SAND SÅ LÅNGT ÖGAT KAN NÅ PÅ FRASER ISLAND

Det blev inte många sovmorgnar för vår del och kl. 06.30 satt vi åter igen på bussen, denna gång med Hervey Bay som slutstation. När vi checkat oss in på Palace Adventures hostell och fått i oss frukost fortsatte vi med våra reseplaner och denna gång slutade det med att vi hade flygbiljetter hem till Finland (buu). Det var ändå skönt att få det understökat och nu kan vi resa vidare utan att behöva fundera på om pengarna räcker till en flygbiljett och varifrån vi flyger hem, men lite hemskt är det att vår resa har nu ett konkret slut.

Efter en glasspaus som stillade ångesten en aning började det vara dags att se framemot det verkligt stora äventret vi väntat på i några veckor, vi skulle nämligen resa i grupp till Fraser Island med 28 andra ungdomar samt en tourguide i fyra stycken fyrhjulsdrivna bilar. I aulan samlades vi under eftermiddagen och fick i oss den mest väsentliga informationen vi måste veta om de kommande dagarna och blev även indelade i några olika grupper som vi skulle laga mat tillsammans med. Om någonting bygger upp tålamod är det att bestämma mellan åtta olika männiksor i olika åldrar med olika nationaliteter vad man skall köpa och hur maten skall tillagas; till slut efter en och annan motgång hade vi ändå en meny och två lådor fulla med mat. Svälta ihjäl skulle vi ändå inte göra och sedan var det bara att samla ihop en liten ryggsäck med saker och vänta på att morgonen skulle komma.

Morgonen kom väldigt fort och började med att vi fick se en av de tråkigaste informativa videorna om Frasier Island och bilsäkerhet, tourguiden John skämtade verkligen inte när han varnade oss om att vi skulle uppleva en av de tråkigaste 30 minuterna i vårt liv. Därefter var det inte tråkigt mera när vi  hittade våra bilar och spänningen steg upp mot skyn. I vår bil var jag en av de två som kunde köra denna gång och mitt i allt körde jag i ett led mot färjan. Bilen bestod givetvis av mig och Erika , Sam från England, Jonathan från Sverige, (pojkarna agerade som DJ:s hela resan och fastän det var skönt att ha musik i bilen var deras musiksmak inte den allra bästa) Karolin från Norge och Tamina, Marika samt Lana från Tyskland.  Allt hände rätt snabbt och det tog några kvarter före jag insåg att jag kör i helt riktig australiensisk trafik, på fel sida av vägen och allt. Ännu mera spännande blev det när jag fick backa in bilen på färjan, med nöd och näppet fick alla bilar plats men länge tog det inte före vi var ute på havet. Om det hade varit spännande att köra i trafik med bilarna var det verkligen ingenting jämfört med vad vi upplevde när vi kom ut på sandvägarna på ön, aldrig någonsin har jag upplevt någonting liknande.

IMG_6733_edited

IMG_6729_editedIMG_6735_edited

img_6736_edited_editedIMG_6737_editedIMG_6738_editedIMG_6741_editedIMG_6754_edited

IMG_6763_editedIMG_6759_edited

Dags för lite information om Fraser Island här emellan: ön är ca 120 km lång samt 25 km bred och är därmed världens största sandö. Platsen är en av de främsta turistmålen på grund av den väldigt unika naturen, till  exempel växer allting i sanden vilket är fullständigt absurt. Ön har allt från regnskog till tallskogar och sandyner medan vattnet som finns inlands hört till de renaste i Australien. Dessutom har Fraser Island de sista renrasiga dingona som man blir påminda om gång på gång av skyltar som varnar för att lämna någon som helst mat framme.

Vidare till bilturen; färden fortsatte flera kilometrar och när vi kom fram till vår första destination var jag rätt hög på adrenalin.  Skogen vi anlänt till doftade väldigt hemtrevligt barrskog men inte långt neråt mot Wanggoolba-bäcken promenerade vi plötsligt mitt bland regnskog. Bäcken är så ren och klar att man knappt förstår att det är vatten i den, man urskiljer allt på botten lika klart som om det funnits glas ovanpå. Nästa destination var en imponerande utsiktsplats över Hammerstone Sandblow samt Lake Wabby. John var väldigt sakkunnig och berättade passligt mycket fakta och historia och var i överlag lätt att konversera med. Bonusfakta är att det som ser ut att man klottrar med penna över trädstammen orsakas av malar som kallas för Scribbly Gum Moth, australiensarna har verkligen kunnat det här med att hitta på namn.

IMG_6767_edited

IMG_6773_edited

IMG_6778_edited

IMG_6780_editedIMG_6785_edited

IMG_6795_editedIMG_6797_edited

IMG_6801_editedIMG_6804_editedIMG_6812_edited

IMG_6813_editedIMG_6827_edited

IMG_6830_editedIMG_6832_edited

IMG_6840_edited

IMG_6848_editedIMG_6858_edited

IMG_6853_editedIMG_6847_edited

IMG_6854_edited

När vi kommit ner igen från kullen såg vi den enorma stranden för första gången och jag fick även uppleva hur det är att köra längs med strandkanten 80 km/h, inga ord kan beskriva hur häftig den känslan är. Sedan fick vi röra på oss lite och hikea med Lake Wabby som belöning. När vi svalkat av oss tog det inte många minuter före jag somnat till så djupt att nästa gång jag öppnade ögonen kastade solen redan djupa skuggor och endast vår grupp hängde kvar vid sjön. Skönare tupplurar får man leta efter.

IMG_6860_editedIMG_6864_edited

IMG_6869_edited

IMG_6875_editedIMG_6879_edited

IMG_6881_editedIMG_6892_editedIMG_6895_edited

IMG_6901_editedIMG_6899_edited

När vi kört längs med stranden en bit söderut anlände vi till vårt campingområde. Erika och jag nappade åt oss ett eget tält och så var det bara att börja laga mat med vår rätt stora grupp. Kan säga att det var lite för många kockar i köket men när maten äntligen fanns på tallrikarna var jag mer än nöjd. När ynglingarna började bli lite väl högljudda smet vi ner till vattnet för att se på stjärnhimmelen med pinnar som skulle skydda oss mot dingon om vi skulle råka möta på en runt knutarna. Det var väldigt absurt att sitta mitt bland den bländande fullmånen och försöka para ihop stjärnorna, utan alltför mycket framgång, medan musiken hördes från ett håll och havsdånet från det andra. Utmattade och väldigt lyriska kröp vi ner i sovsäckarna med endast yogamattor som liggunderlag, än en gång bland de första i gruppen. Tydligen händer det någonting med festlusten och behovet att sova mellan åldern 19 och 22, heh.

Det räckte med en dag av detta för att resan var värt pengarna redan och än hade vi över hälften kvar, lyckans ostar var vi verkligen.

IMG_6908_edited

IMG_6914_editedIMG_6920_edited_edited

IMG_6905_edited

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s