VÅGORNA SOM KOM MED STORMEN & DAGARNA SOM FLÖT IHOP

Nästa dag slutade det äntligen regna för en stund och vi fick se hur det såg ut utanför vår bubbla. En enorm pöl hade formats mellan hostellet och havet och stranden såg lite tilltuktad ut men annars kunde man inte se alltför stor skada som tur var. När vi gick längs med stranden till centrum möttes vi av rekordstora vågor som hade anlänt med cyklonen vilket i sin tur lett till stor förtjusning bland de bättre surfarna i Byron Bay. På stenarna satt en imponerande stor skara människor och kollade på den andra skaran som befann sig i vattnet. Vi anslöt sig oss bland den första kategorin och kollade med stora ögon och skräckblandad förstjusning på hur vissa helt otroligt skickliga typer manövrade vågorna medan vissa andra kastades som vantar in i havet. Denna sport har jag inte tänkt alltför mycket på tidigare men förstår nu hur otroligt fascinerande den är och jag trivs lätt en bra stund med att endast betrakta andra surfare fånga vågor och blir samtidigt glad när de lyckas.

IMG_7834_editedIMG_7848_editedIMG_7850_edited

IMG_7854_editedIMG_7871_editedIMG_7872_editedIMG_7878_editedIMG_7874_editedIMG_7877_editedIMG_7884_edited

IMG_7889_editedIMG_7890_editedIMG_7892_editedIMG_7893_editedIMG_7896_editedIMG_7898_edited

IMG_7903_editedIMG_7908_editedIMG_7911_editedIMG_7925_edited

Efteråt var det dags att införhandla nya böcker igen och sedan fick vi den fantastiska idén att laga egen nachotallrik hemma vilket var en trevlig omväxling till pasta och nudlar. Före solen började dala ner började jag dock vara så rastlös från föregående regndag att en springur kändes passande. Lugnet efter stormen gav havet ett magiskt sken och då jag flera gånger tänkt att det skulle vara härligt att springa ut i havet efter springturen blev det äntligen gjort eftersom jag hade turen att vara ensam på Belongil Beach. När jag drog på mig kläderna igen drypande våt var det nästan bäckmörkt redan och på strålande humör värmde jag mig i en lång, varm dusch. Senare på kvällen när jag kollade på stjärnorna utanför hostellet hörde jag att Tree House hade livemusik och måste förstås kolla in det. The Button Collective spelade fanatsiskt bra folkmusik och var härligt energiska och jag kunde inte låta bli att le för mig själv när jag satt och kollade på dem. När jag skulle fara hem igen stötte jag på Matt och det slutade med att vi hade massa intressanta diskussioner långt in på natten, helt absurt hur man kan få vänner genom så osannolika omständigheter. Matts liv är minst sagt intressant och efter att ha levt och rest runt omkring i världen har han slagit sig ner i Byron Bay och fixat till sig ett liv som man endast kan drömma om att man en dag kommer att ha. En ganska bra inspirationskälla som påminnelse att det kanske inte är helt hopplöst att tillämpa jobb och passioner in i samma liv.

Följande dag vaknade jag upp med löjligt mycket energi trots den korta natten och det var helt fantastiskt att känna under springturen längs med stranden att det äntligen finns överloppsenergi i en själv som inte funnits på alltför länge. Vi hade en ny och trevlig holländsk rumskamat, Dana, som vi drog ut med hyrda surfbräden på eftermiddagen vilket var en aning ambitiöst av oss. Vågorna hade inte helt lugnat ner sig efter stormen och efter en del kämpande mot strömmar och krashande vågor gav vi upp, vi förstod att vi definitivt behöver ännu hjälp före vi skulle stå upp helt på egen hand.

Nästa dag fick vi den välbehövda hjälpen och Matt tog oss än en gång ut till The Pass fastän vädret var allt annat än mysig solvarmt. I själva varket var det rätt stormigt och med gåshud traskade två ivriga tjejer ut i havet medan Matt fångade några bevis på att vi lärt oss någonting under de föregående dagarna. Medan han hjälpte Erika fick jag några foton på dem ute i havet i fantastiskt motljus, tyvärr tog strömmen tag i båda så snabbt att jag inte hann fånga Erika uppe på brädan men kan lova att det nog hände flera gånger. Vid det här laget hade molnen brutit isär på ett ställe och solen strålade fram medan det regnade från en stund till en annan.  Bland rätt stora, kraschande vågor som vi fick kämpa för att komma igenom förundrade sig Matt över att jag inte verkade ett dugg nervös, istället insåg jag endast hur otroligt cool denna upplevelse var. Med vattnet strittande överallt och med ett häftigt stormljus i bakgrunden drev jag längs med stranden på vågor flera hundra meter från varifrån vi startat tills strandkanten kom emot och skymningen som föll i snabb takt. Fastän huden var iskall och blåsten ännu kyligare var jag så hög på adrenalin och livet att huttrandet började först när vi närmade oss hostellet.

IMG_7927_edited

IMG_7929_editedIMG_7930_editedIMG_7931_editedimg_7932_edited.jpg

IMG_7934_editedIMG_7937_editedIMG_7938_editedIMG_7941_editedIMG_7942_editedimg_7943_edited.jpgIMG_7944_editedIMG_7945_editedIMG_7948_editedIMG_7950_editedIMG_7952_editedIMG_7956_editedIMG_7961_editedIMG_7962_editedIMG_7963_editedIMG_7964_editedIMG_7966_editedIMG_7968_editedIMG_7970_editedIMG_7971_editedIMG_7983_editedIMG_7989_editedIMG_7991_editedIMG_7993_edited

Vrålhungriga satte vi oss på Tree House bland en skara av Matts vänner för att äta en fenomenalt god pumpa-ricotta sallad. Bland våra bordsgäster fanns ägaren Nick, musikproducenten Colin, sjukskötarskan Joe och det estniska paret varav en var en marinbiologidoktorand och den andra en fotograf; en riktig brokig skara av fantastiskt roliga och härliga människor som tog oss emot med öppna armar. Nick är en av de roligaste personerna jag träffat och hade mig att kikna av skratt så att jag var näramare marken än bänken flera gånger under kvällens gång med nya interna delfinskämt. När den coola DJ:n Eva J hade slutat spela för kvällen promenerade vi med breda leenden ett stenkast till höger där fuktiga sängar väntade.

IMG_7995_editedIMG_7999_edited

De följande två dagarna flöt ihop med Erika kämpandes med det svåraste 1000-bitar pusslet jag sett, böcker som blev färdigtlästa, springturer längs med stranden, diskussioner med nya och äldre bekanta på hostellet framför kaminugnen och turer till centrum där vi strosade bland butiker, konstgallerier och förstås vår favorit bokaffär dit fina böcker måste tyvärr bli kvar. På Chihuahua hade de marknadsfört sig med texten ‘Tacos so authentic Donald Trump would want to build a wall around them’  där vi åt syndigt goda tempura-halloumi tacos. Och så regnade det. Vädret växlade från sol ena minuten till att det öste ner som om det vore sista dagen den andra och till slut var alla våra saker och kläder konstant fuktiga. Ändå störde detta inte ett dugg eftersom vi var i Byron Bay och jag blev bara mer och mer förälskad i stället och människorna och kunde se mig själv stanna kvar en längre stund, ändå fint att man hittar sådana platser i världen.

IMG_8020_editedIMG_8008_editedIMG_8001_edited

IMG_8011_editedIMG_8015_edited

IMG_8030_edited

IMG_8035_edited

IMG_8037_editedIMG_8039_edited

IMG_8040_editedIMG_8042_edited

IMG_8047_editedIMG_8057_editedIMG_8059_editedIMG_8060_editedIMG_8074_edited

IMG_8066_edited

IMG_8076_edited

IMG_8065_edited

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s