Vi anlände till Vietnamns huvudstad i mörkret och tog en taxi som man betalade i förhand vid flygfältet vilket gjorde Erika och mig väldigt skeptiska men fint kom vi till vårt hostell som vi fann i en liten gränd. Efter Singapores helt okej hostell hade jag inga större förväntingar över vårt boende här men det blev istället en positiv överraskning; wifin fungerade som smort och med fördragna draperier kring våningssängen kunde man få välbehövlig lugn och ro.

Följande morgon steg vi ut på Ho Chi Minh-stadens gator och möttes av ett smärre kaos. Trafiken i Vietnam är verkligen någonting som man inte har upplevt någonstans tidigare. Skotrar finns bokstavligen överrallt och trafikregler tror jag inte finns över huvudtaget och det eviga tutandet blir man först förvånad över, sedan innerligt irriterad och frustrerad på tills man så småningom accepterar det till en viss mån. Att ta sig över gator i Ho Chi Minh-staden är ärligt ett av de mest skrämmande upplevelserna jag varit med om i en stad eftersom det sannerligen känns som att trafiken inte kommer att stanna upp, inte ens lite. David i Singapore gav oss den uppmaningen att man skall bara gå över utan att kolla förarna i ögonen och det var väl den taktiken vi gick på och vid liv är vi alla tre i dagens läge. Vid en av de större gatorna grep Erika och jag tag i varandras händer vilket inte har hänt på över tio år, det var på den nivån av skörhet vi befann oss i.

Vi fick i oss frukost och kollade in staden i sakta mak där luften hängde tjock och himmelen var jämngrå. Eftersom Vietnam har haft franskt samvälde enda tills 50-talet ser man en stark europeisk influens i gatubilden, kyrkorna skulle man riktigt bra kunna hitta på vår hemkontinent och till exempel den populäraste gatumaten Bánh mì är en klassiskt fransk baguette fylld med lokala råvaror. Ho Chi Minh är det relativt nya namnet på det tidigare Saigon och det förblev till en början en aning förvirrande då man såg namnet Saigon på otaliga skyltar samtidigt som många fortfarande använder det gamla namnet av gammal vana och säkert också av politiska orsaker.

Vi fortsatte mot Saigon-floden från distrikt nr. 2, vårt hostelldistrikt, och möttes av den fattigare befolkningen som sålde sina varor på marken. Som tre rätt långa blondiner stack vi ut rejält och det var första gången på resan som vi inte mötte några andra västerlänningar på en god stund. Kameran åkte även allt mindre fram än exempelvis i Australien, fastän vi inte på något sätt såg förmögna ut visste man inte vad en systemkamera kunde signalera (som för övrigt med sina 10+ år på nacken inte har något annat än sentimentalt värde). Flodområdet var en märklig kombination av äldre, förfallande hus som så småningom byts ut mot moderna höghus i takt med att staden växer. I floden fiskade unga män med dessa höghus i bakgrunden och ögonblicket skildrade Ho Chi Minh rätt bra. Jag är ganska säker på att klasskillnaden i denna stad är väldigt stor, vilket förekommer i alla världens hörn men som finländare är det ändå ovant att se.

Kommunistisk propaganda syns överallt i huvudstaden och jag är överraskad att jag inte tog en enda bild på affischerna, kanske jag undermedvetet inte ville trampa på några ömma tår. Kommunistiska flaggor blandat med Vietnamns egna flagga pryder hela gator och man kastas in i gymnasietiden och historielektionerna men som här är en vardagsnorm. Senare på resan fick vi höra av vänner att vietnameserna är allmänt rätt öppna mot utomstående resenärer men politik skall man helst inte tala om, inte för att det skulle ha någonsin kommit upp förutom med andra backpackare. I det centrala distriktet var det en aning lugnare och gatorna var grönare samt mysigare. På den största gågatan hittade vi en egendomlig lägenhetsbyggnad som hade omvandlats till massa kaféer och smårestauranger. Vi bestämde oss att klättra några trappor upp i The Cafe Aparments och satte oss ner i Mango Tree med uppfriskande mango- och jordgubbsiste-drycker framför oss och funderade över tillvaron. Vi befann oss i en väldigt egendomlig stad minst sagt, jag visste inte riktigt vad jag tyckte om Vietnam tills vidare.

Förbi stadshuset, som var rätt imponerande, hittade vi den vietnamesiska versionen av Notre Dame. Den katolska kyrkan byggdes för de franska kolonisatörerna och är i själva verket rätt lik den urprungliga versionen, dock inte helt lika imponerande. Här började himmelen öppna sig allt mer och vi drev oss tillbaka längs med de lugnaste gatorna vi hittade. Vi stack oss ännu in på en marknad där technomusiken dånade från någon billig högtalare och ungdomar åt lokal gatumat samtidigt som vi fick lite nyfikna blickar från vissa håll medan andra behandlade oss som luft. Jag kan tänka mig att unga västerlänningar inte alltid är de lättaste kunderna. Väl på hostellet beställdes bussbiljetter till nästa destination på vitnamesiska hemsidor och medan mitt resesällskap for på matäventyr höll jag mig fortfarande till en vätskebaserad kost (illamående höll sig fortfarande i från Singapore) och fick min favoritdryck bubble tea till middag.

Ho Chi Minh-staden representerar inte alls Vietnam som jag kommer att komma ihåg landet. Det var intressant att se en del av staden för en dag men det finns definitivt finare och intressantare ställen att besöka som dessutom inte är hälften så hektiska.

Senare blir det historier från bussen med våningssäten och kuststaden med massa ryska skyltar!