MATKOMA EFTER PIZZAKVÄLL & TVÅ OMGÅNGAR UPP TILL FYREN & HEJDÅN

Vädret fortsatte i vanlig ordning; sol, regn, sol och ganska så mycket regn. Jag började fasa över att måsta lämna detta ställe, att promenera fram och tillbaka längs med stranden med alla hundar, varav vissa började redan bli bekanta, hade blivit en rutin som jag inte ville ge upp. Som tur skulle vi få se vänner efteråt, om vi skulle ha måsta ta oss in på ett hostell i t.ex. Sydney vet jag inte vad jag skulle ha tagit mig till.

DSC_0003_edited

Jag hade sagt hejdå till Matt som var resten av veckan på ett av sina jobb och campade med ett gäng fädrar och söner och Nick hade tagit åt sig jobbet att få oss ut i vattnet. En kylig eftermiddag plockade Colin upp oss och våra bräder i sin rustiska pickup-bil och vi trängde oss samman med Nick och härliga modellen Aasiya, som ursprungligen är från både Paris och Martinique, med The Pass i sikte. Bräderna vi fått var lite annorlunda och jag fick kämpa en del till en början med balansen och föll rätt mycket ner och landade vid ett tillfälle dåligt på vänstra foten. Till slut började jag och brädan synkronisera och jag fick äntligen susa längs med vattenytan. Erika å andra sidan hade en otrolig flow på gång och var i sådan extas att när himmelen öppnade sig fullständigt sprang hon ännu ut i vattnet för några rundor till. Jag och Nick var slutkörda för dagen och huttrade under bakluckan och hade skattjakt efter Colins bilnyclar samtdigt som han underhöll mig med sina skämt.

Hemma sprang vi till Sam och frågade snällt om att vi skulle få ansluta oss till kvällens pizzafest, förstås fick vi skrattade han. Efter en halvtimmes kokhet dusch var vi någorlunda upptinade och därefter följde två timmar av pizzaätande. Ett par italienska killar, som förövrigt kände någon i Åbo, lagade pizza efter pizza på innergården i spöregn medan resten av oss satt och smaskade i oss dem vid väggkanten tills magarna sade stopp. Den italienska vinodlaren och Erikas pusselvän Giuseppe hade återvänt till Byron Bay och så satt vi resten av kvällen och talade om vin, Italien och Bach och jag lovade honom att de skulle få bakgrundsmusik följande dag medan de lagade på sitt pussel. Väldigt, väldigt mätta och nöjda stupade vi till sängs. En hel dag kvar som väntade.

IMG_8084_edited

IMG_8087_editedIMG_8089_editedIMG_8090_editedIMG_8091_edited

IMG_8092_edited

Jag hade fått som rutin i Byron Bay att vaka halva natten ungefär varannan natt och mycket väl var jag klarvaken långt före solen gick upp denna natt också. Vid kl. 06 fick jag nog av sängen och drog på mig de fuktigaste träningskkäderna och smög mig ut till stranden, som ändras varje morgon, samt morgonsolen. Planen var en springtur men jag märkte snabbt att den skadade foten var inte med på samma noter så jag började traska i sakta mak söderut. Utan att tänka desto mer hade jag nått The Pass och tänkte att jag kan lika gärna klättra upp till fyren när jag ändå var så här pass långt. Med några pansionärsmän klev jag uppför kullen och möttes av en hisnande vy mot Byron Bay och Tallows Beach på andra sidan där vi paddlat med delfiner dagen före stormen. Vid Little Wategos Beach satte jag mig ner och blev uppvärmd av solen för första gången på många dagar och kollade på vågorna som skummade intill klippkanten. Värre morgnar har jag upplevt.

DSC_0001_18_editedDSC_0005_9_edited

DSC_0008_8_edited

Efter frukosten måste Erika givetvis uppleva The Lighthouse Walk och jag ville absolut ta kameran upp dit denna gång så det blev en till promenad längs med stranden. Vyerna i Byron Bay är så vackra att det nästan tar ont och området är fullt med de häftigaste husen där männsikor lyckligt lottade kan uppleva dessa vyer dagligen. När vi gått samma rutt som jag samma morgon, lika häftig som första gången, och klättrat upp tillbaka alla trappsteg så att benen brände satte vi oss ner på den ostligaste delen av Australien. Vid bänken bredvid satt tre andra i vår ålder och vi snappade upp något skämt som var så dåligt att både Erika och jag började fnittra hysteriskt in i våra vattenflaskor och mellanmål. En ganska bra isbrytare och snart hade vi bekantat oss med Fernando från Brasilien samt Stephan och Melanie från Schweiz som gick engelska kurser i Surfers Paradise. De frågade oss om vi ville komma på lunch med dem och vi fick skjuts tillbaka till centrum i utbyte mot att vi rekommenderade ett bra ställe. Vi for för en andra gång till BayGer och satt och snackade en stund före de for vidare på sina äventyr, väldigt roligt att stöta på nya människor på detta sätt.

IMG_8095_editedIMG_8096_editedIMG_8102_edited

IMG_8098_editedIMG_8105_editedIMG_8109_edited

IMG_8112_editedIMG_8114_editedIMG_8117_edited

IMG_8118_editedIMG_8122_editedIMG_8129_edited

IMG_8131_edited

IMG_8137_editedIMG_8138_edited

IMG_8143_edited

IMG_8146_edited

IMG_8148_edited

IMG_8149_edited

IMG_8154_editedIMG_8157_edited

IMG_8159_editedIMG_8162_editedIMG_8153_editedIMG_8168_editedIMG_8174_editedIMG_8173_edited

IMG_8189_edited

IMG_8193_editedIMG_8199_editedIMG_8205_edited

IMG_8206_editedIMG_8216_edited

IMG_8219_editedIMG_8180_editedIMG_8227_editedIMG_8228_edited

Colin skickade och frågade om ville ta en sista surfsession och det ville vi såklart. Vädret var lite mildare än föregående eftermiddag och jag fick denna gång hyra min längre bräda medan Erika fick sin favorit, båda var nöjda. Sista surfen var helt fantastiskt rolig och hur skönt är inte det att stå uppe på brädan mer än att falla ner och nu gjorde vi det dessutom helt på egen hand, helt absurt fin känsla var det. När det började skymma och vi inte såg Colin eller Aasiya längre bland vågorna skuttade vi upp till bilen där de väntade på oss och skrattade åt vår iver. Vi kunde inte tacka Colin nog som tagit sig tid åt att skjutsa oss till The Pass och igen var svaret att han tyckte om att se oss lyckliga, det är svårt att förstå hur fina människor det finns som är så snälla mot två nästan helt främmande finska tjejer. Vi vinkade av våra vänner och började förbereda oss mentalt för att lämna vårt paradis.

IMG_8234_edited

IMG_8237_edited

IMG_8240_editedIMG_8249_edited

Sista dagen hade vi en del tid att få gå vilket Mont St Michel-pusslet var perfekt för. Erika hade kämpat med projektet i en vecka och var fast besluten för att få det gjort före vi skulle vidare. Sagt och gjort och för en gångs skull var jag inte för rastlös för att stirra på bitar som såg exakt lika ut och efter många djupa suckar och en stor skål popcorn var pusslet äntligen avklarat. (Minus 25 bitar som slarvats bort tidigare.) Erika fick en stor high five och så sade vi hejdå till alla bekanta som råkade finnas på hostellet efter att jag tagit farväl av det rassliga pianot som jag äntligen börjat fatta tycke för. Väldigt, väldigt vemodigt var det att blicka bakåt mot de turkosa byggnaderna. Fastän jag sovit uruselt de senaste två veckorna trivdes jag på Byron Beach Resort så otroligt bra och kände mig helt som hemma på Belongil Beach. På busshållplatsen fick vi säga hejdå till Dana som skulle stanna kvar och väntade på en nattbuss som blev bara mer och mer försenad. Till sist fick Erika ett samtal att bussen skulle vara över 1,5 timme sen och kl. 20 satt vi äntligen i Greyhound-sätena och väntade på att få komma till gamla bekanta i Newcastle.

IMG_8250_editedIMG_8254_editedIMG_8258_edited

Människorna vi träffat i Byron Bay hat varit helt overkligt trevliga. Engelsmannen Sam har startat sin egen resebyrå RatPack Travel som ligger mittemot hostellet vilket han tar hand om som det vore hans eget barn. Nästan dagligen har vi kikat in på det lilla kontoret och småpratat och frågat hur varandra mår och han har varit himla snäll och gett oss gratis internet för några timmar. Franska Johan som kört minibussen fram och tillbaka till centrum och som editerat foton under dagarna på sina pauser, den franska tjejen i receptionen som är väldigt virrig men som hjälpt oss välja surfbräden och inte blivit sur när vi kommit helt för sent tillbaka med dem och istället frågat om vi haft det roligt. Tysken Marvin som var vår rumskamrat i över en vecka och som varit i Byron Bay i fyra månader tills dess. Snälla Marvin som talade väldigt monotont men som man visste att han var väldigt förtjust eller imponerad när han sade ‘That’s sick’. Ollie som var vår rumskamrat i några dagar var vädigt lätt att konversera med och erbjöd oss skjuts när som helst om vi hade behövt det och utropade med så hög röst att jag rodnade när jag övade piano ‘That’s wicked!’ . Godtrogna Dana som höll Erika sällskap när jag var på egna äventyr och som alltid log det snällaste leendet. Italienaren Giuseppe som älskade Bach och pianomusik och som hade för mycket snällt att säga om mitt spelande. Det var väldigt underhållande att kolla på både honom och Erika när de pusslade tillsammans och när han fixade bitarna i rad utomordentligt organiserat.

Och så Tree House-gänget. Nick som är en av de roligaste och mest inspirerande människorna jag träffat och hela hans restaurang är en guldklimp. Colin som bara osar musikproducent om honom och som surfar varje dag och som jag redan sagt var helt härligt snäll mot oss. Aasiya som är en av de vackraste och coolaste tjejerna och smittade av sig med sitt leende och skratt. Utan Matt skulle vi inte ha hittat en ny passion och tack vare honom fick vi en inblick i det lokala livet. Kommer vara oändligt tacksam för de timmar han stått i vattnet och puffat oss ut på vågor, helt overkligt snällt.

I’ll be back.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s