Mycket sömn blev det inte följande natt heller eftersom många var rätt bra på att hålla mycket oljud långt in på natten och våra klockor ringde igen vid 05.30.Vid första titt ut genom tältet verkade himmelen väldigt molnig och det var lockande att somna om igen men vi drog oss sist och slutligen ut. Det visade sig vara en riktigt bra idé eftersom det inte alls var så molnigt och det var endast vi och de tyska tjejerna Tamina och Marika som hade vaknat. När vi närmade oss stranden tassade vår dingogranne runt knutarna men smet som tur iväg mot rätt håll, en ganska häftig upplevelse var det ändå att mötas av den synen.
Morgonsolen var precis lika vacker som dagen innan och det var absolut värt lite för lite sömn att få uppleva de otroliga färgerna och guldranden som bildades längs med molnkanterna. Morgonrutinen fortsatte i liknande banor med lunchwrapsen strax inlindade i folie och apelsinbitarna blandade i våra frukostcornflakes. Vid det här laget började jag bli så pass desperat på att få en kopp koffein så jag lagade det värsta snabbkaffet någonsin men som ändå gjorde sitt jobb. Upplevelsen i sig att sitta i morgonsolen på stranden gjorde ändå att frukosten var en av de bästa jag har fått i mig.
Om föregående dag hade varit trög för vissa människor var denna morgon inte något lättare. Smått otåliga blev vi eftersom vi blivit klara med våra sysslor ett bra tag sedan men till sist så hade vi vår första destination i sikte. Kanske det mest berömda och populära målet på Fraser Island är sjön Lake McKenzie och det förstår man mer än väl när man ser naturfenomenet med egna ögon. Vattnet är så rent att få arter klarar sig i det (John berättade att vissa människor med ohälsosamma livsvanor blir sjuka av att dricka det, suck) och sanden är så gott som bara kisel och är bländande vit. Att simma i sjön var kanske den bästa simmturen i mitt liv och det var väldigt uppfriskande att kunna simma långt ut i mitten av sjön utan att svälja saltvatten eller oroa sig för strömmar. Alltför snabbt måste vi iväg igen och både jag och Erika kunde ha riktigt bra tillbringat en hel dag i det lena vattnet varvat med uppvärmning i den otroligt mjuka sanden.
Eftersom Lana, den andra i vår bil som hade körrätt, inte alls var intresserad av att köra slutade det med att jag körde alla ruttar på vår resa förutom en. Jag kan inte säga att det skulle ha varit en alltför stor börda för mig och var i själva verket överlycklig att jag fick tillbringa så mycket tid bakom ratten. Sista sträckan jag fick köra var den mest intensiva jag någonsin upplevt på väldigt gropiga vägar, fulla med lös sand, som slingrade sig hit och dit. Helt fantastiskt roligt var det men rätt slutkörd var jag när vi kom fram till hamnen där vi väntade på att färjan skulle ta oss tillbaka till Hervey Bay. Medan vi åt vår lunch började vi förstå att detta äventyr började nå sitt slut vilket var rätt sorligt eftersom vi haft bland de mest spännande dagarna hittills.
På färjan dinglade jag med benen över räcket och hann få en del sol i ansiktet och dessutom såg vi en haj ett par gånger med Erika. När vi körde mot hostellet hade utmattningen börjat nå i kapp mig och väl framme var jag rätt färdigtkokt. En sista hejdå fick jag ändå säga till ”min” Toyota Land Cruiser då några av oss i gruppen körde bilarna till verkstaden där de skulle få en del behandligar före de kunde användas av nästa lyckliga grupp. Sedan väntade en väldigt välbehövlig dusch och vår jakt på mat började. Varken Erika eller jag hade någon som helst lust att trängas i köket och laga mat så vi traskade mot närmaste Domino’s Pizza för att stilla vår desperata hunger. Promenaden dit var helt värt middagen och på vägen hem råkade Erika vända sig om och märkte att vi hade en supermåne hängades lågt nere i skyn. Dagen slutade med glass och choklad medan vi betraktade den nya gruppen som skulle ut till ön dagen därpå och vi önskade att vi hade kunnat smita in bland dem och göra allt en gång till.
SOLIS ÄVENTYR 