MAGISK SOLUPPGÅNG & VRAKET SS MAHENO

Om vi var i säng tidigt föregående kväll var vi ändå väldigt tidigt uppe på lördagmorgon. 05.30 ringde väckarklockan och ytterst yrvaket kravlade vi oss ut på stranden där vi mötte några andra morgonmänniskor. Horisonten var rätt täckt av moln men strax skymtade vi den enorma morgonsolen och när den stigit upp över molnen fick vi skåda någonting verkligen oförglömligt. Tröttheten var som bortblåst och länge satt vi mycket häpna på den fuktiga sanden. När ljuset började övergå till det vi var vana med fick vi laga lunch och frukost i lugn och ro i campingköket med endast John och några andra som sällskap före vi satte oss ner på stranden igen med havet som frukostutsikt.

IMG_6927_editedIMG_6937_editedIMG_6939_editedIMG_6946_editedIMG_6959_editedIMG_6961_editedIMG_6968_editedIMG_6983_edited

Medan vi redan var klara med att börja dagen kunde vi vila en stund medan de flesta andra kämpade med att komma igång, jag börjar förstå morgonmänniskor mer och mer. Sedan var det äntligen dags att sätta oss i bilarna igen och jag fick köra längs med stranden norrut och se upp för det höga tidvattnet så att det inte skulle ens i misstag komma in saltvatten i bilmotorn tills vi anlände till Eli Creek. Bäcken är den största på Fraser Island och är endast 16°C varm vilket verkligen kändes som iskallt efter alla varma havsvatten vi simmat i på sistone. Men senast då vaknade man upp påriktigt när vi flöt längs med strömmen och festmänniskorna verkade må mycket bättre när vi satte oss i bilarna igen.

När vi fortsatte norrut längs med stranden möttes vi av ett imponerande monument som stack upp ur sanden. SS Maheno körde mellan Nya Zeeland och Australien mellan åren 1905 och 1935 tills skeppet såldes till japanerna och skulle skeppas till Osaka för att tas isär. Skeppet strandade dock på Fraser Isalnd på grund av en cyklon och de fick inte henne ut på vatten mera så de tog de viktigaste delarna loss och lät skeppet ligga kvar på stranden där hon fortfarande finns, nästan helt begraven i sanden. Inte en helt vanlig turistattraktion, nej.

IMG_6988_editedIMG_6994_editedIMG_7013_editedIMG_7024_editedIMG_7017_editedIMG_7019_editedIMG_7020_edited

IMG_7034_editedIMG_7053_edited

IMG_7029_edited

IMG_7055_editedIMG_7057_edited

Vid det laget var jag redan vrålhungrig och lunchpausen kom väldigt lämpligt. Våra wraps som vi lagat på morgonen var kanske inte den mest speciella kulinariska smakupplevelsen men just då skulle jag ha gott kunnat äta vad som helst. Färden fortsatte i regn vidare norrut och när vi steg nästa gång ut ur bilarna hade himlen lämpligt åter spuckit upp. Denna gång fick vi bestiga utisktsplatsen Indian Head och möttes på toppen av en väldigt imponerande strand- och havsutsikt mot alla hållen. När vi suttit på klipporna ett tag skymtade någon en haj och då blev människorna, mig inkluderat, väldigt allerta. Medan vissa skymtade den ett par gånger hann jag för första gången se stora stingrockor tydligt under vattenytan, väldigt coola varelser. Mitt i allt syntes en alldeles enorm hammarhaj på ytan som snurrade 360° runt om och om igen före den sedan försvann med antagligen en av stingrockorna mellan tänderna, det kan hända att jag då pipit till av förtjusning. Vi hann även skymta ett par till varelser och någon påstod att en av dem skulle ha kunnat vara en tjurhaj. På Indian Head hann vi dessutom stöta på en guide som bott i Åbo ett tag eftersom han jobbade på fartyget Oasis of the Seas och som var lycklig över att hans favoritställe Blanko fanns kvar. Världen är förskräckligt liten.

IMG_7064_editedIMG_7074_editedIMG_7069_editedIMG_7091_editedIMG_7087_editedIMG_7096_edited_edited

En bit framåt låg de berömda Champagne Pools där vågorna slår över klipporna till bassängarna vilket gör att de får en porlande effekt. Alltför mycket bubbel fanns det inte i pölarna men lufbubblor kröp upp längs med huden upp mot vattenytan vilket var en rätt rolig känsla. Sedan fick jag mig en kort tupplur igen på stranden i eftermiddagssolen, vilket uppsakattades stort. Vid bilen satt jag och Erika på motorhuven i helt fantastiskt ljus medan vi betraktade våra medresenärer och funderade på hur olika vi alla sist och slutligen är. På vägen hem körde vi en bit inlands i väldigt lös sand och det blev rätt spännande vid ett tillfälle då jag råkade köra för mycket in på kanten och förstås skulle bilen fastna där. John kom till räddningen och en aning snopet fortsatte jag färden på den lättare vägen längs med stranden. Länge varade inte den känslan och vid den ännu kallare och väldigt uppfriskande Eli Creek fick vi skölja av oss saltvattnet före vi körde hem igen för sista gången. Det kan nämnas att vi inte duschade en enda gång på ön och alla började redan se en aning rufsiga ut vilket också syns på bilden där jag kör.

IMG_7111_editedIMG_7123_editedIMG_7112_edited

IMG_7141_editedIMG_7152_editedIMG_7160_editedIMG_7161_editedIMG_7166_editedIMG_7167_editedIMG_7170_edited

Plötsligt såg vi en riktig sötnos som sprang längs med vägen. Dingon ser häpnadsväckande lika ut som hundar men denna hade någonting lite rävaktigt över sig. Dessutom är dessa djur väldigt smala vilket tydligen hör till arten, därför skall man inte låta sig luras av dem att de skulle vara svältande. Väldigt listiga och lömska är de också, John berättade om någon som stått blickstilla när han mött på en och dingon hade kommit fram och slickat hans ben varefter hade den bitit detta, därför skall man verka väldigt dominerande om man möter på en istället för att försiktigt ta sig bort. Vår kompanjon var ändå väldigt söt och följde oss bredvid bilarna en god stund före den stannade av, rätt nära våra tält dock.

IMG_7175_editedIMG_7178_edited

Kvällen fortsatte med återigen kaotisk matlagning men som än en gång slutade med förbryllande goda ”burgare”. Vi spelade kort med svensken Jonathan en stund före största delen började med sina egna spel igen och jag och Erika smet som vanligt med våra handukar och muggar med lådvin till stranden. Bonusfakta; lådvin kallas för goon här och största delen av resenärerna dricker det eftersom det är väldigt billigt. Gott är det inte och vi håller ännu också på att jobba på vår första låda och kommer knappast att köpa en till. Under mån- och stjärnhimmelen satt vi sedan utan något tidsbegrepp och hade våra hetsiga diskussioner om vad allt som är fel i denna värld varvat med hur fantastiskt vi har det. Fullständigt utmattad och samtidigt på strålande humör efter den gångna dagen somnade jag med öronpropparna i öronen med musiken dånande i bakgrunden.

2 reaktioner till “MAGISK SOLUPPGÅNG & VRAKET SS MAHENO

  1. Hej Solveig, tack för dina härliga historier och beskrivningar av era upplevelser. De flyter fram ända upp hit i ditt hemland där vi får njuta av era äventyr genom din fina text och fina bilder. Ha det gott och njut, Diana

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s