Olidligt tidigt steg vi upp på lördagen och fick skjuts av Matt till flygfältet efter att ha tackat och tackat alla samt gett Gill och Bailey en sista kram. Som tur behöver vi inte flyga på ett tag nu eftersom jag inte har alltför gott att säga om de billiga australiensiska flygbolagen och jag har t.ex. aldrig sett någon väga handbagaget förut. Både jag och Erika har mått pyton efter alla flyg fastän de har varit korta, antagligen har lufttrycket varit helt åt skogen i planen. Att flyga var troligen även det sista Erika borde ha gjort och stackarn var inte i bra skick när vi landade. Varmt var det i alla fall och det kändes som om vi landat i ett nytt land efter Adelaides 18 grader och regn jämfört med den häftiga värmen och fuktigheten vi mötte i Cairns.
Några timmar sömn senare kändes det lite bättre och hjärnan började vänja sig vid att man måste dela allt med rätt många andra åter igen. Vi tog en liten promenad ner till stranden och hittade en park dit en del andra samlats för att lyssna på ett band som spelade. Jag började slappna av så småningom och det kändes ganska surrealistiskt att sitta i den tropiska värmen, Cairns verkade lugnt och likaså människorna. Vi storhandlade mat, alltid smart att fara till matbutiken hungrig, och som tur var priserna billigare än i Melbourne. Glass förstår australiensarna sig inte på överhuvudtaget, utbudet är litet och helt för dyrt, vilket är otroligt konstigt eftersom det är det bästa man kan få i sig när temperaturen stiger. Väldigt synd för oss som skulle kunna leva på glass. Som tur var hostellets wifi bättre än vi sett på de senaste hostellen och det var skönt att få ha en Skype-session hem.
Stackars, stackars Erika mådde inte alls bättre följande dag och det var dags för henne att besöka läkaren. Nyhetern var inte alltför överraskande då hon kom tillbaka med bihåleinflammation, det förklarade den hemska flygfärden. Sjuklingen fick bunkra sig upp i sängen och ta det lugnt medan jag for på egna äventyr. Efter ett tag förstod jag att jag var för mig själv för första gången på en månad vilket var konstigt och lite skönt. Att resa med en kompis är ändå någonting jag skulle välja alla dagar i veckan, det är väldigt mycket lättare att vara borttappad tilsammans än ensam. Jag hade tänkt besöka några museum men märkte sanbbt att knappt någonting var öppet i hela staden eftersom det var söndag så jag styrde stegen till samma park vi besökt dagen innan med utomhussimbassängen som mål. En blues rockduo uppträdde och de underhöll mig ett par timmar medan jag fick en del läst och många varv simmat. På hemvägen möttes jag av vackert ljus, då blir jag alltid lite gladare eftersom bilderna tar sig nästan själv.
SOLIS ÄVENTYR 