Första morgonen på närmare en månad som jag vaknade över kl. 09 och fastän jag kände mig rätt sjuk ännu var jag mycket mera utvilad än på länge. I Apollo Bay har vi båda sovit väldigt bra tack vare få rumskamrater och faktumet att det är väldigt tyst om nätterna utomhus. Fast det var rätt mulet tänkte vi att ett ”morgon”dopp skulle vara uppfriskande så vi styrde stegen mot vår hamnstrand. Igen fick vi hålla oss nästan för oss själva men lite sällskap fick vi av plaskvåta hunden Ellie.

Medan vi satt och pratade sinsemellan märkte jag en figur som dök upp och snabbt ner igen i viken. Nästa gång samma figur dök upp förstod vi att vi återigen fått sällskap av vår pingvin och överförtjusta hoppade vi upp och började spana efter den. Både pingvinen och fiskmåsarna hade kamp om vem som hann till fisken först och jag är ganska säker på att pingvinen vann de andra fåglarna 6-0 tack vare dess otroliga hastighet under vattnet. Vi hoppade i efter en stund och det tog inte länge före vi såg vår vän på riktigt nära håll och före vi hann begripa vad som hände simmade krabaten så tätt intill Erikas ben att det var nära att den inte krockade med henne. Vid det här laget var vår förtjusning inte alltför lågmäld mera och vi kan officiellt nu redogöra att vi simmat med en pingvin, som förövrigt blivit döpt till Pena.

Efter lunch började vi gå längs med vattnet västerut förbi Marengo och fortsatte gå tills det kändes som det var dags att vända. Vi stötte på massvis av häpnadsväckande snäckor och oändligt med mönstrade stenar och jag vet inte hur många gånger båda yttrade ordet ”otroligt” under promenaden. Det är svårt att fånga på bild hur stort allt är, stranden tar aldrig slut och på flera ställen promenerade jag på klipporna så långt bort från Erika att hon började se minimal ut. Vi hade otrolig tur med vädret eftersom det gick hur lätt som helst att gå på klipporna längs med stranden men på en skylt som vi först såg långt senare stod det att man skall undvika att avvika från stigen, antagligen blir de farliga om vågorna är väldigt höga. Till råga på allt fick vi gå de flera kilometrarna helt ensamma vilket var en otrolig lyx.

På tillbakavägen gick vi längs med Great Ocean Walk-stigen och förundrades gång på gång över hur vacker naturen är här borta. Inga koalor stötte vi på den här gången men vi fick klappa på en härlig åtta veckor gammal valp som smälte våra hjärtan totalt. Gång på gång har vi förälskat oss i gulliga hundar i den här staden, som tur finns det inte få av dem.

Lördagen började lugnt och jag måste säga att fast jag har varit största delen av dagarna sjuk här på sydkusten, har dessa dagar varit så otroligt sköna och lugna. Vi har fått sova ut utan jetlag och onödigt oljud och det känns annors också lite som man skulle vara ute i skärgården under sommarlovet. Vädret liknar även lite den finska sommaren, solsken ena studen och molnigt samt blåsigt den andra. Båda har även stortrivits i denna lilla stad och det har varit skönt att stanna här en längre stund fastän största delen endast stannar över natten och far sedan vidare med sina bilar till nästa stad på Great Ocean Road.

Apollo Bay har ett litet galleri som endast har veckoslutsöppet så vi stack oss in där snabbt. Det är tur att det finns absolut 0 rum i min ryggsäck, annars skulle jag komma hem med alltför dyrbara konstverk. Längre ner på huvudgatan hade de även en liten söt marknad öppen, där pannkakorna tydligen var gudomligt goda, inte i vår budget dock. Vi stack oss in på turistinformationen för att få råd om stigar att promenera på och som vi tidigare kommit fram till är det svårt att komma till de riktiga hikingstigarna utan bil, en stor orsak största delen av de vi träffat här kör med hyrda eller köpta bilar. Den äldre damen som pratade med oss såg genuint ledsen ut när hon hörde att vi inte skulle få se stenformationerna The Twelve Apostles, som ligger en timmes körväg från Apollo Bay, när vi kommit hela vägen från Finland och hon erbjöd sig därför att köra oss dit. Vi blev förstås fullständigt häpna av den fina gesten och vi bestämde att vi skulle träffa henne när hon slutat och se om det skulle passa för henne eller hennes barnbarn att ta oss ut på en tur.

Vi fördrev tiden några timmar genom att promenera längs med stranden österut denna gång och försökte sedan leta upp damen eller hennes barnbarn på planerade platser. Vi fick lite besviket ge upp tanken på att vi skulle få se stenformationerna denna resa när vi inte hittade någondera efter att ha väntat en god stund, antagligen passade det helt enkelt inte dem. Tanken är ändå den som räknas och bara att någon erbjuder att köra några timmar ett par fullständigt främmande turister är något otroligt fint.

Eftersom vi suttit brevid ett fish n’ chips ställe som såg verkligen fräcsht ut bestämde vi oss för att det var dags att få i oss färska skaldjur och besvikna blev vi inte. Måste säga att det var skönt att få i sig lite friterat och tyngre mat, så länge det inte är alltför ofta.

Imorgon bär det av till Melbourne igen för några dagar och sedan står Adelaide på tur. Kan varmt rekommendera att besöka Apollo Bay; människorna är trevliga, atmosfären är lugnande och naturen är fantastiskt vacker men bil skulle nog underlätta färden. Det var allt för den här gången, trevligt att det inte varit alltför utmanande att få upp text och bilder!

Äventyret fortsatte från Melbournes centraltågstation på tisdag eftermiddag med Apollo Bay som mål. Med V-Line:s tåg for vi först till Geelong och därefter bytte vi till buss där vi var de enda passagerare som liknade ens lite turister. Bussresan räckte tre timmar och det var minst sagt tre långa timmar. Vår busschaufför var inte rädd att komma fram i förtid och när vi kom till kusten på Great Ocean Road blev bussresan ett riktigt äventyr. Vägen gick fram och tillbaka samt upp och ner och både jag och Erika har knappast någonsin varit så rädda att sitta i en buss. Mellan att ögonen hölls stängda, bara för att lätta på nerverna, hann man ändå se kusten och det enorma havet som var fullkomligt hisnande vackert.

Lättade kom vi fram till slut och märkte att vi var en bit ifrån storstaden. Huvudgatan var inte lång men ändå märkte vi genast att vi kommit till en väldigt sympatisk liten stad. Hostellet vi bokat hette Surfside Backpackers och där blev vi bemötta av en rätt gammal dam som  strålade av snällhet. Vi behövde endast dela rum med två andra den här gången men rätt trångt var det ändå, som tur så har ingendera av oss så mycket saker med (hah). Vår ena rumskamrat är, Jude, en ca fyrtioårig australiensisk dam som har ett ungdomligt sinne och som konstant ger oss tips på vad vi kan göra samtidigt som det även är väldigt lätt att konversera med henne. Hostellet är väldigt mysigt, dock ganska slitet eftersom det knappast har gjorts några större förändringar här på flera decennier men köket, badrummen och rummet är relativt rent vilket är huvudsaken. Hittills har det varit riktigt bra att bo här och hängmattan på verandan har blivit mitt nya favoritställe!

Första kvällen hann vi laga mat och tala med en britt, en nederlänning och en belgier som vi delade resehistorier med. Det är väldigt intressant att höra olika synpunkter om olika ställen i Australien eftersom de varierar rätt mycket från person till person. Alla vid bordet höll även med om att det är mycket lättare att socialisera på ett mindre ställe som detta än på större hostell där alla hänger i sina egna grupper, oftast enligt nationaliteter. Lite omtumlade igen av skiftet av omgivningen fumlade vi oss till sängs i totalmörker.

Första hela dagen var vädret betydligt bättre än det varit de senaste dagarna och vi ville mer än gärna simma så det blev dagens uppdrag. Vi gick genom huvudgatan först och som tur förstod Erika att fråga en kassör var det skulle vara bra att simma en dag som denna och vi fick som svar att i havet skulle man definitivt inte gå i eftersom det var väldigt, väldigt oroligt. Det märkte man även på närmare håll och vågorna var mycket större än vi tidigare sett dem här borta. Vi blev ändå navigerade bort till hamnen där det skulle finnas en sandplätt och där det inte skule finnas några strömmar eller vågor. ”Sandplätten” visade sig vara en ordentlig strand och som vi dessutom fick ha nästan för oss själva en god stund. Vattnet var härligt lugnt och blev snabbt djupt vilket gjorde att man fick känslan av att ha en stor utomhusbassäng att simma i.

Medan jag var försjunken i min bok sade Erika plötsligt ”Det finns en pingvin i vattnet!” och jag trodde givetvis att det måste vara ett skämt. Det visade sig ändå vara en riktig vild pingvin som obekymrat simmade runt i hamnen, uppenbarligen på jakt efter fisk. Vi var båda fullständigt häpna och förtjusta och kunde inte tro att vi mött på en sådan söt varelse. Vår rumskamrat berättade senare att ha en vild pingvin sådär nära inte alls är vanligt här, vilket givetvis gjorde hela situationen desto mer unik. Det är en historia man kan ta vara på!

På kvällen fick vi njuta av en vacker vy på bakgården och dessutom for vi ännu en bit ut mot andra sidan av havet vid solnedgången och promenerade . I dammen intill havet plaskade det till ett par gånger så pass ordenligt att vi antagligen vittnat något mindre australiensiskt monster, vad det påriktigt var förblev ett mysterium.

Nästa dag vaknade jag ordentligt sjuk med över 38 graders feber. Väldigt typiskt att bli sjuk på resande fot men det är bara att inställa sig på att det är bättre att vara sjuk när man är omringad av vackra vyer än i ett kallt Åbo. Vi drog oss i sakta mak till huvudgatan igen på jakt efter en glassbutik, som ryktades vara den bästa i Australien. Efter många smakprover och velande om vad vi skulle ta, var den enda vettiga lösningen att dela på en halvliters burk eftersom den var i princip samma pris som en boll var. Vuxna som vi är åt vi  sedan fantastisk god hasselnöt-chokladglass och citronsorbet till lunch och jag kände mig givetvis genast bättre, för en stund. Resten av dagen var det andra enda vettiga att vila bort flunssan och hängmattan var ett ypperligt ställe att läsa och skriva i medan Erika var lite mer aktiv och for till stranden och tränade.Till middag tillredde vi risotto av resterna från Newcastle och det kändes inte allltför fattigt att äta krämig svamprisotto med en havsutsikt.

Medan jag bunkrade mig upp i hängmattan återigen fick vi sällskap på terassen av en kanadensare, en britt(ish) och en portuges. Vi fick fick alla fem resten av kvällen att rusa förbi med intressanta historier och trevliga samtal mycket längre in på natten än vad jag förväntat mig och både jag och Erika for väldigt nöjda till sängs. Båda hade saknat att hitta sådana människor som är samtidigt väldigt trevliga men som också har åsikter på samma plan som en själv, vilket gör diskussionerna minnesbara.