_editedIMG_8114_editedIMG_8117_edited

IMG_8118_editedIMG_8122_editedIMG_8129_edited

IMG_8131_edited

IMG_8137_editedIMG_8138_edited

IMG_8143_edited

IMG_8146_edited

IMG_8148_edited

IMG_8149_edited

IMG_8154_editedIMG_8157_edited

IMG_8159_editedIMG_8162_editedIMG_8153_editedIMG_8168_editedIMG_8174_editedIMG_8173_edited

IMG_8189_edited

IMG_8193_editedIMG_8199_editedIMG_8205_edited

IMG_8206_editedIMG_8216_edited

IMG_8219_editedIMG_8180_editedIMG_8227_editedIMG_8228_edited

Colin skickade och frågade om ville ta en sista surfsession och det ville vi såklart. Vädret var lite mildare än föregående eftermiddag och jag fick denna gång hyra min längre bräda medan Erika fick sin favorit, båda var nöjda. Sista surfen var helt fantastiskt rolig och hur skönt är inte det att stå uppe på brädan mer än att falla ner och nu gjorde vi det dessutom helt på egen hand, helt absurt fin känsla var det. När det började skymma och vi inte såg Colin eller Aasiya längre bland vågorna skuttade vi upp till bilen där de väntade på oss och skrattade åt vår iver. Vi kunde inte tacka Colin nog som tagit sig tid åt att skjutsa oss till The Pass och igen var svaret att han tyckte om att se oss lyckliga, det är svårt att förstå hur fina människor det finns som är så snälla mot två nästan helt främmande finska tjejer. Vi vinkade av våra vänner och började förbereda oss mentalt för att lämna vårt paradis.

IMG_8234_edited

IMG_8237_edited

IMG_8240_editedIMG_8249_edited

Sista dagen hade vi en del tid att få gå vilket Mont St Michel-pusslet var perfekt för. Erika hade kämpat med projektet i en vecka och var fast besluten för att få det gjort före vi skulle vidare. Sagt och gjort och för en gångs skull var jag inte för rastlös för att stirra på bitar som såg exakt lika ut och efter många djupa suckar och en stor skål popcorn var pusslet äntligen avklarat. (Minus 25 bitar som slarvats bort tidigare.) Erika fick en stor high five och så sade vi hejdå till alla bekanta som råkade finnas på hostellet efter att jag tagit farväl av det rassliga pianot som jag äntligen börjat fatta tycke för. Väldigt, väldigt vemodigt var det att blicka bakåt mot de turkosa byggnaderna. Fastän jag sovit uruselt de senaste två veckorna trivdes jag på Byron Beach Resort så otroligt bra och kände mig helt som hemma på Belongil Beach. På busshållplatsen fick vi säga hejdå till Dana som skulle stanna kvar och väntade på en nattbuss som blev bara mer och mer försenad. Till sist fick Erika ett samtal att bussen skulle vara över 1,5 timme sen och kl. 20 satt vi äntligen i Greyhound-sätena och väntade på att få komma till gamla bekanta i Newcastle.

IMG_8250_editedIMG_8254_editedIMG_8258_edited

Människorna vi träffat i Byron Bay hat varit helt overkligt trevliga. Engelsmannen Sam har startat sin egen resebyrå RatPack Travel som ligger mittemot hostellet vilket han tar hand om som det vore hans eget barn. Nästan dagligen har vi kikat in på det lilla kontoret och småpratat och frågat hur varandra mår och han har varit himla snäll och gett oss gratis internet för några timmar. Franska Johan som kört minibussen fram och tillbaka till centrum och som editerat foton under dagarna på sina pauser, den franska tjejen i receptionen som är väldigt virrig men som hjälpt oss välja surfbräden och inte blivit sur när vi kommit helt för sent tillbaka med dem och istället frågat om vi haft det roligt. Tysken Marvin som var vår rumskamrat i över en vecka och som varit i Byron Bay i fyra månader tills dess. Snälla Marvin som talade väldigt monotont men som man visste att han var väldigt förtjust eller imponerad när han sade ‘That’s sick’. Ollie som var vår rumskamrat i några dagar var vädigt lätt att konversera med och erbjöd oss skjuts när som helst om vi hade behövt det och utropade med så hög röst att jag rodnade när jag övade piano ‘That’s wicked!’ . Godtrogna Dana som höll Erika sällskap när jag var på egna äventyr och som alltid log det snällaste leendet. Italienaren Giuseppe som älskade Bach och pianomusik och som hade för mycket snällt att säga om mitt spelande. Det var väldigt underhållande att kolla på både honom och Erika när de pusslade tillsammans och när han fixade bitarna i rad utomordentligt organiserat.

Och så Tree House-gänget. Nick som är en av de roligaste och mest inspirerande människorna jag träffat och hela hans restaurang är en guldklimp. Colin som bara osar musikproducent om honom och som surfar varje dag och som jag redan sagt var helt härligt snäll mot oss. Aasiya som är en av de vackraste och coolaste tjejerna och smittade av sig med sitt leende och skratt. Utan Matt skulle vi inte ha hittat en ny passion och tack vare honom fick vi en inblick i det lokala livet. Kommer vara oändligt tacksam för de timmar han stått i vattnet och puffat oss ut på vågor, helt overkligt snällt.

I’ll be back.

VÅGORNA SOM KOM MED STORMEN & DAGARNA SOM FLÖT IHOP

Nästa dag slutade det äntligen regna för en stund och vi fick se hur det såg ut utanför vår bubbla. En enorm pöl hade formats mellan hostellet och havet och stranden såg lite tilltuktad ut men annars kunde man inte se alltför stor skada som tur var. När vi gick längs med stranden till centrum möttes vi av rekordstora vågor som hade anlänt med cyklonen vilket i sin tur lett till stor förtjusning bland de bättre surfarna i Byron Bay. På stenarna satt en imponerande stor skara människor och kollade på den andra skaran som befann sig i vattnet. Vi anslöt sig oss bland den första kategorin och kollade med stora ögon och skräckblandad förstjusning på hur vissa helt otroligt skickliga typer manövrade vågorna medan vissa andra kastades som vantar in i havet. Denna sport har jag inte tänkt alltför mycket på tidigare men förstår nu hur otroligt fascinerande den är och jag trivs lätt en bra stund med att endast betrakta andra surfare fånga vågor och blir samtidigt glad när de lyckas.

IMG_7834_editedIMG_7848_editedIMG_7850_edited

IMG_7854_editedIMG_7871_editedIMG_7872_editedIMG_7878_editedIMG_7874_editedIMG_7877_editedIMG_7884_edited

IMG_7889_editedIMG_7890_editedIMG_7892_editedIMG_7893_editedIMG_7896_editedIMG_7898_edited

IMG_7903_editedIMG_7908_editedIMG_7911_editedIMG_7925_edited

Efteråt var det dags att införhandla nya böcker igen och sedan fick vi den fantastiska idén att laga egen nachotallrik hemma vilket var en trevlig omväxling till pasta och nudlar. Före solen började dala ner började jag dock vara så rastlös från föregående regndag att en springur kändes passande. Lugnet efter stormen gav havet ett magiskt sken och då jag flera gånger tänkt att det skulle vara härligt att springa ut i havet efter springturen blev det äntligen gjort eftersom jag hade turen att vara ensam på Belongil Beach. När jag drog på mig kläderna igen drypande våt var det nästan bäckmörkt redan och på strålande humör värmde jag mig i en lång, varm dusch. Senare på kvällen när jag kollade på stjärnorna utanför hostellet hörde jag att Tree House hade livemusik och måste förstås kolla in det. The Button Collective spelade fanatsiskt bra folkmusik och var härligt energiska och jag kunde inte låta bli att le för mig själv när jag satt och kollade på dem. När jag skulle fara hem igen stötte jag på Matt och det slutade med att vi hade massa intressanta diskussioner långt in på natten, helt absurt hur man kan få vänner genom så osannolika omständigheter. Matts liv är minst sagt intressant och efter att ha levt och rest runt omkring i världen har han slagit sig ner i Byron Bay och fixat till sig ett liv som man endast kan drömma om att man en dag kommer att ha. En ganska bra inspirationskälla som påminnelse att det kanske inte är helt hopplöst att tillämpa jobb och passioner in i samma liv.

Följande dag vaknade jag upp med löjligt mycket energi trots den korta natten och det var helt fantastiskt att känna under springturen längs med stranden att det äntligen finns överloppsenergi i en själv som inte funnits på alltför länge. Vi hade en ny och trevlig holländsk rumskamat, Dana, som vi drog ut med hyrda surfbräden på eftermiddagen vilket var en aning ambitiöst av oss. Vågorna hade inte helt lugnat ner sig efter stormen och efter en del kämpande mot strömmar och krashande vågor gav vi upp, vi förstod att vi definitivt behöver ännu hjälp före vi skulle stå upp helt på egen hand.

Nästa dag fick vi den välbehövda hjälpen och Matt tog oss än en gång ut till The Pass fastän vädret var allt annat än mysig solvarmt. I själva varket var det rätt stormigt och med gåshud traskade två ivriga tjejer ut i havet medan Matt fångade några bevis på att vi lärt oss någonting under de föregående dagarna. Medan han hjälpte Erika fick jag några foton på dem ute i havet i fantastiskt motljus, tyvärr tog strömmen tag i båda så snabbt att jag inte hann fånga Erika uppe på brädan men kan lova att det nog hände flera gånger. Vid det här laget hade molnen brutit isär på ett ställe och solen strålade fram medan det regnade från en stund till en annan.  Bland rätt stora, kraschande vågor som vi fick kämpa för att komma igenom förundrade sig Matt över att jag inte verkade ett dugg nervös, istället insåg jag endast hur otroligt cool denna upplevelse var. Med vattnet strittande överallt och med ett häftigt stormljus i bakgrunden drev jag längs med stranden på vågor flera hundra meter från varifrån vi startat tills strandkanten kom emot och skymningen som föll i snabb takt. Fastän huden var iskall och blåsten ännu kyligare var jag så hög på adrenalin och livet att huttrandet började först när vi närmade oss hostellet.

IMG_7927_edited

IMG_7929_editedIMG_7930_editedIMG_7931_editedimg_7932_edited.jpg

IMG_7934_editedIMG_7937_editedIMG_7938_editedIMG_7941_editedIMG_7942_editedimg_7943_edited.jpgIMG_7944_editedIMG_7945_editedIMG_7948_editedIMG_7950_editedIMG_7952_editedIMG_7956_editedIMG_7961_editedIMG_7962_editedIMG_7963_editedIMG_7964_editedIMG_7966_editedIMG_7968_editedIMG_7970_editedIMG_7971_editedIMG_7983_editedIMG_7989_editedIMG_7991_editedIMG_7993_edited

Vrålhungriga satte vi oss på Tree House bland en skara av Matts vänner för att äta en fenomenalt god pumpa-ricotta sallad. Bland våra bordsgäster fanns ägaren Nick, musikproducenten Colin, sjukskötarskan Joe och det estniska paret varav en var en marinbiologidoktorand och den andra en fotograf; en riktig brokig skara av fantastiskt roliga och härliga människor som tog oss emot med öppna armar. Nick är en av de roligaste personerna jag träffat och hade mig att kikna av skratt så att jag var näramare marken än bänken flera gånger under kvällens gång med nya interna delfinskämt. När den coola DJ:n Eva J hade slutat spela för kvällen promenerade vi med breda leenden ett stenkast till höger där fuktiga sängar väntade.

IMG_7995_editedIMG_7999_edited

De följande två dagarna flöt ihop med Erika kämpandes med det svåraste 1000-bitar pusslet jag sett, böcker som blev färdigtlästa, springturer längs med stranden, diskussioner med nya och äldre bekanta på hostellet framför kaminugnen och turer till centrum där vi strosade bland butiker, konstgallerier och förstås vår favorit bokaffär dit fina böcker måste tyvärr bli kvar. På Chihuahua hade de marknadsfört sig med texten ‘Tacos so authentic Donald Trump would want to build a wall around them’  där vi åt syndigt goda tempura-halloumi tacos. Och så regnade det. Vädret växlade från sol ena minuten till att det öste ner som om det vore sista dagen den andra och till slut var alla våra saker och kläder konstant fuktiga. Ändå störde detta inte ett dugg eftersom vi var i Byron Bay och jag blev bara mer och mer förälskad i stället och människorna och kunde se mig själv stanna kvar en längre stund, ändå fint att man hittar sådana platser i världen.

IMG_8020_editedIMG_8008_editedIMG_8001_edited

IMG_8011_editedIMG_8015_edited

IMG_8030_edited

IMG_8035_edited

IMG_8037_editedIMG_8039_edited

IMG_8040_editedIMG_8042_edited

IMG_8047_editedIMG_8057_editedIMG_8059_editedIMG_8060_editedIMG_8074_edited

IMG_8066_edited

IMG_8076_edited

IMG_8065_edited

 

SURFLÄRINGARNA MED EN NY VÄN & CYKLONEN DEBBIE

Under vår frukoststund fick jag meddelande av Matt att han kunde plocka upp oss inom en timme för att surfa. Sagt och gjort, simdräkterna åkte på och vi hyrde samma bräder vi använt dagen innan och satte oss för att vänta på att vår nya vän skulle anlända. Erika hade fått träffa Matt en stund under föregående kväll utanför hostellet, vilket var skönt så att vi inte satte oss i nästan helt främmande persons bil utan att ha fått lära känna varandra lite först. (Han är otroligt snäll och ansvarsfull, inga föräldrar behöver bli oroliga nu.) Eftersom Matt är ursprungligen från Adelaide var han väldigt överraskad och imponerad att vi varit där och än en gång är jag så otroligt tacksam för alla snälla människor som bjudit oss hit och dit.

Vi anlände till The Pass och smörjde oss in i Matts zinklera och väntade oss att han skulle ta sin egna bräda och endast visa var det skulle vara bäst för oss att öva. Till vår överraskning gick han istället igenom grunderna för att stå upp på brädan på det lättaste sättet och drog oss sedan ut i vattnet där han sedan stod i över en timme och puffade oss fram på vågor efter vågor. Detta var mer än guldvärt eftersom det svåra är inte endast att få sig upprätt ställning, man måste också paddla för fullt för att få tag i vågen men genom att Matt puffade oss i rätt riktning behövde vi endast koncentrera oss på att få balansen i skick.

Att det finns fina människor, finns inga ord hur snällt denna gest var. Vår surfsession var inte så lite annorlunda än föregående dag och efter många misslyckande började jag få mig själv upp, först för en sekund sedan längre och längre och vid några tillfällen surfade jag helt påriktigt. Erika snappade upp sporten till och med snabbare och båda var enbart breda leenden och ömmande kroppsdelar efter ett par timmar i vattnet. Matt tog sin mindre bräda vid något tillfälle och fångade ett par vågor med den, hur han lyckades få det att se så flytande lätt ut är ett under. Att susa längs med vattenytan är definitivt det roligaste och beroendeframkallande jag gjort på länge, länge. Tror båda kommer att ha problem om vi inte får göra det här mycket mera.

IMG_7725_edited

Vi bjöd Matt på hamburgarlunch och när vi äntligen fick maten skakade jag av utmattning. Linsbiffburgarna var löjligt goda och två väldigt mätta och nöjda tjejer vinkade av vår surflärare vid hostellet. Jag var ännu så hög på adrenalin att jag klarade inte av att slappna av och underhöll några hostellkamrater med pianomusik före det äntligen kändes som att det var dags att ramla in i en hängmatta och försjunka sig i boken.

Följande dag hade vi ännu våra bräder och just före vi skulle gå ner till stranden och kolla hur vågorna såg ut fick jag meddelande av Matt igen att vi kunde fara ner en sväng till Tallows Beach om vi ville för att paddla ut och förhoppningsvis se delfiner. Om vi ville! Tallows Beach låg lite längre bort från The Pass och när vi kom ner till den fantastiskt vackra stranden hade vi turen att inte behöva trängas bland andra i havet, tydligen var det inte många som hade förstått hur magisk förmiddagen skulle bli den dagen på stranden. När vi traskade med våra bräder längs med stranden upptäckte Matt delfiner som simmade mot stället vi skulle paddla ut på och vi skyndade oss att ta oss så snabbt som möjligt ut på havet från Cosy Corner. Aldrig har jag varit så långt ute på havet utan båt, aldrig har jag varit så lugn och exalterad på en och samma gång och aldrig har jag suttit på en surfbräda och haft en flock delfiner simmandes några meter från mig. Ni kan tänka er att det var en ganska otrolig känsla.

När delfinerna försvunnit tog vår vän på sig uppdraget att hjälpa oss fånga vågor igen och plötsligt stod både Erika och jag upp på brädan våg efter våg och gled fram långt, långt tills brädan tog tag i strandkanten. Och så paddlade vi ut igen om och om igen tills benen skakade och armarna skrek efter vila och ändå var tanken på att få stå upp en gång till så lockande att man tog sig ut mot vågorna en gång till, och sedan en till. Dagen vi fick var något så otroligt magisk att jag fortfarande inte kan tro att det är sant att vi fick uppleva den och tydligen kunde inte heller Matt tro det eftersom dagar som denna händer det ungefär tio gånger om året när vågorna är så gott som perfekta. Som en perfekt avslutning på vår surfsession lyckades både Erika och jag surfa sidlänges ända ut till stranden tillsammans, hur absurt och fantastiskt är inte det. När jag frågade Matt varför han tog sig sin tid att hjälpa oss fick jag som svar att våra strålande tefatsögon och leenden var värt det att stå ute i havet, märkligare och härligare människa får man leta efter. När vi pustade ut en stund i sanden förstod jag hur levande jag kände mig för första gången på väldigt länge och hur riktig genuin lycka kändes igen. De här timmarna kommer att vara fullkomligt oförglömliga och hör till de bästa minnena jag har.

IMG_7731_editedIMG_7737_editedIMG_7730_editedIMG_7734_editedIMG_7738_edited

Som tack fick vår lärare lunch igen, denna gång på stället bredvid vårt hostell vid namn Tree House. Det här stället förtjänar ett extra utrop eftersom det är en av de mysigaste ställen jag någonsin varit på. Det är helt fantastiskt att det går strålande för stället fastän det ligger en bit utanför centrum, hela gatan är fylld med bilar oberoende vilken kväll det är frågan om. När vi åt den fantastiskt goda maten fick vi träffa Matts vän och ägaren av Tree House Nick och när han hörde hur bra vågor vi haft på Tallows Beach var hans svar ‘I can’t deal with this, I have to get out there’. Vi har förstått under vår vistelse i Byron Bay att om surfvågorna är tillräckligt bra är det en helt giltig orsak att ta en paus i jobbet och fara ut i havet. Saken är den att både jag och Erika kan nu förstå detta helt fullständigt, lite annat än i Finland där man kan bli irriterad på att någons lapp på luckan där det står att arbetaren tar en fem minuters paus.

IMG_7720_editedIMG_7742_edited

IMG_7749_edited

IMG_7746_editedIMG_7753_edited

IMG_7756_editedIMG_7764_edited

IMG_7766_edited

IMG_7768_edited

IMG_7771_editedIMG_7774_editedIMG_7776_editedIMG_7780_editedIMG_7787_edited

IMG_7784_edited

Efter någon timme häng på hostellet med livemusik och bokläsning i hängmattorna piggnade vi till igen och drog oss till centrum för att carpa kvällen med ett glas vin framför oss och havsvinden som sällskap. Mot kvällen hade intressanta moln börjat formas på himmelen och vinden började vina längs med knutarna och följande dag skulle vi förstå varför.

IMG_7793_editedIMG_7796_edited

IMG_7809_editedIMG_7801_edited

 

Efter tre dagar av fantastiskt väder vaknade vi och våra hostellkamrater till regn som var i en helt annan kategori än vad vi någonsin sett förut. Cyklonen Debbie hade tagit sig ner till oss och det var första dagen som jag tog tid åt mig för att läsa hur mycket förödelse stormen hade lyckats göra i Queensland. Whitsundays hade evakuerats och flera städer som Airlie Beach och Mackay hade förstörts under de senaste dagarna, helt absurt att vi hade varit precis vid dessa ställen bara några eller någon vecka tidigare. Jag kom ihåg hur vår kapten, David, på Broomstick sade att det var ovanligt att de inte hade haft någon cyklon än i mars och nu kom den värsta sedan 2005. I Byron Bay och i områden runtomkring hade det inte regnat så mycket på närmare femtio år och i t.ex. Lismore som ligger 40 minuter norrut hade otaliga hus blivit förstörda på grund av översvämningen. Att vi inte drabbades hårdare än att vi satt uppkrupna på rummet och häpnades över hur mycket samt konstant det kunde komma vatten ner på ett dygn är ett mirakel. Följande natt hade jag fått sms av att man evkuerade närområden, aspekter som dessa är surrelaistiska för någon som kommer från ett land som har näst intill inga naturkatastrofer.

IMG_7811_editedIMG_7816_editedIMG_7825_editedIMG_7830_edited

UNDERBARA, MYSIGA BYRON BAY

Vårt regnmoln följde oss till Byron Bay men vi var välidgt ivriga att komma fram eftersom detta ställe har varit högst på listan bland människor som rekommenderat ställen under vår Australienresa. Det tog inte heller länge för oss att bli stormförtjusta i staden med lite på 4000 invånare, vilket tur var eftersom våra förväntningar var vid det laget skyhöga. Att bo på hostell i Byron Bay är inte alls lika billigt som på andra ställen på östkusten men vi fick ett rätt bra veckopris på Byron Beach Resort som ligger någon kilometer från centrum, precis vid stranden Belongil Beach. Stället består av en rad byggnader med massa olika rum och många hängmattor hängandes längs med gångarna, ett av de bättre ställen vi bunkrat upp oss på.

Snabbaste vägen till centrum är att promenera barfota längs med stranden med en kulle med den ikoniska fyren på toppen som vy. Stranden har lika många tassavtryck som fotspår, om inte mera, och hundarna har precis samma uttryck av genuin lycka som Choco har när han får rusa fri omkring i snödrivorna i Lundoskogarna, enda skillnaden är att de flesta krabaterna här älskar havet. Trähuset beläget preics vid stranden är ett ställe jag inte skulle säga nej till att få bo i.

Byron Bay är ett ställe som är svårt att beskriva, samhället är någonting helt annat än vad vi hittills sett i Australien och ändå är det kanske det mest australiensiska jag upplevt. Atmosfären är väldigt lugn och icke-stressande i motsats till städerna till exempel. Det tog inte heller länge förrän vi förstod att Byron Bays namn skulle vara mycket mera passande som Surfers Paradise, tydligen är detta stället man skall vara på om man vill få bra vågor. Ett bra tecken är alla pickups fulla med surfbräden och madrasser som finns parkerade runt om i staden med surfkillar och -tjejer utanför dem. Första intrycket att bo i Byron Bay var inte alltför dåligt eftersom maten var billigare än någon annanstans och det tog inte många meter av sökande för oss före vi hittade den första bokaffären och senare lite längre bort en ännu bättre. Jag var såld.
IMG_7721_editedIMG_7620_editedIMG_7625_editedIMG_7639_editedIMG_7632_editedIMG_7643_editedIMG_7654_editedIMG_7656_editedIMG_7660_edited

IMG_7662_editedIMG_7665_editedIMG_7670_editedIMG_7673_editedIMG_7677_editedIMG_7678_editedIMG_7683_edited

IMG_7684_editedIMG_7687_editedIMG_7691_edited

IMG_7693_edited

IMG_7695_editedIMG_7700_editedIMG_7706_editedIMG_7710_editedIMG_7713_edited

IMG_7715_editedIMG_7719_edited

På morgonen var det dags för en springtur igen  för att fira att solen stack sig fram. Av och an  till centrum längs med stranden fick vara mer än nog och kan säga att springa på strand med högtidsvatten och nästan endast mjuk sand tar väldigt bra i musklerna samt lungorna men upplevelsen i sig är värt mödan.

Sedan började det spännande eftersom vi fick för oss med rumskamraterna australienaren Anton att hyra surfbräden från receptionen och ta saken i egna händer att lära oss ta oss fram på vattnet. Andra rumskamraten tysken Marvin hade en del mera erfarenhet och anslöt sig till vårt sällskap med sin egna snärtigare bräda medan vi andra bar på betydligt större och mjukare, passliga för nybörjare. Med några få tips från våra kompanjoner och så var vi plötsligt ute bland vågorna och försökte få något häng på hur det hela fungerar. Att surfa ser så mycket lättare ut än vad det är det tog verkligen inte länge förrän många kroppsdelar ömmade av ansträngning och av de otaliga fallen samtidigt som näsan och halsen brände av alla kallsupar. Ändå var det helt ofantligt roligt att försöka stå upp gång på gång och bara att glida fram liggandes på brädan med vågens hastighet var någonting helt nytt och av de roligaste känslorna.

Väldigt komiskt måste det ha sett ut och mitt bland vågorna träffade jag en kille som verkligen såg ut som en äkta surfare med zinklera över hela ansiktet som skydd mot solen iklädd i en urtvättad och solblekt t-skjorta. Han var nyfiken på varifrån vi var och hur det kom sig att vi, som solklart var nybörjare, surfade på Belongil Beach; tydligen var vågorna inte alls bra för surfande den dagen vilket också förklarade alla kallsupar och nästa dags blåmärken på benen. Jag tror att Matt såg att vi verkligen ville lära oss sporten och tyckte synd om oss och ett tu tre hade vi en surflärare och skjuts till en bättre strand till följande dag. Medan vi diskuterade på stranden såg vi Erika som stod upp ordentligt på brädan för första gången och båda var minst sagt imponerade. Till och med jag lyckades dra mig upp för någon sekund senare på eftermiddagen, vilket räknas som en ytterst lyckad första dag av surfande. Båda var redan vid det här laget frälsta och staplade hem på hostellet lyckligare än någonsin, om än väldigt ömma och trötta.